II. En liten musiker.
Med teckning.
ar hade en stor basfiol, som sjöng vackra, fylliga toner, när han spelade på den. Än voro tonerna djupa och dallrande som de lägsta på en kyrkorgel, än höga och klara och klangfulla, som om de strömmat fram ur klockstycket från en klarinett.
Och lillan hade lyssnat till tonerna från hon var ett år gammal. I början trodde hon, att det bodde en liten sångare i det stora instrumentet. Hon hade lagt örat intill dess väggar och sagt: "Hör, hur han sjunger där inne!" Men när hon blef litet större, fick hon veta, att det var strängarna, som sjöngo och dallrade, när far strök dem med stråken.
Nu var hon "stor" och kunde själf sjunga enkla sånger, som far spelade. Men när han ibland spelade fina saker och mor beledsagade dem med musik från pianot, då kröp lillan upp i ett soffhörn, knäppte sina händer och lyssnade och drömde och tyckte att det var en hel skara sångare, som sjöng ur de båda instrumenten.
Ja, nu var lillan "stor", så stor att hon själf kunde föra fars stråke öfver strängarna och låta dem sjunga för sig långa, mjuka toner. Men hon var inte ännu så stor, att hon med sina små fingrar kunde trycka ned strängarna och få toner i mängd såsom hennes far. Men lillan växer för hvarje dag och hvarje år, och rätt hvad det är kan hon nog spela på annat sätt än på lösa strängarna. J. B. G.
