Skyddsängeln.
Af Ad. Gründler.
(Forts. fr. n:o 22.)
Modern var ju visserligen kvar hos de faderlösa barnen, och mors ögon gömma alltid en skatt af kärlek för hvarje barnahjärta. Men fru Hubert var själf så förkrossad af det hårda slag, som drabbat henne, att hon den första tiden nästan ständigt grät tyst för sig själf. Och sorgen gräfde ett djupt veck i hennes panna.
Den lilla pension som beviljades henne räckte visserligen till ett mycket anspråkslöst underhåll för henne och hennes barn, men Kristel borde dock få lära sig någonting för att kunna vara till någon nytta i världen. Det hade hans far alltid önskat. Men huru skulle fru Hubert kunna göra detta möjligt?
Då kom liksom genom Guds skickelse ett anbud om en friplats för honom i en offentlig anstalt, som bekostades af staten, där gossar uppfostrades och där de från början fingo vänja sig vid nästan militärisk ordning.
Visserligen krympte hennes hjärta samman af vemod, när hon tänkte på att hon skulle nödgas skicka bort sin gosse—långt bort i en främmande omgifning, och att af den en gång så lyckliga familjen hon och Maria skulle vara ensamma kvar. Men modershjärtat kan ju gifva det svåraste offer, när det gäller barnets väl. Sålunda fick då Kristel stanna hemma blott så länge att han fick hjälpa modern flytta ifrån den bostad, där de framlefvat så lyckliga dagar, till en liten stuga i närheten. Sedan skulle för gossen börja ett nytt lifsskede—ute i världen.
Kristel hade väl på barnavis ofta önskat att en gång få resa långt ut i världen med tåget, som många gånger om dagen ilade förbi hans barndomshem. Ty huru sköna än hans hembygds berg voro, så lockade honom dock den okända världen bortom dessa berg med en ännu större tjusning.
Nu skulle då ändtligen hans önskan uppfyllas. Men nu gladde honom ej vissheten därom så mycket som han förut hoppats, ja, han kunde ej dölja för sig själf, att han kände det såsom en stor lättnad, när hans resa till institutet blef uppskjuten tills i augusti för sommarferiernas skull. Men äfven dessa få veckor gingo så fort, och ju närmare afskedets dag kom, ju närmare slöt han sig till modern och allt mera hjärtlig och vänlig blef han mot lilla Maria.
Den sista aftonen i hemmet var hans hjärta i synnerhet tungt. Hans lilla syster sof redan godt i sin säng, men modern bad sin gosse sitta uppe en stund hos henne. Hon smekte kärleksfullt hans hufvud och såg honom så varmt in i ögonen. Därpå öppnade hon den gamla bibeln, ur hvilken hans far hvarje dag läst ett kapitel för de sina. Hon slog upp Tobias' bok och läste för sin gosse om den unge Tobias' afsked från sina föräldrar och upprepade med darrande röst den gamle faderns välsignelse öfver sin son: "Så drag då dina färde, Gud vare med dig på vägen och hans ängel ledsage dig!"
Kristel satt tyst en stund, därpå såg han på en gång rakt in i sin mors ögon och frågade: "Mor, finns det verkligen änglar? Jag kan inte tro det."
Modern häpnade. "Hvarför tror du inte det, min gosse?"
"Jo, för att jag aldrig har sett någon.—Du brukade säga för oss, när vi voro små, att en ängel satt vid vår säng om natten för att beskydda oss. Ser du, jag önskade då så ofta, att jag bara en enda gång hade fått se en ängel, och om jag någon gång vaknade på natten, brukade jag ligga alldeles stilla utan att röra mig liksom om jag sof, och så—öppnade jag ögonen alldeles tvärt. Men aldrig satt där någon ängel bredvid sängen. Nej, det är alldeles säkert, att där icke fanns någon, ty månen sken så klart in genom fönstret, att jag tydligt kunde se allting. Och så hastigt kunde väl inte ängeln flyga därifrån."
"Hvarför inte? Menar du, att en helig ängel vill dröja kvar om ock blott en sekund hos ett barn, som med afsikt förställer sig och tänker bedraga honom? Kära min gosse, när ett barn kommit så långt, att det icke längre vill tro på änglar, då är dess bästa ängel redan viken ifrån det."
"Ja, men jag kan inte tro det, mamma."
(Forts.)
Bibelläsning
eller hvad står det i nästa söndags text?
Veckan 19-25 Juni 1905.
M. 19. Apg. 12: 5-17. Petrus befrias ur fängelset.
T. 20. v. 5-6. Petrus sofver i fängelset.
O. 21. v. 7-8. En ängel väcker och löser honom.
T. 22. v. 9-10. Ängeln för honom ur fängelset.
F. 23. v. 11-12. Petrus söker upp den troende församlingen.
L. 24. v. 13-16. Församlingen blir förbryllad af den oväntade bönhörelsen.
S. 25. v. 17. Petrus berättar om Guds ingripande och lämnar Jerusalem.
Söndagsskoltext för den 25 Juni.
Apg. 12: 5-17.
Minnesvers: Ps. 91: 11. Ty han skall gifva sina änglar befallning om dig, att de skola bevara dig på alla dina vägar.
| ||
| N:o 25 22 Juni. | Illustrerad Veckotidning för Söndagsskolan och Hemmet. Redaktör: J. B. GAUFFIN, Uppsala. | 22 årg. 1905 |
Förbönen och Guds hjälp.
Apg. 12: 5-17.
Det var sent på aftonen i staden Jerusalem. Gatularmet hade tystnat och husen stodo som mörka skildtvakter utefter de trånga gatorna. Vi kunna dock skönja här och där några vandrare, som tyckas hafva samma mål, ett litet hus, hvarest Maria, Johannes moder, bor. Här i detta kristna hem, hvarest Petrus så ofta vistats, hade man den sena timmen samlats till bönemöte. Det var Jerusalems församling, som bad för aposteln, för det utkorade redskapet till mångas frälsning.
Under det detta bönemöte pågick, låg Petrus fängslad mellan två krigsknektar i det herodianska palatsets fängelser. Han hade ådragit sig de mäktiges hat genom sin förkunnelse af evangelium. Nu är han dömd till döden och väntar att följande dag blifva afrättad. Men församlingen beder, och Gud hör deras böner.
Midt i natten kommer en ängel in i fängelset. Han går utan svårighet genom murar och lyckta dörrar, emedan han är en ande. Han uppenbarar sig dock i mänsklig gestalt och utför sitt uppdrag att befria Petrus på ett sätt, som vittnar om Guds underbara makt att hjälpa ur all svårighet. Petrus sof, men ängeln väckte honom och sade: Stå genast upp! Då Petrus lydde denna uppmaning, föllo kedjorna af hans händer, och nu var fången lös från sina bojor. Men den starka, väl igenlåsta järndörren och väktarne därutanför tycktes vara obevekliga hinder för hans befrielse. Dock—på en vink af ängeln öppnar sig järndörren, och väktarne, som ligga och sofva, märka icke, att Petrus i ängelns sällskap går ut ur fängelset. Så för honom ängeln genom korridorer och gårdar, till dess de komma till den tunga ytterporten. Liksom af osynliga händer lyftas bommarne af och portarne öppnas, så att Petrus utan svårighet kan komma ut. Hade han vändt sig om, skulle han hafva fått se, huru porten lika hemlighetsfullt tillslöts, så att man ej kunde märka att den blifvit öppnad.
Emellertid ledsagar honom ängeln in i staden, och då Petrus nu ej längre behöfde hans ledning, så försvinner han lika plötsligt som han kommit.
Då Petrus hunnit sansa sig, söker han upp det bekanta huset, Marias hus, hvarest bönemötet ännu pågick. Jag föreställer mig huru rädda de blefvo där inne, då de midt i natten hörde ifriga klappningar på porten. De tänkte måhända, att det var Herodes utskickade, som ville fängsla äfven dem. En ung flicka går till porten och frågar hvem det var. Huru glad och förvånad blef hon icke, då hon kände Petri röst. I sin häpenhet glömde hon att öppna, men då dörren slutligen öppnades, kunde Petrus säga: "Herren har utsändt sin ängel och räddat mig från Herodes hand och från allt, hvad judarnes folk har väntat."
Så handlar vår Gud. Han hör bön och gör under. Han befriar de sina ur nöd såsom svar på bön. Han sänder sina änglar till deras hjälp, då de bedja honom. Hvilken maning till tro och bön utgör icke detta!
Fr. E.
Hvad vänlighet förmådde.
(Forts. fr. föreg. n:r.)
Sedan berättade hon för sin man, hvad hon hade gjort, och han skrattade åt henne.
"Tror du, att din vänlighet kan hjälpa det där eländiga hittebarnet?" sade han.
"Jag tror åtminstone inte att den skall skada honom", svarade hon.
Sedan kom Janne ofta och fick mat, och fru Walther gaf akt på att han såg renare ut för hvarje gång. Till slut fick fru Walther underrättelse om att en vän skulle resa ut till västern för att taga land och bygga sig en farm där. Då kom den tanken för henne, att detta möjligen kunde vara ett godt tillfälle för John Ammerton, och hon skref till sin vän och bad honom taga gossen med.
Ett år därefter hörde hon, att han tyckte bra om gossen. Två år senare skref hennes vän, att John var en riktig skatt. Fru Walther visade sin man brefvet, och han log och kysste sin lilla hustru och sade, att det gladde honom mycket.
Han hade nu också en annan källa till glädje—hans hustru hade skänkt honom en frisk, präktig pojke, som lofvade godt för framtiden.
* * *
Åren gingo och fru Walther hörde icke mera till John Ammerton. Den sista underrättelse hon fick om honom var fem år efter hans flyttning till västern, och då hade han farit till guldminorna.
Men i fru Walthers lif hade kommit en glädje, som växte och blef allt starkare. Hennes gosse, Filip, växte upp till en lofvande yngling, en präktig, godhjärtad gosse, som alla höllo af, föräldrarna naturligtvis mest. Vid sjutton år kom Filip Walther till universitetet och vid tjuguett år tog han sin examen med heder. Men det hade tagit hårdt på hans krafter. Hans mor såg det och oroade sig mycket. Hans far såg det också och ville att han skulle resa bort för att uppfriska sig. Han skaffade honom plats på ett ställe, där han skulle kunna hämta styrka till både kropp och själ.
Resan gick genom västerns ödemarker. Filip skref ofta hem och gaf lifliga skildringar af sin resa, på samma gång han berättade, att hans hälsa blef bättre dag för dag.
Föräldrarna läste med glädje om hans resor och hans arbete, men plötsligt upphörde brefven. Hvar fanns Filip? Hvarför skref han icke?
En dag kom doktor Walther hem med en tidning hopskrynklad i handen. Där berättades om det sorgliga öde, som drabbat det sällskap, med hvilket Filip reste, huru det blifvit angripet af en hop indianer och huru de som icke dödats hade tagits tillfånga.
Stackars föräldrar! Modern böjde sitt hufvud i stum förtviflan och hennes hjärta var nästan brustet. Glädjen hade drifvits bort ur hennes lif och tjockt mörker hade lägrat sig omkring henne.
Så gick ett halft år, då postbudet en dag förde med sig ett bref med den gamla, välkända stilen. Fru Walther slet upp det och ögnade igenom innehållet. Hvilken glädje! Hennes gosse lefde, var frisk och på väg hem till dem.
Då doktor Walther kom hem, fann han sin hustru afsvimmad med brefvet i handen. Sedan det första glädjeruset lagt sig, satte de sig vid hvarandras sida och läste följande bref: "Gud vare tack, som låtit mig finna en sann vän eller rättare—låtit en vän finna mig", skref han sedan han först hade berättat om hvad han upplefvat och huru han blifvit räddad. "Hade icke den vännen funnit mig, skulle jag nu varit död. Han fick veta mitt namn, och då han hörde att jag var son till doktor Walther, gjorde han allt för att rädda mig. Han använde tusentals kronor för att utrusta män till denna expedition och han öfvervann den grymme man, som höll mig fången. Sedan tog han mig under sin vård och sitt beskydd. Gud välsigne honom! Jag hoppas också, att far och mor må vara redo att välsigna honom, ty han följer nu med mig hem."
De lyckliga föräldrarna tackade på sina knän Gud för hans godhet och bad honom välsigna sin sons räddare.
Och deras Filip kom, frisk och stark—en kraftig, ofördärfvad man. Med honom följde en medelålders herre med ett vackert, öppet ansikte, gråa ögon och krusigt hår.
"Detta är min räddare", sade sonen, "känna ni igen honom?"
Doktorn skakade på hufvudet, men hans hustrus blick hvilade forskande på mannens ansikte. "Är det han?" hviskade hon, och räckte fram sina båda händer, "är det John Ammerton?"
"Ja, jag är John Ammerton", sade den främmande, "och jag tackar Gud, att han gifvit mig ett tillfälle att visa, att jag med tacksamhet kommer ihåg den vänlighet ni visat mig. Ni har varit mer än en mor för mig."
Och han tryckte hennes hand till sina läppar. "Gud välsigne er!" utropade han. "Ni var den enda i hela vida världen, som ansåg att det lönade mödan att försöka lyfta den stackars öfvergifne, föraktade gossen upp ur dyn. Utan er godhet hade jag varit förlorad."
Då fru Walther den kvällen satt vid sin mans sida, tog hon hans hand och hviskade: "Det var en gång en liten sten, som kastades ut i sanden. En skattsökare fick öga på den, och då han hade tvättat af smutsen, började han slipa den med sin mejsel. Han bröt igenom omhöljet och fick se—en ren och strålande diamant."
Doktorn kysste sin fru på pannan—i hans ögon glänste tårar.
(Slut.)
