Johannes.
(Forts. fr. föreg. n:r).
ru Fredman var nu sysselsatt hvarje eftermiddag hos den främmande frun, och Johannes var då ofta ensam. En dag kom en bondhustru från byn och ville beställa linnesömnad. Hon ville nödvändigt träffa fru Fredman, så att hon fick uträtta sitt ärende, innan hon gick tillbaka, h varför Johannes var tvungen att gå och bedja sin mor komma hem.
Han fann henne slutligen i den fina damens trädgård, sysselsatt med att taga upp rotsaker ur trädgårdslandet. Då han framfört sitt uppdrag, skyndade sig modern hem, och Johannes stannade kvar och såg sig omkring.
Rundtomkring trädgården stod en väldig häck med dvärgträd, i hvars grenar rödkindade äpplen hängde och logo emot honom. Aldrig förr hade han sett så vackra äpplen.
Han kunde icke motstå frestelsen. Han räckte ut sin hand och bröt ner ett af de vackraste äpplena.
Då ljöd plötsligt en klar men svag röst i hans öra:
"Nej, gosse, det där är ju synd."
Förskräckt lät han handen med äpplet sjunka och såg sig omkring åt alla sidor, men han kunde icke se någon. Han såg blott en nyss byggd glasveranda, hvars dörr stod öppen.
Åter trängde ljudet af den svaga, bedjande rösten till hans öra:
"Hör du, gosse, var så snäll och kom hit till mig".
Halft nyfiken, halft tvingad af en oförklarlig makt gick han uppför de få trappstegen till verandan och tittade in. Där, midt framför dörren, stod en klädd rullstol, i hvilken satt en liten blek, ofärdig flicka, hvilkens stora, strålande ögon tycktes kunna se midt igenom honom.
Hon räckte ut handen emot honom. Men Johannes tog den icke. Då han aldrig själf visade någon en vänlighet, förstod han icke heller att uppskatta andras.
"Hvem är du?" frågade den lilla flickan utan att på minsta sätt känna sig sårad. Johannes såg upp med sin mest trotsiga min.
"Jag heter Johannes. Det är min mor, som går i hjälp här i huset. Och om du också tio gånger skvallrar för henne om äpplet, så bryr jag mig inte om det."
Det lilla fina ansiktet såg sorgset ut.
"Hvarför skulle jag göra din mor så bedröfvad, Johannes?" sade hon. "Du vet ju, att Gud i alla fall ser allting, eller vet du inte det?"
Johannes såg fortfarande mycket ond ut.
"Du har kanske mycket ondt, du stackars gosse--mer än jag kanhända?" sade hon deltagande.
"Hvarför tror du det?" frågade Johannes vresigt.
"Jo, för att du ser så ond och missnöjd ut. Därför tänkte jag, att du kanske hade smärtor på något ställe i kroppen."
"Nej, jag har inte ondt någonstans."
Det kunde hon icke förstå. "Kan du springa och gå och plocka blommor och skaka ner äpplen och allting?"
"Ja visst. Hvarför skulle jag inte kunna det?"
"Och ändå är du inte glad och sjunger och tackar Gud hela dagen för denna stora lycka?--Men det är ju förfärligt otacksamt. Jag är också stygg ibland--o, ja, jag vet det väl. Men då brukar jag bedja Gud om förlåtelse och att han skall hjälpa mig att bli snäll. Och han hjälper alltid. Du måste också bedja till honom, Johannes. Och om du inte vill bedja ensam, så ska vi bedja båda två."
Allt hvad den lilla flickan sade, var för Johannes såsom en dunkel gåta. Men när han gick hem, sedan han lofvat henne att i morgon komma tillbaka, föreföll det honom, som om en liten eldgnista tändts djupt inne i hans själ, en gnista, som brände och som förnams lik en varm längtan efter att försöka bli snäll.--
Från den dagen träffade han dagligen Magdalena, så hette den stackars sjuka lilla flickan.
Kanske kände hon omedvetet, att här väntade henne en uppgift, för hvilken hennes svaga hand var stark nog.
Hvarje dag måste Johannes vara hos henne ett par timmar. Men tro icke, att han genast var god och vänlig ens mot den sjuka. Nej, han plågade henne ofta med fula ord och med sitt tvära, ovänliga sätt. Men hon gaf ändå ej hoppet förloradt. Om han ibland var mer än vanligt stygg, tog hon hans hand i sin och bad tyst: "Gode Gud, du ser, att Johannes har så svårt för att bli snäll--ack, hjälp honom, gode Gud!"
Emellertid försiggick långsamt och omärkligt en underbar förändring med gossen.
Då berättade Magdalena för honom om frälsaren och hur han måst lida svåra smärtor för att alla de syndiga människorna, äfven hon och Johannes, skulle kunna frälsas. Och Johannes tyckte, att eldgnistan i hans inre blef större och brände allt starkare.
Ibland måste hon hålla upp midt i berättelsen, ty smärtorna öfverväldigade henne. Hennes skuldror drogos tillsammans, och de smala armarna slingrades omkring gossens hals. Då kände han lidande och smärtor på riktigt nära håll.
Så nalkades man långsamt julen. Träden hade klädt sig i silfverskrud och hela nejden var öfversållad med stjärnkristaller, liksom till ära för den stora stjärnan, som gick upp öfver Betlehemsnejden den första julnatten.
Magdalena hade enträget bedt sin mor fara in till staden och köpa julgåfvor att dela ut åt de fattiga barnen i byn, men denna hade ogärna velat resa bort från sitt döende barn, ty hon förstod ju, att slutet ej kunde vara långt borta. Den lilla flickan hade under de senaste veckorna blifvit allt mera blek och genomskinlig, och hennes ögon hade en glans, liksom om ängeln, som snart skulle komma för att hämta henne, redan hade tryckt sin kyss på hennes panna. Men den kärleksfulla modern ville dock ej säga nej till sitt barns sista önskan. Johannes var hos Magdalena, han satt tyst och stilla på en stol bredvid sängen, och hans mor hjälpte till med julbaket i köket--ingenting kunde ju hända Magdalena under de timmar hon skulle vara borta.--
STACKARS FRUSNA SMÅ!
Det är så tyst och stilla i sjukrummet. En behaglig doft af bakverk liksom sväfvar i luften--i morgon är ju den heliga julaftonen inne. Magdalena ligger på sin hvita kudde med flammande rosor på kinden och flämtande bröst.
"Johannes, lofva mig en sak", säger hon plötsligt.
Han nickar. Han har lärt sig hålla mycket af sin lilla vän och lärarinna, men han blygs att säga henne det.
"Försök att bli god och snäll, Johannes, framför allt mot din mor. Men var inte stygg mot andra heller. Jag tror inte jag skulle kunna glädja mig riktigt åt allt det sköna och härliga, som jag får se i himmelen, om jag vet att du inte vill bli snäll. Det går nog inte för dig genast, men när du fått lära dig det, skall du få känna huru lycklig du skall bli----"
Hon tystnar. Hon känner sig så lätt, som om hon kunde flyga, och likväl är hon så svag, att hon ej förmår säga mer.
Men efter en stund börjar hon åter, ehuru med svårighet:
"Lofva mig, Johannes, att du vill bedja.--Ack, gör det!--Jag har haft så mycket ondt.--Du kan inte ens förstå det.--Du--är--så lycklig--och rik.--Försök att bedja!"
Då smälter den återstod af trots och styfsinthet, som ännu fanns kvar i hans hjärta. Han kastar sig ned på golfvet, gömmer ansiktet i armarna och snyftar högt:
EN FLICKSKOLA I INDIEN.
"Käre, gode Gud, förlåt mig att jag varit så stygg emot mor och alla andra människor och hjälp mig att aldrig blifva det mer!"
Ett saligt leende lyser upp det genomskinliga anletet på kudden. Lilla Magdalena vet nu, att hon icke lefvat förgäfves.
Följande dag, när julens klockor ringde, kom ängeln och tog hennes själ med sig. Hon fick fira jul i himmelen.--
Johannes sitter åter i ett hörn i sin mors torftiga stuga. Men denna gång är han ej ensam. Hans mor är hos honom. Hon håller hans hufvud hårdt tryckt mot sitt bröst och förnimmer med innerlig tacksamhet, huru hans tårar droppa ned på hennes hand. Han gråter ut sin sorg öfver sin lilla väninnas död och sin ånger öfver sin egen synd. Sedan böja de båda sina knän och bedja om den dyrbaraste och skönaste af alla gåfvor: förlåtelse för synderna och kärlek i hjärtat.
Och julens stjärnor tindra i den mörka kvällen. (Slut.)
