Broderskärlek.
(Forts. fr. föreg. n:r.)
a, Frits", sade den bleka flickan med ett matt leende. Han gör mycket ondt i dag. Doktor Verner tror, att det kommer af yrvädret.
Då böjde sig Frits ned till henne och kysste henne på pannan. "Vänta tills i kväll, så skall jag tala om någonting roligt för dig", hviskade han.
Anna smekte vänligt broderns röda kinder.
"Nå, nå, hvad ha ni för hemligheter för er nu?" frågade modern leende.
"Vid jultiden frågar man aldrig om det, lilla mor", ropade Frits och slog båda armarna omkring henne. Därpå drog han henne upp från stolen och dansade med henne rundt omkring i rummet. "Hurra, snart är det jul!" jublade han.
Slutligen lyckades modern dock befria sig från sin ostyrige gosse. "Din bråkstake", ropade hon till hälften skrattande, till hälften förtretad, "tycker du, att en gammal gumma som jag skall kunna snurra så där? Jag kan knappt andas."
Men Frits slöt hennes mun med en smällande kyss. "Ack, mor, få vi äta middag snart?" ropade han, "jag är alldeles rysligt hungrig."
Modern skyndade ut i köket, skämtsamt hotande honom med fingret, och snart satt den lilla familjen omkring middagsbordet, som flyttats fram till Annas säng, och man åt med god aptit sin enkla middagsmåltid.
På eftermiddagen sprang Frits ut för att kasta snöboll tillsammans med sina kamrater. Under tiden skulle Anna sofva litet och modern ordnade omsorgsfullt hennes kuddar, för att hon skulle hvila bekvämt. Sedan gick hon ut i köket till sitt arbete.
Anna sof länge, och först då modern kom in med kaffet, vaknade hon styrkt och upplifvad. Den lilla familjen satt en stund i skymningen framför brasan och samspråkade, och då brasan brunnit ner, tände modern lampan och klädde sig för att gå ut. Hon skulle gå till prästgården med ett dussin färdigsydda skjortor, som hon lofvat lämna i dag.
Syskonen voro nu allena. "Nå, Frits, din hemlighet?" sade Anna nyfiket till brodern, som satt sig alldeles bredvid hennes säng.
"Vänta litet, syster lilla, först skall du få höra min sång." Och med sin friska, klara röst började han sjunga:
"Stjärna, som lyste bland morgonens söner
Klarast af alla från himmelen ned,
Lys oss i natten på ensliga färden,
Hän till det nyfödda barnet oss led!"
Anna låg tyst med knäppta händer och de blåa ögonen slutna. När Frits slutat sjunga och såg på henne, varsnade han, huru en tår långsamt vällde fram under ögonlocket och rullade ned för kinden. "Anni, käraste lilla Anni, du får inte gråta", ropade gossen förskräckt, "jag ville ju göra dig glad med min sång, förstår du."
"Ja, visst, Frits", sade systern leende genom tårarna, "din sång har både gladt och tröstat mig. Ser du, jag var i dag så bedröfvad för att min fot aldrig vill bli bättre, och jag tänkte på, att många människor ju äro så rika och ha ingenting som plågar dem, och jag måste ligga här för att inte vi ha råd att söka en skicklig läkare. Men det var orätt af mig, och nu när du sjöng din sång, kom jag att tänka på, huru rik jag ändå är, som har dig och mor. Och så får jag ju tala om min nöd för frälsaren, som både vill och kan hjälpa. Och då skämdes jag öfver min modlöshet."
"Men du skall bli frisk igen, ty jag vet någonting, hvarigenom jag kan förtjäna mycket penningar", ropade Frits och sprang upp från stolen. "Nu kommer min hemlighet, ser du. I dag i skolan berättade gossarne, att de skulle få vara med på jakt på herrgården, baron skall ut och jaga. Karl Toll frågade mig, om jag inte ville vara med också. De få en krona om dagen, och jakten varar högst tre timmar. Karl berättade, att han förra vintern förtjänt tio kronor på det viset. Då tänkte jag, att om jag också kunde förtjäna så mycket, kunde du kanske få komma till en läkare med din sjuka fot. Jag har tre kronor i min sparbössa förut, och jag behöfver inte låta laga mina skor ännu, fast mor trodde det, ty de ha bara ett litet hål under hvardera sulan. Tänk, Anni, hur härligt det skulle vara, om du blefve riktigt frisk, och vi kunde få följas åt i skolan igen såsom förut." Och i jubblande fröjd slog han armarna om systern.
Anna tryckte gossens lockiga hufvud mot sitt bröst. "Om du alltid är så här glad och snäll, Frits, så skall jag nog försöka vara tålig", sade hon. "Du får inte tänka på jakten; jag vill inte alls att du skall springa i snö och väta och drifva upp villebrådet åt baronen och hans gäster--du kunde fördärfva dig, och hvad skulle då mor säga?"
"Åh, hon låter mig nog få följa med de andra gossarne", sade Frits. "Jag säger ingenting om att jag tänker förtjäna penningar, det skall jag öfverraska henne med till julen."
Och han förstod att komma med så många skäl och talade med en sådan ifver, att Anna icke nändes förstöra hans vackra plan genom att säga, att han måste drifva upp harar mången vinter för att hon skulle kunna komma till hufvudstaden till någon berömd kirurg.
"Vi skola fråga mor, Frits, men sjung ännu en gång din sång för mig", sade hon blott.
Frits efterkom gärna hennes uppmaning och stämde med sin klara röst upp sången. Anna försökte också sjunga med, ty hon hade ett ganska fint öra och en mjuk, vacker röst.
När modern efter en stund kom hem, hörde hon redan i förstugan sina barns sång, och ett lyckligt leende lyste upp hennes ansikte.
Nästa dag var det stark köld, så att snön knarrade under foten. Frits, som redan i går lyckats erhålla sin mors samtycke, var full af ifver. Han hade knappt tid att äta sin frukost utan lämnade hälften med den anmärkningen, att han ju snart skulle komma tillbaka, och då smakade middagen så mycket bättre--nu vore han alldeles icke hungrig. Därpå gick han in till Anna för att säga henne farväl, och han var så upptagen af sin plan, att han för första gången glömde att höra efter hur det var med henne.
Anna låg ännu, ty hon hade åter haft en sömnlös natt. Hon kysste hjärtligt sin bror och bad honom vara mycket försiktig och ej gå ifrån de andra gossarne. Frits lofvade detta och rusade i väg samt slog igen dörren med en stark smäll, så att Anna förskräckt for upp.
"Vänta inte på mig med middagen", ropade Frits till modern, som förmanade honom att komma tillbaka med de andra gossarne och icke trafva i den allra djupaste snön. Han letade nu fram sin fars stora käpp och viftade med mössan till afsked, då han gick ut för att möta de andra, som just kommo marscherande framåt vägen.
De hälsade gladt på Frits, och så ilade de bort. Efter en stund låg skogen bakom dem, och flaggan på herrgårdstaket vajade emot dem i solskenet. På gården samlade sig drifvarne, stora och små, gamla och unga. Inspektoren gick med dem och visade i hvilken riktning de skulle gå samt anvisade hvar och en sin plats.
Nu kom baronen med sina gäster, och snart hördes ljudet af bjällror, ty äfven friherrinnan och hennes båda barn ville följa med och se på den muntra jakten.
Frits hade redan stått en halftimme på sin post och stampat i kölden. "Om man finge börja snart", tänkte han och slog upp sin rockkrage.
Ändtligen ger baronen tecken att börja, inspektoren vinkar med näsduken, och långsamt börja drifvarna gå framåt, rätt fram öfver snöfyllda diken och frusna åkrar, öfver gångstigar och landsvägar, öfver ängar och nyplöjda fält--ouppligt framåt.
Frits tar med ifver del i arbetet; med allvarsam min stampar han fram genom snön och fröjdar sig, när hararna springa upp och i hastig flykt söka komma undan. Men allt trängre blir kretsen, allt oftare smälla skotten, allt talrikare falla de stackars djuren. Jakten är nära sitt slut.
Då börjar det snöa sakta, först mycket långsamt, här en liten flinga, där en annan, men småningom blir det mer, hastigt och tätt falla flingorna. Frits blir varm af den ovana ansträngningen och knäpper upp rocken för att svalka sig. Oförtröttad fortsätter han vidare, fastän pannan är fuktig af svett och han andas häftigt. Middagstiden måste för längesedan vara förbi, det känner Frits på sin knorrande mage. Han är förbi af trötthet och släpar sig med uppbjudande af alla krafter genom snön. Det är endast tanken på hans sjuka syster därhemma, som håller honom uppe. Hans skor och strumpor äro genomvåta, och nu börjar det också blåsa, så att snön slår honom i ansiktet såsom små, spetsiga isnålar.
