Tiden.

Han är ett barn utaf evigheten,

Men missväxt, liten, ej hög som denne;

Med gudomstecknet uppå sitt änne

Han blef förvisad till menskligheten,

Att länka henne vid sina steg

Och börja sedan sin dystra väg,

Och gifva henne, hvad som är värre,

En kall, föraktfull tyrann till herre,

Som icke röres af hjertats tårar,

Som icke smekes af skönhets vårar,

Men vandrar framåt sin jemna stråt

Bland sorg och fröjder, bland skratt och gråt.

Med sin slafvinna invid sig bunden

Han vidtog genast den dystra runden

Tillbaks till källan, der hon upprunnit,

Der han af misstag sitt ursprung funnit.

Han går blott framåt, ser ej tillbaka,

Vet ej af hvila, vet ej af vaka.

Med sten i bröstet, med is till krona

Han kan ej tveka, han kan ej skona.

Han stannar icke, hur' högt man ropar,

Han skrider lugn ibland usla hopar

Af hinder, staplade på hans stig,

Af pest och fasor och blod och krig.

Han framgår orörd af alla skiften;

Ej barndomsvaggan, ej kalla griften,

Ej tidens stormar, ej fallna throner,

Ej hjertats suckan, ej dess passioner

Förmå att rubba hans jemna bana

Och få att svaja hans stolta fana.

Han har ej sinnen, han har ej känning

Af själens åtrå och hjertats band.

Blott majestätiskt kring egen tinning

Af stela lagrar en krans han virar;

Och sorgens smärta och glädjens yra,

De båda träffas utaf hans hand.

Uti palatset och uti kojan

Han tryckt sin stämpel med oväld hand;

Utaf den fångne han löser bojan

Och bryter vänskapens alla band.

Han bleker rosen på friska kinden,

Och hjertats minnen han strör för vinden,

Och hoppets fackla han ständigt släcker

Och tänder ständigt på nytt igen.

Och glädjens skenbild han ständigt räcker

Och ständigt rycker han undan den.

Han helar såret och åter sårar,

Med sorg och glädje han jemnt bedårar.

Af kärlekselden han tänder gnistan,

Och bruden bleknar i svarta kistan.

Han enar hjertan och misstro sänder

Och svuren tro han i falskhet vänder.

För heder, sanning ett hjerta glöder

Och tro förrådes af fala bröder.

Den makt, som vunnits med svåra strider

Af folk, som brottas, och folk, som lider,

På hvilka sekler sin krona lagt,

Kring hvilka härar ha' hållit vakt,

Allt, allt förskingras lik öknens sand

För tidens mäktiga, kalla hand.

Han reser verk och förstör dem åter

Och sten på sten han ej mera låter.

Det moln, som hotar, den syn, som tjusar,

Och den triumf, som oss mest berusar,

Som dimmig hägring igen försvinner.

En dröm, en suck blott! – och allt förrinner

Likt vattendroppan, som sprungit opp

Från snölavinen på alpens topp,

Blott för att undan den nästa hinna

Och fortast vägen till hafvet finna,

Och derfrån stiga till himlens skyar,

Och samma kretsgång igen förnyar.

– Så flygtar lifvet – en bitter lek

I dystert gråt och förrädiskt smek.

Så länge tiden sin makt utöfvar,

Så länge ängslas ett menskobröst,

Ty den på detta sitt välde pröfvar

Med ständig oro och ständig tröst.

Det måste kämpa, det måste strida,

Det måste fröjdas, det måste lida,

Det måste frukta, det måste hoppas,

Se hoppet svika, då just det knoppas.

Dock engång nalkas den stora dag,

Då tiden, dömd af sin egen lag,

I vanmakt ligger i stoftet krossad.

Då sväfvar hoppet, med vinge lossad,

I ljusa rymder, der sorg, bekymmer

Och tingens skugga ej mera skymmer.

Då delas molnen, då framgår mild

Den majestätiska, ljusa bild,

Som ofvan tiden i seger thronar

Och allt i kärlek och frid försonar;

Som vilsna barnet ifrån det höga

Städs har bevakat med fadersöga,

– Dess gjutna tårar, dess tysta strider, –

Långt förrän ändtligt det se'n omsider

Från tidens stormar har hunnit hamnen

Och hvila finner i fadersfamnen.

Percival.

Hafvets flicka[[2]].

(Samlarinnan af dessa „mosaiker“ ber skalden ödmjukt om tillgift, för att hon utan hans vetskap tillegnat sig följande vackra dikt, som icke finnes i hans samlade arbeten.)

Och Emilia sjunger så,

Sången hörs på vågen gå:

Hafvets fria, vackra flicka

Föddes på det friska blå.

I hemmets blåa gårdar hon hvilat,

Slumrande vindar ha hvilat vid hennes sida;

Lugn var på ytans

Glans och den höga

Himmelens sol sig doppade blank i

Djupets förklaring.

Men nu steg ur böljans famn

Längtan utan mål och namn;

Hafvets vilda, vackra flicka

Bada vill i fjerran hamn.

Ur hemmets blåa armar hon ilar,

Vingade vindar vakna vid hennes sida,

Fladdrande flägtars

Lek och vaggande

Vågornas vilda lust omsusa dess

Bana i badet.

Bojan, som dess frihet band,

Bojan löste hennes hand;

Vilda hafvets vackra flicka

Har från sin gröna strand.

Hvita slöjor i solen blänka,

Hvinande vindar hvifta vid hennes sida;

Svanor i skinande

Silfver simma;

I hafvets svällande svalka svärmar

Emilias längtan.

Och en röst jag hviska hör,

Rösten bort i stormen dör:

Hafvets flyende vackra flicka

Evig längtan med sig för.

Lockarna fladdra på våta vågen;

Vingade vindar hviska vid hennes sida;

Tindrande stjernors

Saliga lust sig

Speglar i djupets oändliga vemod; –

Emilia flydde.

Z. Topelius.

[2]. „Emilia“ heter ett af de täckaste fartyg, som någonsin spänt sina hvita vingar till flygt i Österbottens vimpelomfladdrade hamnar. Ofvanstående lilla genljud af Almqvistska strängar skrefs vid en utvisitation, då flaggorna längtansfullt pekade bort mot Levantens glödande himmel.