Världens skönaste ros.
Det var en mäktig drottning, i hvilkens trädgård växte de skönaste blommor från världens alla länder, men isynnerhet var det rosorna hon älskade. Därför växte rosor i trädgården och äfven inne i slottets salar, där de slingrade sig omkring pelare och fönsterkarmar ända upp åt taket.
Men nu rådde sorg och bedröfvelse här inne, ty drottningen låg på sin sjuksäng, och läkarne sade, att hon skulle dö.
"Det finns dock en räddning för henne", sade den visaste af dem. "Skaffa henne världens skönaste ros, uttrycket för den renaste kärlek, kommer den för hennes ögon så dör hon icke."
Och unga och gamla kommo från alla håll med rosor, de skönaste, som funnos i hvarje trädgård, men de rosorna var det icke.
Då kom en lycklig moder och sade: "Jag vet, hvar den skönaste rosen finnes. Den blommar på mitt barns kind, när det styrkt af sömnen slår upp ögonen och ler mot mig i barnslig kärlek."
"Skön är den rosen, men en skönare finnes det", sade den vise.
"Ja, en långt skönare", sade en kvinna. Jag såg den på drottningens kinder, då hon den långa natten bar sitt sjuka barn på sina armar. Och hon grät och bad till Gud för det såsom en moder beder i ångestens timma."
"Helig och underbar i sin makt är sorgens hvita ros. Dock--den är det icke."
"Nej, världens skönaste ros såg jag framför Herrens altare", sade den fromme biskopen. De unga flickorna gingo fram till nattvardsbordet. Där glödde rosor, och där bleknade rosor på de friska kinderna. En ung flicka stod där. Hon såg med själens hela kärlek upp till Gud. Detta var uttrycket af den renaste kärlek."
"Välsignad vare den", sade den vise. "Dock har ingen af eder nämnt världens skönaste ros."
Då trädde drottningens lille son in i rummet. Han bar en stor bok med sammetsband och silfverknäppen.
"Moder", sade den lille, "o, hör, hvad jag har läst". Och barnet läste ur boken om honom, som utgaf sig i korsets död för att frälsa människorna. "Större kärlek finnes icke."
Och det flög ett rosenskimmer öfver drottningens kind, hennes ögon blefvo så stora och klara, ty hon såg från bokens blad höja sig världens skönaste ros, bilden af den, som spirade upp ur Kristi blod på korsets träd.
"Jag ser den!" sade hon. "Aldrig dör den, som skådar denna ros, den skönaste på jorden."
