Skyddsängeln.
Af Ad. Gründler.
En vacker vårdag sprungo två små barn omkring på ängen och plockade blommor till hvarsin bukett, ty i morgon var ju mors födelsedag. På äkta barnavis plockade den lilla flickan bara gullvifvor med korta stjälkar och pressade dem hårdt tillsammans i de små knubbiga fingrarna. Äfven brodern, fastän han var något äldre, förstod icke, huru mycket behagligare de små blommorna skulle tagit sig ut, om de tvånglöst och fritt fått sticka upp ur sitt gröna omhölje. Men han hade åtminstone något mera omväxling af färger i sin bukett.
När barnen tyckte sig hafva fått tillräckligt med blommor, lade de dem försiktigt i skuggan under några buskar för att ännu en stund få leka i det varma solskenet. Kristel kastade på lek tistlar på sin lilla syster, och när de fastnade i hennes hår, skrattade de båda af hjärtans grund. Han tog sedan försiktigt bort dem och flätade ihop dem till en krans, som han varsamt tryckte ned på hennes guldglänsande hår.
Den lilla flickan med kransen på hufvudet bildade verkligen en älsklig tafla. Det lilla rosiga ansiktet med de allvarliga bruna ögonen, som skyddades af mörka ögonfransar, den skälmskt leende munnen och groparna i kinden tog sig förträffligt ut med den gröna kransen på det lockiga håret.
"Nu är du alldeles lik älfvadrottningen i sagan", ropade gossen och drog sin lilla syster med sig fram till bäcken, för att hon skulle få se sin bild i vattnet. Men när Maria skrattande nickade emot sin spegelbild därnere, höll han henne sorgfälligt fast, så att hon icke skulle halka ner.
"Var inte rädd, Kristel", skrattade hon sorglöst, "jag faller inte i vattnet. Vet du inte, att vi ha en ängel, som beskyddar oss? Mamma har ju ofta talat om detta. Om natten sitter han bredvid vår säng, så att intet ondt må hända oss, och du minns ju, hur vi sågo en tafla, där han stod framför två barn, som lågo och sofvo under alarna vid dammen, så att de inte skulle falla i vattnet under sömnen. Nu står han nog också bredvid mig och håller mig fast."
Kristel skakade tviflande på hufvudet. "Jag ser ingen ängel", sade han, "och för resten minns jag ju, hur mjölnarens Karin för en tid sedan drunknade här i bäcken. Hvart hade då ängeln tagit vägen?"
Den lilla flickan var ett ögonblick tyst och eftertänksam.
"Ja, ser du", sade hon långsamt, "Karin var en sådan yrhätta, hon frågade säkert inte efter ängeln utan slet sig lös ifrån honom. Men om ett snällt barn faller i vattnet, då går ängeln med och visar det så mycket vackert därnere på sjöbottnen, och så för han barnet hem till mor igen."
Kristel svarade intet. Systern var ju ännu så liten och oförståndig, hon hade ändå inte kunnat förstå honom, tänkte han. Hon trodde ju ännu på julgubben och påskharen, men det hade Kristel för längesedan kommit ifrån. Han visste redan, att man själf måste arbeta med sina händer här i lifvet, om man skall komma någon hvart, och att man icke får vänta på änglars hjälp. Hos honom var redan gossens medvetande om kraft och förmåga lefvande.
"När jag blir stor, Maja, då skall jag vara din riddare och beskydda dig med mitt svärd", sade han, och hans ögon lyste af stridslust.
Med stora, förvånade blickar såg Maria på honom. "Hvem skulle väl vilja göra mig något ondt, Kristel?" sade hon, och i hennes ögon låg ett uttryck af så helig, ren oskuld som i änglarnas på taflan, som hängde i pastorns arbetsrum.
Förvirrad slog Kristel ned sina ögon. Ja, för hvad hade han då velat beskydda lilla Maja?—Troll och drakar, om hvilka han läst i sagorna, funnos ju inte; att tro på sådana vore ju ännu barnsligare än att liksom Maria tro på en skyddsängel! Han tyckte sig i detta ögonblick ej vara mycket klokare än sin lilla syster.
"Kom", sade han, "vi måste nu gå hem."
De båda barnen togo upp sina blommor, Kristel löste försiktigt tistelkransen ur Marias hår, och så gingo båda hand i hand till hemmet utan att ana, hvilken sorglig anblick här skulle möta dem.
Fadern, som var spårväxlare på bergbanans lilla station, låg stönande på sin säng, och under häftiga tårar baddade modern hans värkande lemmar. Ett järnvägståg hade råkat in på orätt spår och med fruktansvärd hastighet kört öfver den plikttrogne tjänstemannen. Under det barnen nyss lekte och gladt sprungo omkring på den soliga ängen, hade en så förfärlig olycka drabbat den lilla familjen. Läkaren, som genast tillkallats, gaf föga hopp. Allt hvad han kunde göra var att gifva den krossade mannen ett rogifvande medel för att lindra hans plågor. Han föll verkligen i en lätt slummer, ehuru han emellanåt jämrade sig i sömnen.
Kristel och Maria stodo förskrämda i ett hörn. De hade aldrig förr hört en klagan från sin kraftfulle fars läppar och knappt sett sin mor gråta, nu kände de därför en oförklarlig ångest vid allt det ovanliga, som här mötte dem. Den lilla flickan började gråta hon också. Men Kristel stirrade mörkt på fadern och pressade hårdt sina läppar tillsammans.
"Det finns ingen skyddsängel!" mumlade han trotsigt, "annars hade han säkert beskyddat far. Han gick då aldrig till sitt arbete utan att hafva bedit sin morgonbön, det vet jag."
"Säg inte så där!" hviskade Maria och såg ängsligt bort till modern; men denna gaf ej nu akt på barnen.
De vackra blommorna, som Kristel och Maria hade plockat till moderns födelsedag, fingo nu pryda faderns sista hvilobädd. Redan följande natt hade han förlossats från sina plågor. Och när han låg där i sin hvita svepning, märkte man ej mer något tecken till smärta på det bleka ansiktet. Han såg så mild och vänlig ut, som han alltid gjort under sitt lif, och man tyckte sig till och med se ett drag af glädje och frid hvila däröfver.
På begrafningen talade pastorn så många vackra och tröstefulla ord om den redlige mannen, huru han skördats midt under utöfvandet af sitt arbete, men huru till sist efter ett svårt lidande Herrens ängel fattat hans hand och stilla fört hans ande in i den himmelska friden, där han nu säkerligen vore prydd med lifvets ovanskliga krona. Så skulle nu också Herren, som icke förgäter änkor och faderlösa, sända sin ängel till den lilla sörjande familjen och jämna deras lefnadsväg.
Vid dessa ord strålade lilla Marias ögon. Hon tryckte förstulet sin brors hand såsom ville hon säga: "Hör du?"
Men gossen höll hela tiden sina ögon sänkta mot marken, ingen människa visste, hvilka tankar gingo genom hans hufvud.
* * *
När man i ett soligt rum stänger fönsterluckorna, blir det på en gång mörkt och dystert därinne. Och om i ett hem tvenne ögon slutas, hvilka strålat af kärlek och godhet, så blir där plötsligt så mörkt och glädjelöst. Så gick det nu också i växlaren Huberts hem.
(Forts.)
utkommer i början af Juni och sändes till alla våra prenumeranter såsom n:o 23 af årgången 1905.
Barnavännens sommarnummer innehåller 16 sidor i samma format som öfriga nummer, rikt illustreradt och med bidrag af Fr. Engelke, Onkel Erik, Elsa Beskow, Anna H—m Preinitz, Ella, J. B. G. m. fl.
Vid rekvisition af minst 20 ex. lämnas Barnavännens sommarnummer för 8 öre ex.
Tagas 100 ex. och därutöfver på en hand, nedsättes priset till 7 öre. ex.
Sommarnumret sändes fritt till närmaste post- eller järnvägsstation.
Rekvirera helst genom postanvisning och om möjligt före Maj månads utgång.
Uppsala i Maj 1905.
Redaktionen.
Bibelläsning
eller hvad står det i nästa söndags text?
Veckan 5-11 Juni 1905.
M. 5. Apg. 2: 37-47. Kyrkans grundläggning.
T. 6. v. 37. Folket frågar efter frälsning.
O. 7. v. 38-40. Petrus undervisar dem om frälsningens väg.
T. 8. v. 41. Tretusen taga ut steget till frälsning.
F. 9. v. 42-43. Folket befästes på frälsningens väg.
L. 10. v. 44-45. Deras kärlekslif.
S. 11. v. 46-47. Deras gudstjänstlif.
Söndagsskoltext för den 11 Juni.
Apg. 2: 37-47.
Minnesvers: Gal. 5: 22. Men Andens frukt är kärlek, fröjd, frid, långmodighet, mildhet, godhet, trohet, saktmodighet, återhållsamhet.
| ||
| N:o 23 8 Juni. | Illustrerad Veckotidning för Söndagsskolan och Hemmet. Redaktör: J. B. GAUFFIN, Uppsala. | 22 årg. 1905 |
Våren.
Vårens blomma, vän och skär,
Smyckad står på ängen,
Björk och pil sin vårdräkt bär—
Mjuka, vackra hängen.
Säg, hvem kläder äng och lund?
Hvem har löst i fjärd och sund
Liten våg från vinterbojan—
Liten våg från bojan?
Himlens Herre kläder så
Jorden skön om våren
För att fröjda barnen små,
Torka sorgetåren.
Han, som allt i fägring klär,
Han ett fadershjärta bär,
Honom vill jag alltid lofva—
Honom vill jag lofva.
J. B. G.
Kyrkans grundläggning.
Guds helige Ande hade på pingstens dag utrustat en skara män och kvinnor för det heliga arbetet att verka för själars frälsning. De hade ingen yttre lärdom, voro endast fattige fiskare och publikaner, men hade blifvit lärda af Gud. Petrus, som särskildt omtalas i vår text, hade genom Guds Ande fått lära, huru han skulle utföra det viktiga uppdraget: »Föd mina lamm!» Denna andeuppfyllelse, denna innerliga tro och kärlek, som blifvit gifven åt den lilla lärjungaskaran, var villkoret för ett framgångsrikt arbete i Herrens vingård.
Så höll då Petrus sin första predikan. Vi märka den lefvande hänförelse och öfvertygande visshet, som genomgår den. Vi märka också, att den visade genast sin verkan däruti att människorna, som hörde den, blefvo oroliga. De frågade med synbart bekymmer: I män och bröder, hvad skola vi göra? Petrus sade till dem: »Gören bättring och hvar och en af eder låte sig döpas i Jesu Kristi namn till syndernas förlåtelse, och I skolen undfå den helige Andes gåfva.»
Så visade Petrus dem frälsningens väg. Den första väckelsen hade börjat, och tre tusen blefvo genom den förda till Herren. Det verk som Gud utförde på denna underbara pingstdag var skönare och härligare än själfva skapelsens under. Dessa människor hade måhända några veckor förut ropat: korsfäst Kristus. De hade valt Barrabas i stället för sin Frälsare. Men nu göra de ett nytt val. De ångra djupt att de förkastat honom, som dog af kärlek till dem. De se med bäfvan, att de gjort en förskräcklig synd, då de korsfäst härlighetens Herre. Då kommer ordet om syndaförlåtelse till dem såsom ett tröstens och välsignelsens ord. De kunde nu räddas ur syndens djup, och vi märka, att en underbar förändring försiggår med dem. De blifva förda från syndens mörker till Guds underbara ljus. De blifva Jesu hängifna lärjungar och frimodiga bekännare. De blifva nu passande för Guds saliga gemenskap på jorden och i himmelen, och denna gemenskap tager sig uttryck i deras innerliga syskonkärlek, då de hvarje dag komma tillsammans för att bedja med och för hvarandra. Deras hem blifva förvandlade, föräldrarna varda ett föredöme för barnen i gudsfruktan och barnen lära sig af dem att känna och älska den store Barnavännen.
Älskade barn, en sådan väckelse är hvad vi behöfva i vår tid. Vi behöfva, att Guds Ande kraftigt verkar i våra söndagsskolor, så att barnen blifva i sanning Jesu lärjungar och hans efterföljare. Vi behöfva den i hemmet, så att barnen där lära sig utföra det sköna budet: »I barn, varen edra föräldrar lydiga i Herren». Vi behöfva den väckelsen i samhället, så att de människor som nu vandra i hat och ondska må förvandlas till kärleksfulla och fördragsamma människor. Vi behöfva den väckelsen, och vi kunna få den, om vi af hjärtat bedja därom. Ty den första väckelsen likasom alla senare hafva kommit såsom svar på Guds barns böner. Så vilja vi då bedja:
"Tillkomme ditt rike, o Herre vår Gud,
Tillkomme ditt rike på jorden!
Sänd ut dina vittnen med frälsningens bud,
Sänd ut dem till södern och norden,
Att kalla och bjuda all världen."
Fr. E.
MIN LYRA
Ett barndomsminne.
Ett barndomsminne är liksom ett flarn,
som hvirflar upp, när aftonvinden susar,
som både lockar, skrämmer och förtjusar
likt sagorna, vi hörde såsom barn.
Det väcker ofta någon känslosträng
uti vårt bröst och för vårt öga målar
i regnbågsfärger eller månestrålar
en skimrande och bildrik gobeläng.—
Alltnog, så minnes jag en månljus kväll.—
I hörnet af den stora, vackra salen
stod ett piano, och invid pedalen
låg jag en pilt i fagra drömmar säll.
O, hur jag smekte dessa strängars gull,
o, hur jag älskade pedalens lyra,
och huru var ej i poetisk yra
min sagovärld af tappra hjältar full!
Hvad klang af svärd! Hvad tinnar och hvad torn,
hvad bålda riddare och blanka vapen,
och tärnor, räddade ur fångenskapen
af pager, blåsande i silfverhorn!
Åh, hur jag frossade i fantasi'n,
och huru stormande ljöd ej pedalen,
och som ett féslott lyste hela salen,
när månen göt sitt trolska sken därin!
Då hände det en kväll, när som min håg
mig omotståndligt dragit till min lyra,
att husets dotter syntes kosan styra
till instrumentet, hvarest gömd jag låg.
Hon slår det an: Men ack, hvad spelas det?
I stället för den ystra dansmusiken
jag hör ett sus, liksom från andens riken
så känsligt ljuda ifrån ebenträt.
O, hur jag lyssnade! Hur hjärtat slog,
då ut i salen lik en dufva flyger
den lilla sången: "fram en suck sig smyger".
O, hur den sången barnahjärtat tog!
När stundom se'n jag till min lyra smög,
jag mer och mer min riddarsaga glömde
och i en annan värld mig ljufligt drömde,
dit bönens dufva med min längtan flög.
Dit flyr jag än. Och när min dag blir grå
jag söker upp min barndoms vackra lyra
och sjunger om Guds kärlek evigt dyra,
som ännu famnar stora barn och små.
Eric.
