Erik och Anton.
Med teckning.
rik och Anton voro grannar och därtill kusiner samt kamrater i arbete och lek. De sutto på samma skolbänk och täflade om att vinna lärarens förtroende och föräldrarnas glada gillande. Flitiga, pigga och rödblommiga voro de båda.
Men de voro mycket olika till sinnelaget. Anton var en lugn och trygg gosse, godmodig och eftergifven. Erik däremot var ett litet brushufvud, som alltför lätt tog till knytnäfven i vredesmod. Det sättet att göra upp mellanhafvanden använde han visserligen icke mot Anton, men han tyckte, att denne var alldeles för eftergifven, ja, rent af feg gentemot otrefliga kamrater, som denne aldrig ville slåss med.
I synnerhet var det en kamrat, som Erik inte alls kunde tåla och som ingen i klassen tänkte högt om, emedan han aldrig kunde sina läxor och alltid använde fula ord emot kamraterna. Erik tyckte, att Anton borde ha gifvit Kalle smörj mer än en gång, när denne kallade honom för lärarens "gullgris" och "ögontjänare", för det att Anton redde sina uppgifter med glans.
Men Anton tyckte synd om Kalle, ty han visste, att denne fick oförståndigt med stryk i hemmet.
En dag slogo gossarne boll på den höga åbrinken. Lärarne hade en gång för alla förbjudit dem att gå ned till vattnet, som där nedanför hade ett väldigt djup. Men den gången skulle Kalle visa sig duktig. Han hade letat upp några flata stenar och ropade till kamraterna, att han skulle gå ner och kasta "flatgås". Han brydde sig visst inte om lärarens förbud.
Knappt hade han emellertid kommit ner och kastat sin första sten, förrän ett gällt skrik ljöd därnerifrån. De flesta kamraterna blefvo mållösa af häpnad, andra sprungo in till läraren, men Anton, som anat hur det skulle gå med Kalle, hade på en omväg nästan nått olycksplatsen, när nödropet hördes. Kalle försvann i djupet och kom upp om en stund, Anton var då på pass. Med ena handen höll han om en trädstam, och med den andra fattade han Kalle först i håret, sedan i kragen och höll honom öfver vattnet, till dess läraren och flera andra kommo till.
Följande dag och ännu flera var Kalle borta från skolan. Han hade varit mycket nära döden, det visste han och alla kamraterna. Läraren besökte honom hvarje dag, och de båda hade mycket att samtala om. Men när Kalle åter satt frisk och kry på skolbänken, var det han som kunde sina uppgifter.
Lille Erik, som nu med beundran såg upp till kusin Anton, hade äfven han fått sig en god läxa. Han var inte mera så häftig, och han hade lärt sig förstå, att Antons sätt att hämnas oförrätter hade en vida kraftigare verkan än knytnäfven. J. B. G.
