En fråga.
Jag blir förvirrad, döf, – mitt stackars öra
Så villigt lyss ändå, – vill mera höra
Utaf det ordsvall, som din fagra mund
Kringbrusar mig på dygnet hvarje stund.
Blir du ej trött att ständigt qvittra så?
Jag blir ej trött att ständigt höra på!
Och hvad är det du sladdrar, ljufva flicka,
Om stjernorna hur' klara ned de blicka,
Om dina blommor och om daggens tår,
Om allt hvad oskuld tänka, drömma får,
Om dina visor, dina dufvor, lam,
Om runorna i björkens hvita stam,
Om näckens ros på insjöns blåa bölja,
Om glada bilder, som ditt hjerta följa;
Men tyst, – en liten fråga jag dig gör,
Sen lika villigt jag dig åter hör:
– Säg hur' din snabba tunga kunnat få,
Ett rum inom de purpurläppar små?
e ***
Till en silfverbrud[[1]].
D. 10 Nov. 1861.
Mins du ännu den korta ungdoms tid,
Då barnsligt glad du sväfvade i dansen,
Så blomsterlik och lätt som en sylfid,
Med ej en tanke än på myrtenkransen.
Men tidigt lifvets allvar mot dig kom,
Med löften dock så ljufva och så rika,
Och färg och mål snart sinnet bytte om,
Och dans och lek för pligten måste vika.
Sen har från nöjets rosenströdda väg
Med hvarje år allt längre bort du vikit,
Men maka, moder! denna dag oss säg,
Om lifvets löften någonsin dig svikit?
Din egen vår väl längesen har flytt,
Och kindens rosor bleknat bort med åren,
Men blommor vuxit kring dig städs på nytt,
Och allt ännu du står som midt i våren.
Hur rik du är, som få på denna jord,
Och rikedomen heter: barn och blomma,
På dig besannas så det gamla ord,
Att de dock äro lifvets fröjd och fromma.
Den skatten, o, hvad är den dig ej värd!
Den köptes ju med lida och försaka,
Men hafva hjertat fullt, fast blek och tärd,
Det kan blott, liksom du, en mor och maka!
Ja, kärlek, högsta kärlek är den lön,
Dig af så många hjertan nu beredes;
Och ny välsignelse med hvarje bön,
Med hvarje „Fader vår,“ af barnen bedes.
Nu fromma mor: den rika lönen tag,
Som Herren velat dig i dag beskära!
Se, denna dagen är dock främst din dag,
Och heders kronan endast du får bära.
O, må så säll som nu till sensta dag
Du stå invid din ädle makes sida,
Hans fröjd, hans tröst, hans allt du städse var,
Ljus kring hans afton kan ock du blott sprida.
O, må af dina barn, de många små,
De spädas högsta lycka länge njutas:
Att kunna till en moders hjerta gå
Och så till hennes bröst i kärlek slutas.
Lll.
[1]. Fru Biskopinnan Schauman.