I. Lycklige Josef.
od dag, små vänner! Det var ett stort nöje för mig att få komma hit öfver till "grannas" och bli bekant med de små, som läsa Barnavännen.
Jag kan undra om jag får sätta mitt tittskåp hos eder, midt ibland alla edra leksaker? Tack, jag tror nog jag får det.
Då ska ni också få sitta på onkel Erics knä och kasta en blick i hans tittskåp. Jag undrar om ni ha lust--och tid?--Jo, flickorna kanske. Men gossarna ha väl så brådt att storma Port Arthur, den väldiga snöfästningen därute på gårdsplanen, att tiden knappt räcker till för något annat.
Jo, men jag tror verkligen, att både Carl-Axel och Einar, som jag känner sedan i somras, och äfven den lille tappre general Nogi--d. v. s. Jakob Ekvall--dragas häråt? Nå, välkomna, då! Ni kunna minsann behöfva värma edra blåfrusna "stridshandskar" en stund.
Ser ni, små vänner, medan onkel gått omkring i bygderna, har han uppfångat en och annan bild ur lifvet och gömt dem i sin kamera, och jag tror, att om den gode Guden låter sitt solljus falla öfver dem, så kunna dessa bilder blifva både till glädje och lärdom för oss. Välsigne han nu vår lilla stund framför tittskåpet!
Låtom oss då kasta en blick på den första bilden!
Ser ni det där huset med trappgafveln vid den trånga gatan i hufvudstaden? Nåväl--ni ser då också, huru blek han är, den där lille gossen, som sträcker ut hufvudet genom fönstret där högt uppe. Och dock kallar man honom "den lycklige Josef". Detta är också öfverskriften på vår berättelse i dag, och jag hoppas, att ni alla vilja höra berättas lille Josefs lefnadssaga.
Där uppe i gafvelrummet hade han tillbragt sin mesta tid. Han och hans mor jämte blinda mormor flyttade in dit från landet, emedan hans far genom dryckenskap förstört allt hvad de ägt och nu fått plats i staden som hamnarbetare. Han dog snart en drinkares död, och nu hade Josef blott sin mor och mormor kvar i lifvet.
Hans mormor älskade Herren Jesus och hade förr sökt tala med Josef om honom; men nu på ålderdomen hade hon blifvit så trött och slö, att hon icke ofta kunde gifva nöjaktiga svar på alla de frågor gossen ställde till henne om Gud, öm frälsaren och himmelen. Hans mor var tyvärr alldeles icke intresserad af sådana ting. Hon lefde i allehanda synder och förde ett mycket stormigt regemente öfver sin mor och sin lille ofärdige gosse.
Ja, "lycklige Josef" var en liten vanför gosse. Hans far hade en gång i rusigt tillstånd kastat gossen ur sängen och skadat hans rygg. Följden däraf var, att Josef stannat i växten och nu vid fjorton års ålder såg ut som om han varit åtta.
Man glömde dock snart att gossen var en krympling. Hans stora, själfulla ögon och hans soliga leende liksom lyste upp allt omkring honom. Därtill hade han en mjuk och behaglig stämma, som smekte örat både när han talade och när han sjöng--och sjöng det gjorde han ofta.
Men ni undra säkert, att en sådan där liten fattig, sjuklig krympling kunde vara så lycklig, att han till och med af grannarna i huset kallades för "lycklige Josef". Vi skola då se, hvem och hvad det var, som gjort honom så lycklig.
För ett par år sedan, en kulen höst-kväll, när det var mycket kallt och mörkt däruppe i det lilla vindsrummet, hade han krupit ned för trapporna och ut på den trånga gatan för att åtminstone få litet ljus från gaslyktorna och så mycket luft som bestods därnere mellan de höga husraderna. (Forts.)