De små missionärerna.
(Forts. fr. föreg. n:r)
nligt landets lagar efterträdde honom prinsen genast på tronen. Men han var ännu för ung att sköta regeringsärendena, och därför togos dessa om hand af hans moder. Drottningen hade alltid varit en af de uppmärksammaste åhörarne af de kristna slafvarnas berättelser, och nu gjorde hon dem genast till sina rådgifvare. Och när sedan den unge konungen själf öfvertog regeringen, utbad sig äfven han deras råd och bistånd.
Sålunda blefvo de två bröderna efter hand landets förnämsta män. Och de använde sitt inflytande till de ädlaste ändamål, alltid redo att gifva Herren ära och att söka lära det hedniska folket att älska och tjäna deras Gud.
Men när den unge konungen en tid fört regeringen med kraft och förstånd, och hans hand kunde sköta spjut och lans, började hans undersåtar mena, att han vore tillräckligt klok att regera utan andras hjälp. Hans trogna vänner förstodo detta och öfvervägde saken sinsemellan.
"Ser det icke ut, som om Gud nu ändtligen ville uppfylla vårt hjärtas önskan, Frumentius?" sade den yngre brodern en dag med bäfvande stämma. "Aldrig under alla dessa år har jag upphört att känna längtan efter hemmet, och ibland har jag längtat såsom en försmäktande trånar efter den porlande källan. Ännu alltid menar jag mig se min moders och mina systrars hulda anleten för mina ögon både vakande och i drömmen. Jag minns så väl marmorportalen till vårt hus, de glittrande springbrunnarna på den skuggiga gården och trädgårdens mjuka, grönskande gräsmatta. O, att min dröm en gång kunde blifva verklighet!"
"Men tror du, att du kan återfinna allt detta oförändradt?" frågade Frumentius sorgset. "Trädgård, portal och brunnar må finnas kvar, det medgifver jag. Men hvem kan säga, om vår moder ännu lefver och med glädje skulle välkomna oss? Måhända skall återseendet förunnas oss först i himmelen? Och systrarna, som vi lämnade såsom små barn, hafva nu säkert redan fått egna hem, make och barn. De skulle möta oss såsom främlingar och förblifva främlingar för oss."
"Jag har tänkt på allt detta", svarade Edesius. "Men jag kan icke annat, jag måste hem! Mitt hjärta längtar därefter utan uppehåll. Är det icke på samma sätt med dig, broder?"
"Gud vet, att min hemlängtan under förflutna år stundom bragte mig nästan till förtviflan", svarade denne. "Men nu har han själf stillat denna min längtan, och den inre rösten har sagt till mig: 'Stanna kvar hos den hjord, som jag anförtrott åt dig!'"
"Om det är så, då stannar också jag", svarade Edesius, djupt gripen. "Jag lämnar dig icke allena."
"Nej, så får du ej tänka", svarade Frumentius allvarligt. "Måhända är det Guds vilja, att du går, men för mig är hans vilja klar--jag skall stanna här. Må en af oss återse vårt barndomshem och om möjligt gifva våra kära underrättelser om oss, men denna resa tillkommer dig såsom den yngre af oss. De skola taga emot dig såsom uppstånden från de döda, ty naturligtvis hafva de sörjt oss såsom döda. Gå du, min broder, och var ej orolig öfver mig, ty jag är icke allena. Samme Gud, som går med dig, skall stå vid min sida."--
Så kom det sig, att Edesius lämnade de svartes världsdel och bosatte sig i sin fädernestad Tyrus, där han med tiden blef en ansedd präst. Frumentius däremot stannade kvar hos det hedniska folket, som visade honom den största kärlek och förtroende, och hvilket folk äfven han lärt sig älska och värdera.
Åter förgingo många år.
Athanasius, den i kristna kyrkans historia så bekante troshjälten, lefde då i Alexandria, enkel och anspråkslös, såsom det anstår en kristen biskop.
Och likväl var han vid denna tid en af världens mäktigaste härskare, och hans hus var såsom en konungs palats, ehuru utan all yttre ståt och prydnad. Men från tidiga morgonstunden till sena kvällen bestormades hans hus af en massa människor, som kommo till den fromme, vördnadsvärde biskopen för att framföra sina böner och klagomål samt inhämta hans råd i alla möjliga förhållanden.
En dag närmade sig det gästvänliga huset en högväxt, ståtlig man. Hans dräkt var af en ovanlig snitt, och han tycktes hafva gjort en lång resa. Främlingen bad på grekiska språket om företräde hos biskopen, men hans uttal hade en så ovanlig och främmande betoning, som om han icke på länge hade talat detta språk eller hört det talas.
Med djup vördnad närmade han sig Athanasius, och han förvånades icke litet öfver den lilla bräckliga, på en hög stol sittande gestalten, som syntes honom nästan såsom en dvärgaskepnad. Men hans förvåning gaf snart vika för beundran, när han närmare betraktade det sköna, nästan förklarade anletet med det ljusbruna håret, den fina, välformade munnen och de milda, uttrycksfulla ögonen hos den vördnadsvärde biskopen.
Med godhet och deltagande frågade Athanasius efter främlingens namn och önskan.
"Jag är Frumentius från Tyrus", svarade denne blygsamt. "För många år sedan, i min tidigaste ungdom, blef jag fånge hos den hedniske konungen i Axum och gjord till slaf. Men nu har jag kommit för att säga dig, högvördige fader, att detta barbariska folk med deras konung och drottning hafva vändt sig ifrån deras stumma afgudar till himmelens och jordens skapare, och till hans son, Jesus Kristus."
Sällsamt gripen af dessa allvarstunga ord, frågade Athanasius, hvilken den man var, som fått vara ett redskap till att omvända detta vilda, från all civilisation aflägsna, åt sig själft öfverlämnade folk.
"Gud själf har utfört detta verk", svarade Frumentius högtidligt. "Min broder Edesius och jag voro blott två okunniga gossar, då vi kommo till detta land, och vi kunde blott bedja och berätta för vår omgifning, hvad vi själfva hört och lärt. Men Herren öppnade deras hjärtan, så att de uppmärksamt lyssnade till våra berättelser och började längta efter att få vända sig bort från sina stumma afgudar och lära känna himmelens Gud--vår Gud." (Forts.)