Återuppstånden.
Med teckning.
är stod en pelargon i en liten blomkruka i ett hörn af trädgården. Ingen tycktes mera bry sig om den stackars växten. Alla bladen voro affallna och stänglarna sågo vissna och skrumpna ut äfven de. Människorna trodde, att hon ingenting dugde till vidare och själf trodde hon, att hon skulle dö.
Då kom en gosse och fick se den ömkliga växten och började tala till den. "Det var ju du, som hade så vackra, grönbruna blad förra sommaren och så härliga, stora mörkröda blomklasar. Och nu står du här bland annat skräp. Vintern har gått illa åt dig, lilla blomma, men ännu är du ju inte död. Vi skola försöka att få nytt lif och ny fägring åt dig."
Gossen tog en ny större kruka och planterade om pelargonen i god, bördig jord, plockade bort rasket och skar af de torra toppkvistarna och satte den sedan i fönstret inne hos sig. "Nu skola vi se, hvad sol och omvårdnad förmår", sade han och smekte de kala stänglarna.
Åh, hvad det kändes godt för den arma, förskjutna blomman. Det svällde af rörelse i hennes inre, rötterna sköto nya, fina tågor i den mjuka myllan, och den ena bladknoppen visade sig efter den andra. Nej, hon var visst inte död, hon ville växa och blifva lika vacker som förut. Hon kände nu, att hon kunde det.
Och gossen vattnade och luckrade och skötte sin pelargon såsom en mor sköter sitt enda barn. Snart såg han till sin obeskrifliga glädje de vackra bladen slå ut och stora blomställningar fulla med svällande knopp höja sig från bladvecken.
Det var ännu ej midsommar, när Aina-dagen kom. Bland de många blommorna på systerns namnsdagsbord prunkade äfven en väldig pelargonklase i högröd färg. Den stod alldeles ensam i ett litet blomglas. Aina kände igen sin blomma från förra sommaren och kysste den.
"Ja, visst får du kyssa din förskjutna blommas barn, men själfva blomman får du ej igen. Jag har räddat den från död och glömska. Hos mig trifves hon så godt. Säg, jag får ju behålla den?"
Det fick han, men Aina smög sig ofta upp på broderns rum, när ingen såg henne. Hvad hon sade till blomman, vet jag ej, men hon vårdade nu alla sina växter med den största omsorg och kärlek. J. B. G.
Broderskärlek.
id utkanten af kyrkbyn låg en liten torftig stuga. Här bodde änkan efter skollärare Henriksson, som dött för två år sedan. Den i hela socknen aktade och afhållna fru Henriksson förtjänade sitt bröd genom linnesömnad, ty hennes lilla pension räckte ej till att försörja henne och hennes två barn.
Den tolfårige Frits och hans ett par år äldre syster Anna voro snälla barn och försökte hjälpa sin mor så godt de kunde. Det var visserligen ej mycket, i synnerhet sedan Anna för några veckor sedan fallit och skadat sin fot och nu själf behöfde vård och hjälp. Den till en början helt obetydliga skadan blef allt svårare, och den gamle, hederlige doktorn, som förut haft de bästa förhoppningar, stod nu rådlös. Han ansåg, att hon borde komma till någon skicklig kirurg i hufvudstaden för att kunna bli fullkomligt återställd.
Men hvarifrån taga penningar till sådant, när man knappt har sitt dagliga bröd? Fru Henriksson grubblade dag och natt öfver den saken, men hon fann ingen utväg utan måste med tungt hjärta låta den tanken fara, åtminstone för den närmaste tiden.
Ett arbete kunde dock Anna hjälpa modern med. De strumpor, som den lefnadsfriske brodern nötte hål på, vandrade ner i Annas arbetskorg, som stod bredvid sängen, och mången gång hade Frits Annas skickliga fingrar att tacka för att risporna på hans jacka och byxor blefvo lagade, innan modern ens sett dem.
Anna var nästan alltid tålig och vänlig, fastän hon ofta hade svår värk i sin fot. Då måste hon ligga stilla i sängen, ehuru hon annars, när smärtorna ej voro så svåra, brukade ligga ofvanpå soffan eller sitta i soffhörnet med foten bäddad på en kudde framför henne.
Syskonen höllo mycket af hvarandra, och under de första veckorna af Annas sjukdom gafs det ingen mera tålmodig och kärleksfull vårdare än Frits. Han gick aldrig ut ifrån henne, den annars så liflige gossen, och när han hörde, att hon borde komma under behandling af en kirurg och på samma gång förstod, att hans mor icke kunde åstadkomma de penningar, som behöfdes för detta ändamål, hade han blott en enda tanke, den att förtjäna penningar, mycket penningar, så att hans kära Anni, som han kallade henne, skulle snart bli frisk. Ty de slantar, som han förtjänt under sommaren och hösten genom att plocka svamp och bär, de förslogo ej långt att betala läkare med, det förstod han.
Dessa tankar plågade den annars så lefnadsglade gossen så mycket, att han en lång tid gick tyst och missmodig omkring i hemmet. Dock--det var ej hans sak att länge grubbla öfver sådana omöjliga saker. När han därför icke såg någon utsikt att få sin varma önskan uppfylld och därtill Annas fot för en tid tycktes bli bättre, så trädde tankarna åter i bakgrunden, och han började såsom förr leka med sina kamrater och glädja sig åt julen, som väntade, när terminen var slut.
Så blef han då småningom åter samme glade, hurtige gosse som förut, och stundom hade hans mor svårt att tämja hans ysterhet. Intet träd var så högt, att han ej försökte klättra upp till dess topp, och vid brottningar med gossarne i byn var han alltid den främste. De blånader han fick och hålen i byxorna buro vittnesbörd därom.
Men fastän han ständigt var redo till hvarjehanda upptåg--alltid när han kom till systerns bädd var han såsom förvandlad. Då kunde man knappt känna igen honom, så stilla satt han bredvid henne och sökte efterkomma hvarje hennes önskan. Han talade om berättelser, som han hört i skolan eller sjöng med sin klara, friska röst en sång för henne. Och Anna tyckte särdeles mycket om sång. Det lyckades honom därför ofta att genom sin sång skingra hennes tankar, så att hon för en stund glömde plågorna i sin sjuka fot.
Det var en gråkall decemberdag en vecka före jul. Vinden svepte omkring den lilla stugan och kastade liksom på lek stora hopar af snö på hennes väggar. Fru Henriksson satt vid fönstret sysselsatt med sin sömnad, och Anna, som på natten ej kunnat sofva för värk, låg nu tyst med slutna ögon i bädden.
Då rycktes dörren hastigt upp, och Frits rusade in med skolväskan svängande i den högra handen. Mössan flög med fart på närmaste stol och med blossande kinder och strålande ögon ropade han: "Tänk, mor, jag har fått bästa betyget i hela klassen, och herr Wester sade, att far skulle gladt sig mycket, om han nu lefvat."
Och utan att vänta på svar fortfor han jublande: "Hurra, i dag ha vi fått skollof, och vet du Anni, vi ha lärt oss en ny sång till jul, jag skall sjunga den för dig i skymningen.--Men din fot är ju sämre i dag, är det så?" fortfor han plötsligt med sänkt röst under det han på tåspetsarne närmade sig hennes säng. (Forts.)
