Broderskärlek.

(Forts. fr. föreg. n:r.)

on hade åldrats mycket under denna enda natt, men det fridfulla uttrycket i hennes ögon visade, att hon till slut villigt lämnat sitt barn i frälsarens händer och nu kunde om än med bäfvande hjärta och tårfyllda ögon saga: "Ske din vilje, min Gud!"

Plötsligt kom hon ihåg Anna. För sorgen öfver det ena barnet hade hon alldeles glömt det andra. Men när hon kom fram till sängen, fann hon Anna i lugn sömn. Vanmakten hade vikit för en välgörande slummer.

Hela byn visade fru Henriksson ett varmt deltagande i hennes stora sorg. Men man klandrade baronen, som icke föranstaltat om att drifvarne fått sig ett ordentligt middagsmål efter den ansträngande jakten, innan de anträdde hemfärden i yrvädret. Det var därför ej heller underligt, menade man, att gossen dukat under, isynnerhet som han hade tagit miste om vägen.

Några dagar därefter bäddades Frits ner i den mörka grafven. Han följdes till sitt sista hvilorum af de flesta af grannarne, och den gamle gudfruktige pastorn höll ett gripande tal öfver orden: "Kärleken upphör aldrig". Han visade, huru kärleken kommer från Gud, som själf är kärleken, och huru denna makt kan utveckla sig i ett litet människobarns hjärta och drifva det ända in i döden.

Därefter påminde han om den dödes sista kärleksgärning, och huru han ville arbeta för att skaffa sin sjuka syster hälsa och kraft. Om också detta hans försök varit blott ett barnsligt tilltag och det ville synas som om han offrat sitt lif förgäfves, så finge man ej glömma, att ännu lefde en Gud i himmelen, som sett hans uppsåt, och hvilken ännu i dag kunde göra under.

Med en varm bön om att Herren måtte trösta de sörjande, hvilkas ende son och broder han var, slöts den gripande akten. Intet öga förblef torrt och intet hjärta oberördt af de enkla, hjärtliga orden. Under tystnad anträddes hemfärden.

Då stannade en vagn utanför kyrkogårdsporten. En herre steg ur och gick fram till pastorn, som just stod i begrepp att lämna kyrkogården.

"Baron!" hviskade folket och betraktade nyfiket honom och den praktfulla kransen, som han lagt på gossens graf.

"Han vill godtgöra, hvad han brutit, genom att säga några vackra ord och skänka en storartad krans", hviskades det bland de närvarande. "Men därmed kan han inte återskänka den döde lifvet eller trösta den stackars modern."

Emellertid troppade folket af och kyrkogården blef småningom tom. De båda herrarne, som under djup rörelse stannat vid den öppna grafven, vände nu också långsamt tillbaka mot kyrkogårdsporten. Där tog baronen med ett kraftigt handslag farväl af pastorn. Sedan yttrade han ett par ord till kusken, steg därpå upp i vagnen och några ögonblick senare stannade han vid den gamle doktorns bostad. Baronen gick in, men kom efter några ögonblick tillbaka tillsammans med doktor Werner. Båda herrarne togo plats i vagnen, som nu rullade vidare, längs den knaggliga landsvägen, fram till det minsta huset i byn.

* *
*

Där satt fru Henriksson vid sin dotters säng, försänkt i djup sorg. Annas onda hade förvärrats genom sinnesrörelsen, och nu låg hon där med feberheta kinder och glänsande ögon.

Modern hade i dag stannat hemma hos henne. Hon kunde ej besluta sig för att följa med till kyrkogården för att se sin älskade gosse, som alltid var så full af sprittande lif, bäddas ner i den mörka grafven. Sedan hon lagt honom i hans sista hvilobädd, kände hon det, som om han ej längre tillhörde henne, och hennes enda tröst var det vissa hoppet, att hon en gång skulle få möta honom och hans förut hemgångne fader i de eviga boningarna.

Därför hade hon också i dag stannat hemma hos sitt sjuka barn, som ännu behöfde henne, och nu sutto de båda och talade under tårar om honom som de förlorat.

De voro så upptagna af sin sorg, att de icke märkte, huru en vagn stannade utanför deras lilla stuga. Först när dörren öppnades och baronens gestalt syntes bakom den gamle doktorn, for fru Henriksson upp. Hon sträckte liksom afvärjande ut händerna och i hennes hjärta rörde sig plötsligt en känsla af bitterhet emot den man, hvilkens vårdslöshet på sätt och vis varit vållande till hennes gosses död.

Då gick baronen fram till henne och sade under djup rörelse med bedjande röst: "Fru Henriksson, i dag kan ni icke förlåta mig, det inser jag väl, men en annan gång hoppas jag ni skall göra det. Låt mig nu blott säga er, att det gör mig outsägligt ondt, att denna olycka skulle inträffa. Kunde jag göra det skedda ogjordt, skulle jag vilja gifva mycket därför."

Trots sin sorg och sin bitterhet kunde icke fru Henriksson undgå att märka den varma ton af äkta deltagande som ljöd ur baronens röst. Hon kunde därför icke längre vredgas utan räckte honom handen och sade med tårkväfd röst: "Jag vill gärna förlåta er, herr baron, men ni vet inte, huru mycket jag förlorat".

Baronen fattade tacksamt den framsträckta handen. "Tack, fru Henriksson", sade han. "Nu vill jag blott bedja er om en sak. Pastorn berättade mig, att er gosse offrade sitt lif för sin syster. Detta offer skall icke hafva gifvits förgäfves. Låt nu mig hjälpa till att hans önskan må uppfyllas. Jag vill bekosta er dotters vistelse på sjukhuset i staden. Herr doktor Werner har sagt, mig, att det ej är omöjligt att hon kan bli återställd, om hon får komma under lämplig behandling af en skicklig läkare. Därför ber jag er än en gång: låt mig uppfylla er gosses sista önskan, res ni själf med er dotter till hufvudstaden och stanna hos henne där, till dess hon blifvit fullt frisk. Det är ju så, herr doktor", tillade han vänd till denne, "ni tror ju, att hon kan blifva fullt återställd?"

"Ja visst, ja visst, herr baron", skyndade den gamle liflige herrn att försäkra. "Om vi bara få Anna under den berömde professor E:s vård, kan hon vänta att bli frisk på några månader."

"Det gläder mig af hela mitt hjärta", sade baronen vänligt. Utan att invänta något tack skyndade han ut genom dörren, och snart hördes vagnen rulla därifrån.

Fru Henriksson stod såsom bedöfvad kvar hos den gamle doktorn. Kunde det verkligen vara sant, att hennes lilla Anna skulle bli frisk? Hvilken tröst blefve ej detta i hennes djupa sorg!

Hon förmådde icke yttra ett ord, men tårarna runno långsamt utför den bleka kinden. Först när hon såg på Anna, som med vidöppna ögon blickade omkring sig, utropade hon: "Anni, det var då icke förgäfves, att vår Frits offrade sitt lif!"

Mor och dotter höllo hvarandra länge hårdt omfamnade, och Anna hviskade: "Mor, jag kommer ihåg min dröm--den var alldeles sann".

Doktor Werner, som under årens lopp blifvit familjens trofaste vän, stannade ännu en stund hos fru Henriksson, sedan sinnesrörelsens vågor lagt sig och rådgjorde med henne om förberedelserna för resan. Han yrkade på, att denna måtte företagas så fort som möjligt, och fru Henriksson instämde med tacksamhet. Doktorn lofvade att omsorgsfullt svepa om Annas fot, så att kölden ej skulle kunna skada den, och sedan tog han ett hjärtligt afsked.

Julen firades detta år tyst och stilla i det lilla huset, intet jubel af glada röster, ingen sång hördes därifrån. (Forts.)

Bibelläsning
eller hvad står det i nästa söndags text?

Veckan 29 Maj--4 Juni 1905.

M. 29. Apg. 1: 4-11. Kristi himmelsfärd.
T. 30. v. 4-5. Fadrens löfte om Anden.O. 31. v. 6. Lärjungarnas fråga om rikets upprättande.T. 1. v. 7-8. Lärjungarne skola verka för detta rike genom
evangelii förkunnelse.F. 2. v. 9. Himmelsfärden.L. 3. v. 10. Sändebud från den himmelska världen;S. 4. v. 11. de förkunna rikets upprättande, då Jesus kommer igen.

Söndagsskoltext för den 4 Juni.

Apg. 1: 4-11.

Minnesvers: Kol. 3: 1. Om I nu hafven uppstått med Kristus, så söken det, som är ofvan, där Kristus är sittande på Guds högra sida.

UPPSALA 1905, K. W. APPELBERGS BOKTRYCKERI.