Den lilla fridstifterskan.
(Forts. fr. föreg. n:r.)
öljande morgon satt Teodor tvär och mörk vid frukostbordet och ville knappt svara, när man talade till honom. Lilla Betty, som annars alltid brukade hålla målron uppe, som man säger, hon satt med nedslagna ögon och sväljde oupphörligt tårarna, som ville tränga sig fram.
Efter frukosten gingo flickorna in till fadern för att läsa upp sina bibelspråk. Betty kunde ej sitt och fick därför en allvarsam förebråelse för sin försumlighet. Därefter gick hela familjen för att höra Guds ord.
På hemvägen höll sig Teodor långt efter de andra och lät sig ej se förrän vid middagsbordet. Middagen var lika tung och tryckande som frukosten.
Om söndagseftermiddagarne brukade man gemensamt sjunga några sånger till orgel, men i dag var Teodor borta, och det gick därför dåligt med sången. Stackars lilla Bettys sinne var alltför tungt för att hon skulle kunna sjunga, och Eva hade icke heller mycken lust i dag. Hon sjöng, som om hennes tankar varit långt borta, och det voro de också. Ty hon hade hela dagen oupphörligt måst tänka på sitt bibelspråk, och det ljöd beständigt allt högre i hennes hjärta: "Saliga äro de fridstiftande, ty de skola kallas Guds barn!"
Ack, om hon kunde stifta frid emellan Teodor och Betty, hvilken glädje det skulle vara! Men Teodor var så uppretad, och hon kanske blott gjorde saken värre genom att tala med honom. Orden i hennes språk oroade henne dock beständigt. Hon hörde dem så tydligt, att det var nästan såsom om någon hviskat dem i hennes öra.
Ändtligen hade hon fattat sitt beslut. Så snart hon kunde, smög hon sig tyst ut ur rummet. Hon gick för ett ögonblick in i deras lilla rum och där böjde hon knä framför sängen och bad Gud om hjälp att utföra sitt beslut. Därpå gick hon uppför trappan, samlade allt sitt mod och knackade på Teodors dörr.
Intet svar.
"Teodor!"--Ännu intet svar.
"Teodor!"
"Hvem är det?" hördes ändtligen en vresig röst fråga.
"Det är bara jag, Eva", svarade hon med darrande röst. Hon önskade nästan, att hon vore långt borta.
"Nå, kom in då", ljöd det åter tvärt och ovänligt, och med klappande hjärta trädde Eva in.
Teodor satt vid fönstret med en bok i handen, men Eva såg tydligt, att han höll den upp och ned, och att han alltså icke hade läst i den utan bara fått fatt i den i hast. Han vände sig icke en gång om, då systern trädde in.
"Teodor, kom ner till oss, det är så kallt här uppe!" sade hon med bedjande stämma.
Intet svar.
Det blef tyst en stund, och Eva stod oviss om hvad hon skulle göra. Då fylldes hennes ögon med tårar, och hon sade allvarligt: "Teodor, hvad jag önskade, att du ville förlåta Betty, hon är så bedröfvad öfver hvad som händt."
Teodor for upp från stolen. "Hvad angår det dig?" sade han häftigt. "Det är väl inte dig jag är ond på. Jag vill inte förlåta Betty. Om det varit din bibel, som blifvit förstörd, skulle du nog inte tala som du gör nu. Betty hade ingen rättighet att röra min bok, och jag skall lära henne att låta mina saker vara i fred en annan gång.--Nå, hvad gråter du för?"
"O, Teodor", snyftade Eva och lade sin hand på broderns axel, men tystnade plötsligt.
"Nå, än sen då?"
Tvekande och förlägen fortsatte hon: "Du bad ju 'Fader vår' i förmiddags?"
"Ja, visst gjorde jag det. Men hvad har det med denna sak att göra?"
"Bad du då inte, att Gud måtte förlåta din skuld så som du förlåter dem, som göra dig något ondt? Du vill väl inte, att Gud skall handla på detta sätt emot dig?"
Blodet rusade till Teodors kinder, medan han lyssnade på systerns ord. Han svarade icke genast, och Eva stod där hälft förskräckt öfver sin egen dristighet och hälft förundrad att han icke yttrade någon vrede öfver hvad hon sagt. Hon anade icke, hur hård den strid var, som i detta ögonblick utkämpades i broderns inre. Efter allt hvad han hade sagt var det icke lätt att nu ödmjuka sig och ge efter. Nej, det kunde han icke. Och dock--om Gud skulle göra mot honom, som han hade gjort mot Betty? Evas ord fortforo att ljuda för honom, och nu föll också hans blick på hennes bedröfvade, tårfyllda ögon, och--segern var vunnen!
Teodor reste sig upp och lade sin arm om systerns hals--det hade han aldrig förr gjort--och svarade stilla: "Du har rätt, Eva; jag vill följa med dig ned till de andra."
Eva förstod, att Gud hade välsignat hennes ord, och hon blef så glad, att hennes ögon riktigt strålade. De följdes nu åt ner i hvardagsrummet, och till allas förvåning gick Teodor rakt fram till Betty, kysste henne på pannan och sade med en viss förlägenhet: "Jag var hård mot dig i går, lilla Betty, kan du förlåta mig?"
Den varmhjärtade, lilla flickan brast i tårar. "O, Teodor, jag är så bedröfvad öfver det som skedde med din bibel!" snyftade hon, och därmed voro bror och syster goda vänner.
Senare på kvällen sjöng man åter tillsammans, och nu ljöd sången helt annorlunda än förr. Nu följde den ena lofsången efter den andra från glada, tacksamma och älskande hjärtan. Och för Evas bjärta ljöd det åter--men nu icke förebrående utan med ny och rik betydelse: "Saliga äro de fridstiftande, ty de skola kallas Guds barn!" (Slut.)
JESUS PÅ VÄG TILL EMMAUS.
FRUKOST ÅT GÄSSEN.