Lilla Berta.
Med teckning.
Berta är en skärgårdsflicka, rödblommig och stark, flink i vändningarna och munter som en liten lärka. När isen ligger blank och säker öfver sunden vid jul- och nyårstid, då fröjdas hon åt den och ilar öfver de blanka bryggorna på skridskor som en hvirfvelvind. Och när så snön faller djup och gör slut på den leken, då pröfvar hon i stället sina skidor utför de branta strandsluttningarna. Men när på vårsidan isen ligger där grå och spröd utan att hvarken bära eller brista, då tycker Berta det är trist. Vinden blåser då vanligen kall och rå, och flickan längtar så innerligt efter böljeslag mot strand och vågglitter därute på sundet. Men hon talar ingenting därom och går där och väntar så rysligt, att hon ser allvarsam ut som en gammal människa. Lyser då solen varm en dag, eller faller där vårregn öfver skär och öar, ser Berta helt triumferande ut genom fönstret och tänker: "Nu får du allt stryk, du gråa istäcke därute; snart måste du nog ge dig af från vår strand". Men så komma där kalla nätter, och isen blir åter stark. Då ser Berta så ledsen ut och sjunger bara i moll hela dagen vid sitt arbete:
"O strand, där aldrig en drifva snöat!
Du Sveriges frostiga, sena vår!"
Men när Berta nunnat om och om igen dessa ord några dussin gånger, suckar lilla Bertas mor och säger helt bekymrad, fastän ett leende leker i ögonvrån: "Du längtar nog bort, du liten, från vårt Stenvik till någon strand på söderhafvets öar. Eller hur, Berta min?" Men då springer Berta upp och tar mor i famn. "Mor, om du visste! Vår strand är den vackraste i hela världen, och Stenvik är det vackraste ställe i hela Sverige. Men om du visste, hvad jag längtar efter att se sundet i sol och böljeglitter."
Vanligen är det hvarken solen eller regnet, som bryter isens välde i sundet utanför Stenvik, utan en frisk västanstorm. Och nu var isen borta och solen sken och vågorna lekte och glittrade, och solen göt sitt guld öfver den vackra fjärden. Och nu var Berta glad, nu log hon och sjöng och njöt af sin vår. Hon satt långa stunder och såg drömmande in i böljeglittret därute. Det var som om vågorna kommo just till henne och berättade om sin glädje och sina äfventyr under den långa vintern. Och Berta lyssnade och kände sig så oändligt lycklig. Men ändå längtade hon. Hon visste inte riktigt själf hvarefter. Men hon kände, att hon behöfde en varmare sol, en klarare våg och en vår, som evigt varar, ett hjärta så rent och så hvitt som snö.
Det blef för trångt och för kvaft därinne. Hon måste ut, ut till stranden och ned i fars stora båt, och där sjöng hon:
"Gör mig ren, o Herre, ren som snö,
Låt allt ondt, allt orent hos mig dö,
Gör mig ren, o Herre, ren som snö!
Gör mig såsom liljan ren och skär,
Rena hvarje tanke, hvart begär,
Gör mig såsom liljan ren och skär!
Gör mig ren som solens hvita ljus;
Höj min själ från jordens stoft och grus,
Gör mig ren som solens hvita ljus!"
