12.
Inge satt i Ulv Ulvssons högsäte, ungdomlig, skägglös, glittrande av hjärtats sol och av konungslig prakt. Brynjetyget var allt igenom av silver och den fagerblå skjortan överströdd med silverhökar, som hade vingarna utspärrade. Han höll en stor samdricka med män och kvinnor, och ibland böjde han sig framåt som ett ungt lejon, färdigt att när som helst taga språng.
På sin allriksgata förde han med sig en hane i en guldbelagd bur och två kvinnor, som hette Julia och Julitta. Buren var upphängd framför lucksängen, så att hanen med sitt galande vid midnatt och dagning skulle väcka honom till de föreskrivna bönetiderna, ty han var en väldig jägare, som kom hem trött om kvällarna, men han var icke mindre ivrig i andakt och bön. Julia var hans käresta och Julitta hennes syster. Till sitt yttre var Julitta icke mycket ansenlig, ty hon var liten och mager, men hon följde beständigt med av hängivenhet och beundran för den äldre systern för att betjäna och förströ henne som en frivillig trälinna. Hon var så ordsnäll och glad, att hon roade och underhöll både konungen och de andra med sina infall. Också stod hon nu vid bordsänden med armbågarna i sidorna och händerna öppna och berättade. Alldeles höljd av smycken satt Julia inkrupen hos konungen med hans arm över sin axel och lekte med hans fingrar. Eller också drack hon tvemännings med honom ur hornet. Det var ett ganska märkeligt horn, som Inge hade fått i vängåva av sin jarl. Det stod på ulvtassar av järn och var ristat med många runor, och det sades, att det fordom hade tillhört dvärgarna. Inge trodde, att det gav tur på jakt, och Julia, att det skänkte lycka i kärlek.
Jarlen återkom nu från skogen, och på ärmen av den svarta kåpan låg ännu litet gles snö, som fallit från grenarna. Han höll ut händerna framför sig, så att alla, som stodo i dörren, måste vika åt sidan och lämna rum. Hans män gingo också in med honom och satte alla sina ljus på stakar och bordshörn, så att hela salen började glimma.
—Vän och jarl, började Inge. Du ser dyster och plågad ut. Du kommer att bli glad igen, när du får höra en mässa.
—Jag har haft ett tungt värv i afton, svarade han torrt, och alla de yngsta prästtjänarna, som brukade passa upp vid altaret med rökelsekaren och ljusen, flockade sig genast omkring honom, lyssnande och beundrande. Vad jag hade att utföra i skogen är fullbragt. Må nu de män av ditt följe, som varit utskickade åt andra håll, berätta sitt.
Hirdmännen, som också voro klädda i silverbrynjor och blå skjortor, började röra på sig utefter bänkarna, och en av dem reste sig.
—Mycket har inte hänt mig i dag, sade han. Bara en sak har jag att förmäla. I skogen hittade jag en finnkvinna, som låg framstupa och stel över en skål med vatten och en uppsprättad snok. Hon hade sådana kattskinnshandskar, som brukas av valorna. Bönderna sade, att hon hette Jorgrimmes dotter och att hon försökt att öva sejd mot dig, konung Inge. Men tydligen hade sejden gått tillbaka och dödslagit henne själv. Jag betraktade henne en stund och mindes ordstävet: Den häst, som Inge rider, kan inte snubbla.
—Det hade varit bättre om hon levat och blivit förd hit, så hade hon kunnat spå oss segerlycka, ropade Julia och släppte konungens fingrar.
Hela hirden stämde in med skallande ja-rop och viftade med ringhandskarna åt Julia.
En ung djäkne reste sig från den bortersta bänken.
—Hirden är dig tillgiven, Julia, sade han. Var dag deltar du ju också i vapenlekarna eller övningarna till häst, och gäller det fara, står du bland männen med spjut i handen. Det är svårt att göra sig hörd, när du nyss har talat.
—Ämnar du hålla en av jarlens vanliga botpredikningar över mina synder? frågade hon isande lugnt.
—Kanske borde jag det, ty hölle du inte mot jarlen, hade vi längesedan förgjort både Uppsala gudahov och offerlund med eld. Vi huspräster veta nog, att du hemligt är den gamla läran mer tillgiven än drottningen, som sitter hemma i Skara.
Inge rynkade pannan.
—Blev du befalld att räkna upp jarlens vänner eller fiender? sade han.
Den unge prästen skälvde till och böjde huvudet.
—Herre, det är inte för att strida med din kvinna, som jag reste mig, utan för att lyda vår avhållne jarl och berätta, vad som tilldragit sig. Men fullt hjärta skummar lätt över. Vill du höra mig, skall jag nu likväl försöka att samla mina tankar. Jag följde några av hirdmännen till en gård, som heter Folketuna. Alla där hade gjort förbund med Älg Klubbehövding och hans stigmän och befäst sig så starkt på en kulle, att de voro oåtkomliga. I stugan fann jag ingenting annat än en gammal ihjälsvulten gubbe, som låg fastkedjad i väggen med en kalvklove.
—Låg han fastkedjad? frågade jarlen.
—Som jag säger, han låg i kedjor. Men en besynnerlig man måste det ha varit. Med ett kol hade han i latinska ord skrivit upp sina tankar på väggen. Orden lutade och pekade så snett och vint som ritade av en blind. Särskilt rosade han sig lycklig, därför att han fått lära, att allt mänskligt stod på huvudet, att allt på jorden var upp- och nedvänt. Han slutade sina anteckningar med en bön till Gud, att det alltid måtte förbli så—för människornas storhets skull.
—För människornas storhets skull, upprepade jarlen tankfullt. Den mannen visste, vad han skrev.
—Du är svårmodig i dag, jarl, sade Inge.
—Vad värde skulle jag nyss ha tillmätt Ulv Ulvssons ståndaktighet, om han lidit rättvist eller väntat, att rättvisa människor snart skulle stiga fram och hjälpa och tacka honom!
—Ångrar du din stränghet?
—Jag kan inte ångra den, men jag är tung till sinnes. Det blir bättre, när jag kommer hem till mitt arbete igen. Jag längtar till min trånga cell på kungsgården. Det sorglösa livet här gör mig otålig—och ännu är du halvt en hedning, Inge! Jag varnar dig i tid.
—Jarl, vi måste dricka tvemännings, utbrast Julia med bitter glättighet och läppjade på hornet för att sedan räcka honom det.
—Jag tackar dig, men Inge vet, hur illa ett så starkt kryddat mjöd bekommer mig.
Han såg sig omkring för att länka samtalet vid något annat.
—Jag ser två vapenklädda och obekanta män i dörren. Vem har bjudit er att komma?
De tillfrågade stego käckt på, fast hälsningen icke tycktes dem synnerligen vänlig.
—Vi komma inte för att tala med dig, jarl, svarade den ene och fick genast uppror och trots i hjärtat. En tignarman i prästkåpa som du är inte mycket efter vårt tycke. Vi vilja bli upptagna i din konungs hird.
—Det är gott och väl, men sådana friare löpa här var stund. Så fruktad och älskad har redan min herre blivit, att det knappt lär finnas en man i hela Svitjod, som inte skulle skatta sig lycklig att bli upptagen i hans husfölje. Han är den uppgående solen. Han är lejonet, som går fram över våra hjässor. En sådan årsväxt, som under den sista sommaren, hade vi aldrig i mannaminne. Känna ni ordstävet: När Inge skänker Kristus ett pund vax, ger Frey bonden fulla ax.
—Vi ha förnummit, att han har lyckan med sig. Annars skulle vi ha uppsökt en annan herre.
—Det är väl sagt, det är frimodigt sagt! ropade Julia och sträckte sig fram över hornet.
Då ropade hela hirden:
—Hell dig, segerkonung, skördekonung, lyckokonung!
Genast blev fullet inburet tre gånger, och sedan minnena druckits för Kristus och hans moder, tömdes hornet för Inge.
Jarlen märkte, att han fått nya fiender i de båda männen, och då det första sorlet lagt sig, sade han till dem:
—Hirden är inte längre en hop av vilda slagskämpar som förr. Jag vill göra den till ett brödraskap av kungsmän och ädla rådgivare. Därvidlag har jag Inges bifall.
—Det kan inte ändra vår önskan.
—Men er frejd, er börd? ropade jarlen med skärpt röst. Konungen är noga med sådant.
—Det är du, jarl, som är sträng med börden och vill lära Inge att också vara det, svarade Julia storleende. Präktigare kläder och rustningar än dessa båda mäns har ingen av dina egna förfäder burit. Se, två tjocka guldringar har den ena på bältet!
—Vi heta Ingemund och Hallsten, sade Hallsten, ty det var han, som hela tiden hade talat. Vår far var en rik odalman, och vi mena, att mer behöver du inte veta, Inge. Vi äro väringar, som fått lära utländsk sed och kunna giva dig många nya råd. Vi ha egna rustningar, och dessutom ha vi med oss många pärlor och stenar till sadel och remtyg. Jag har också i mantelsäcken flera små blåsor med den röda färg, som grekerna lägga på sina hästars hovar och som är fägnesam för ögat. Och gäller det, offra vi livet för dig, Inge!
—Mig är det ganska likgiltigt om du vill giva dem hirdvist, Inge, sade jarlen. Men hirden är längesedan övertalig. Och du har femton svenner, som bära dina facklor, och tjugu, som betjäna dig vid bordet och sängen. Det är svårt att hitta sovställen åt så många.
—Alla vilja följa mig, det är hemligheten, svarade Inge. Och jag vill ha övertaligt följe.
I detsamma gol hanen till midnatt. Borden blevo hastigt avröjda och hornen togos bort. I stället buro husprästerna in ett altare. Runt om satte de alla de brinnande ljusen. Rökelsekaren svängde, och bönerna och sångerna begynte. Julia stod kvar i högsätet och plockade på sina söljor, men framför altaret knäböjde Inge, den storväxte och höftbrede.
Ulva hade smugit sig fram bakom Folkesönerna.
—Det är inte så mycket honom själv, som jag fruktar, viskade hon. Det är hans många ljus och den blida sången, som göra mig vek i hjärtat. Och ännu vet jag ingenting om, vart de förde min far!
Inge märkte henne och ropade:
—Ulva, min syster, kom hit in och lär dig att bedja med oss, ty förvisso är du en av de kallade.
Då han såg, att hon ändå drog sig undan och försvann ute i mörkret, skakade han leende på huvudet och föll strax in i sången igen.
Folkesönerna hade dock hunnit att en stund betrakta henne, medan hon stod kvar bredvid dem i det klara ljusskenet.
—Hon är något lik Holmdis, fast hon inte har samma hårda ögon, sade Hallsten. Man känner igen Ulvungarna på den raka ryggen. Nyss ute i mörkret, när jag hörde hennes nästan barnsliga svar, föreföll hon mig helt ung. Först då hon kom fram i ljusskenet, såg jag att hon inte längre var det. Det är tydligt, att hon har levat här med sin far alldeles avstängd från andra människor. Under alla omständigheter är hon Holmdis' syster. Därför kan hon förlita sig på oss, och du skall sedan gå till henne, Ingemund, och tala med henne. Jag är för bedrövad, och det kostade mig stor möda att nyss slå bort alla sorger.
När den sista sången var sjungen, påtog Inge en hjälm med upprätta hökvingar och satte sig på en stol framför altaret. Omkring honom stod hela hirden. Det var unga och mannavulna kämpar, lystnare att falla med ära än att leva och vana vid det milda suset av medgångens sommarvindar.
—Vi äro ännu heta och yra i huvudet efter mjödet, sade han, men jag frågar er: bifalla ni, att de båda främlingarna upptagas i ert brödraskap, bara därför att de äro orädda och tro på lyckan?
—När fick du någonsin ett nej, Inge? svarade hirden.
Folkesönerna gingo då fram och knäböjde för honom. Han gav dem var sitt svärd med silverfäste, och vardera svärdet fick ett särskilt namn. Sedan sjöngo prästerna välsignelsen över de nya hirdmännen, och med fingrarna på svärdskorset svuro de att följa konungen i liv och död.
—Blir du fördriven från makten, lovade Ingemund, skola vi aldrig fullmätta resa oss från ett bord, aldrig fullsövda från en bädd, innan vi åter fått höja dig på sköldarna.
Inge omfamnade och kysste dem och befallde att ljusen skulle släckas.
—Vem var det, som suckade så djupt? frågade han plötsligt. Nej, vänta med att blåsa ut ljusen! Jag hörde, att det var någon, som suckade.
—Det är inte bruk att sucka i konung Inges sal, svarade en röst nedifrån dörren.
—Är det du, svåger? Det var en förnäm och sällsynt gäst. Jag har ju inte sett dig sedan vid kungavalet, och då var det nära, att du talat mig från både stol och rike. Det var din rättighet då, Sven, och jag är dig inte gramse. Hade inte jarlen visat fram de tunga kornaxen från Västergötland, där man offrar åt Kristus, så vet jag knappt, var jag sutte nu. När kom du till gården?
—Nyss under din mässa.
—Var det du, som suckade? Varför står du så ensam nere vid dörren?
—Jag väntar.
—Mina sändemän träffade dig då på havet, och du följde dem?
—Mitt folk följde dem, och när folket går, får hövdingen gå bakefter.
—Ännu har jag icke träffat ditt folk.
—Jag ser, att mina två bästa män redan hunnit före mig hit, fast de färdats till fots och jag till häst. Så brått hade de, och det är gott och hårt väglag. Det är ont om snö på vägarna i år. Har du tänkt på skörden, Inge?
—Det finns ett ordstäv, Sven: När Inge går på jakt, får bonden kornet lagt—och därmed mena de, att då faller inte något regn.
—Då skall du sluta att gå på jakt mer under vintern, Inge, så att det får snöga. Det behövs mycket, mycket snö. Det behövs snö, som tyr en reslig man som du ända till midjan. Det behövs hela drivor av snö... annars blir det missväxt.
—Jag minns från gammalt, Sven, att du är en klen spåman. Men var välkommen i mitt följe, och sök dig nu ett varmt och mjukt sovställe.
—Du skall akta dig för din jarl, Inge. Din kvinna har rätt.
—Som du ser, står han här bredvid mig och hör själv vart ord.
—Och därför upprepar jag ännu en gång: du skall akta dig för din jarl. Han har förbjudit bönderna att äta hästkött. Vad skola de då leva på? Det hästköttet kan bli dig en dyr stek.
—Så är det, mumlade Julia.
Vänlig och blid som en stark och segersäll man räckte Inge båda sina händer åt dem, som stodo närmast, utan att varken hota eller tvista. Det var hela hans svar. Sedan begynte han att kasta av sig kläder och brynja.
—Glöm inte min jaktkost, Julia, sade han. I morgon stiger jag upp tidigt. Ett kluvet bröd med lingon är det bästa jag vet.
—De sötade lingonen stå i skämman, svarade hon. Jag skall i god tid gå ut i stallet och stoppa brödet i din sadelpåse, alldeles som jag gjorde i dag.
Inge föraktade att omgiva sig med nattvakt. Till och med i härnad sov han framför fienden med öppen dörr. Hirdmännen begåvo sig därför småningom ut och uppletade sina sovställen på skullar och loft. De yngsta prästerna och prästtjänarna följde jarlen genom mörkret och omringade honom hövligt viskande, men han sköt dem ifrån sig.
—Nej, nej, sade han, jag vill inte höra därom. Jag ligger redan på loftet och sover. Min hand får inte vara med om något sådant, jag är inte bara Inges tignarman utan också hans vän, och han har gjort allt för mig, tagit mig upp ur intet och rustat mig med sitt svärd.
Hans steg dogo bort på den isfrusna gårdsvallen och det blev rykigt och mörkt i salen, ty svennerna spottade på fingrarna och nöpo om ljuslågorna. För att få något lyse, plockade de ned de utbrända facklorna från väggen och kastade dem på härden. Där flammade de upp för en kort stund.
Julia och Julitta höllo på att bädda Ulv Ulvssons stora lucksäng med åkläde och fällar. De viskade med varann och skrattade kvävt.
—Du skall inte lägga någon dyna på Inges sida, sade Julia. Han vill ligga lågt. Jag är så sömnig. Om jag finge vrida nacken av hanen där i buren tills i morgon!
—Jag tänker, att jarlen och husprästerna ändå hata dig tillräckligt förut. De äro rädda för din makt över Inge. Men du kunde vara försiktigare med jarlen.
—Utmanar han inte mig beständigt? Talar han inte jämt om börd? Men jag har ingen börd. Och han själv?
Sven stod kvar i dörren och såg på stjärnorna. Han vände sig om och kom fram till lucksängen. Han tog henne om armen och lyfte upp den.
—Vitt och lent skinn, sade han. Det höves Inges käresta. Men kan du verkligen sova lugnt, Julia? Märker du inte, att i år äro stjärnorna aldrig ulliga och mjuka? Det finns ingen snö i luften. Och de åkrar, som blivit sådda, äro lika gröna som på hösten. Jag säger dig, det blir barvinter.
Han gick ifrån henne igen för att taga rätt på ett liggställe. Ute på gården stodo några karlar och flådde en björn, som Inge hade fällt. De visade honom, att det fanns ett märke i pannan efter ett hammarslag, men varken något hål efter spjut eller pil, och de prisade Inge som den störste jägaren i Norden. När de hade dragit av huden, togo de den över en stång och följde med Sven för att visa honom till det bästa loftet.
På det sättet spridde sig männen i olika nattlag och somnade snart, ty för halmens skull vågade de inte bära in något lyse.
Bryggstugan var det enda ställe, där det ännu brann eld. Bönderna och Ulv Ulvsson hade till Inges mottagande berett ett präktigt mjöd, och karet var mycket stort. Det var sed efter stora dryckesgillen, att kvinnorna om natten skulle samlas och skumma bort fradgan och det smolk, som vid den flitiga mjödhämtningen råkat att samla sig på ytan. Ulva gick mitt ute i karet, bredskuldrad och hög som en jättinna, med kjorteln uppfäst över knät och en halmkrans på det utslagna håret. Med en slev öste hon upp de små kringseglande tapparna av skum. Runt omkring stodo de andra kvinnorna med facklor och sjöngo en mörk sång till det heliga mjödet, livsdrycken, som bubblade av hemligheter och som själva gudarna hämtat från underjorden. För var gång hon böjde sig ned över den svarta källan, som speglade henne, uttalade hon en besvärjelse. Hon sköt undan kryddpåsarna, som halvsjunkna simmade framför sleven, men deras lukt var så stark, att den minde henne om en het midsommardag, och hon blev alldeles yr.
Skummet uppsamlades i en stäva åt bockarna för att fägna hammarguden, trälarnas och herdarnas hjälpare. Hammarsmärket var inbränt på stävans skaft, och innan hon tog över det, kysste hon det. Stundom räckte hon också en fylld slev åt de män, som ännu voro vakna och hade satt sig i dörren för att se på. Var och en, som blev bjuden en sådan gåva, var dock skyldig att först berätta någon saga, innan han fick läska sig.
Ingemund hade satt sig bland åskådarna, där han snart blev igenkänd på sina blixtrande väringekläder. Med kloka och beräknande tankar granskade han Ulva, och hon tycktes honom ganska frid och ståtlig, fast hon inte längre var i sin första ungdom. Han hade ju vetat, att Holmdis måste ha varit ännu äldre, om hon ännu levat. Då turen kom till honom och han just mottog jättesleven på alla tio fingrarna för att icke spilla, blev den oväntat fattad av andra händer. Några ansikten sträckte sig in genom dörren, ohyggligt blåbleka som Leikins pestandar, och drucko häftigt och törstigt i hans ställe.
—Ni skall tacka oss sedan, men nu måste vi styrka oss, stammade de, och han lät dem få som de ville.
När de återigen hade rusat bort, sade han:
—Dessa prästtjänare ha något i sinnet, efter de smyga omkring utan att lägga sig till sömns. Nyss i salen märkte jag nog, hur hotfullt de stirrade mot högsätet. Inte heller har det undgått mig, att gårdshunden blivit instängd. Och i stallet bultar det, som när någon skaftar en yxa.
—Vem skulle våga ett nidverk i den gård, där Inge sover? frågade Ulva och såg upp. Allt detta finner du bara på för att locka bort våra tankar och slippa berätta någon saga. Du kan ingen!
—Till hälften må det vara sant, vad du säger, Ulva. Jag är ingen kringvandrande skald.
—Då skall du få dricka först, innan du begynner, så blir din tunga löst.
Hon bjöd honom ännu en gång av mjödet. Det tycktes honom, att honungen i den jästa saften ännu susade och surrade av skogsbin. Då han druckit hälften, sade han:
—Jag kan bara en saga, men låt mig slippa att berätta den ännu.
—Vet du då inte, att du skulle bli utskrattad, om du efter en så ädel gåva försökte att undandraga dig gammal god sed.
—Min saga har det felet, att jag inte kan slutet på den.
—Ett slut skola vi nog hjälpa dig att grunda ut, bara vi få början.
—Må då alla noga höra på, sade han och tömde vad som var kvar. Efteråt skola ni säga mig, vilken av mina båda hjältar som bäst liknar en kvinna. För länge sedan levde två bröder, som voro så avundsamma på varann och så goda vänner, att vad den ena önskade sig, det begärde genast också den andra. Förlorade de en kvinna, som de båda trott sig bundna vid, dröjde det inte länge, innan de lika enigt begynte talas vid om en annan. De kommo därför överens om att i tid förse sig med det, som kunde behövas till en broderlig tävlan vid ett brudköp. Den ena var en vettvill våghals. Han klättrade upp på en brant havsklippa och hämtade ned två förrostade järnringar, som Olov Tryggvesson fordom hade hängt där under en av sina färder. Den andra, som var klokare och allvarligare, betänkte däremot, att det med åren kan behövas många kittlar på härden i en stor gård. Därför sparde han försakande och troget allt guld, som han kom över, och smälte sedan ihop det till två tjocka ringar. Svara mig nu, Ulva: vilken av de båda männen skulle du ha valt, om de kommit till dig?
Hon var så yr i huvudet, att hon först icke förstod honom. Han måste berätta om hela sagan på nytt, men då började de kringstående kvinnorna att ropa. Några lovade bestämt, att de skulle ha tagit den, som hade de oförlikneligt kostbara järnringarna, och andra, att de skulle ha äktat den, som förtänksamt kom till fästningastämman med guldet.
—Och Ulv Ulvsson? frågade Ingemund. Vem månne han hade valt?
—Jag tror, svarade Ulva och besinnade sig en stund, att mig hade järnringarna likat bäst, men att han skulle ha sagt: du skall också se litet till anletet och ögonen, dotter.
Nu gåvo sig de andra till att svänga med facklorna och sorla och skratta.
—Ulva, Ulva! ropade de. Du skyller på din far. Har du i afton redan sett så mycket till anletet och ögonen, att du inte märkte järnringarna på bältet? Då hade vi skarpare syn. Nyfikna och undrande upptäckte vi nog, att det fanns både järnringar och guldringar i salen.
Hon såg oskyldigt och frågande från den ena till den andra, ännu rödögd efter all den gråt, som hade kvalt henne. Hon var den enda, som ej var sinnad att glamma, och Ingemund reste sig och gav tillbaka mjödsleven.
—En god natt, Ulva, sade han strävt och bittert. Jag har nu berättat dig den enda saga, som jag lärt mig, och jag får tänka på slutet, när jag kommer i halmen. Det är tid, att jag tar männen med mig. Jag önskar, att det väl vore morgon och att jag såge Inge rida på jakt med sitt lingonbröd i sadelpåsen.
När kvinnorna blevo ensamma, fortsatte de att sjunga och skumma mjödet. De hade fått mycket att tala om och bry varandra med, och deras rop och skratt hördes länge i natten. Vad det led, släckte de dock facklorna och begåvo sig under fortsatt lek upp på loftet, som sträckte sig över halva bryggstugan. De drogo igen porten bakom sig med en hård skräll, som kom många att vakna och ett ögonblick vända sig. Flera gånger tappade de bommen, innan de fingo upp den och hittade öglan för haken.
Den instängda hunden hov upp ett klagande skall från en av de bortersta bodarna. Sedan blev allt tyst och stilla, och det var då mycket sent.
Inge sov tungt och Julitta sov på bänken ett stycke därifrån, men Julia satt upprätt i sängen bredvid honom och såg på de vassa stjärnorna. Svens ord höllo henne envist vaken. Hon visste, att man trodde honom ha falskt i sinnet och kallade honom en dålig spåman, men någon gång kunde också han råka att spå rätt. Till sist blygdes hon över att tvivla på Inges lycka och ämnade just lägga sig ned igen på dynan, men då såg hon, att någon kom till dörren och vinkade.
Hon tordes icke fråga, vad han ville, ty Inge var sträng om sin nattsömn och hon fruktade att väcka honom. Därför band hon om sig hans fagerblå mantel och gick barfota till dörren.
Hon igenkände, att det var den unge djäkne, som så övermodigt hade talat mot henne nyss under samdrickan. Han lade fingret på munnen och pekade på lucksängen. Hon nickade för att visa, att hon gillade hans omtanke, och följde honom en smula villrådigt ännu längre ut i mörkret. Hon såg då, att där stod en hel ring av halvvuxna prästtjänare, och hon ville stanna.
—Vi måste en gång tala ut med dig, Julia, viskade djäknen, men är du inte modig nog att gå med längre bort, så vaknar Inge.
—Modig! svarade hon med ett kast på huvudet och fortsatte att gå framåt ännu ett stycke. I den gård, där konungen sover, är ingen rädd. Jag borde bara ha tänkt på att taga med mig ett vapen.
—Vi hörde Svens mörka varningar både till dig och de andra, och denna gång spår han sant, Julia. Odalmännen frukta hårda tider, och då tarvas den man, som är den rådigaste och arbetsammaste i landet. Det är jarlen. Härom var det vi ville tala med dig.
Hon blev uppmärksammare, men också trotsigare, och begynte lyssna med återhållen andedräkt. De voro nu nästan framme vid stalldörren, som stod öppen. En brinnande kådsticka var insatt mellan dörren och stolpen.
Den unge prästen böjde sig intill henne och sade:
—Människorna voro för svaga att tjäna Gud, då togo de sig konungar för att bekämpa honom. De skapade dem av sitt eget kött och sin egen synd, men gjorde dem tillika stolta och fria, så att de inte själva kunde tjäna dem utan daglig förnedring. De lärde konungarna att ockra med deras svagheter och knyta förbund med deras sämsta drifter, och endast därigenom kunde konungarna härska.
—Och det säger du mig om Inge!
—I konung Inge finns ämne till en bättre dag, och därför behöver han i tid en varning, som sent kan glömmas. Det duger inte, att han längre släpar med sig en kvinna som du. Du var solen och fröjden, men korset skall släcka dig. Må det nu ske—för kyrkans skull och för Inges skull, amen!
Innan hon fick tid att svara, blev hon kullkastad över stalltröskeln, och ett snabbt yxhugg skilde kroppen från huvudet, som ännu rynkade pannan i rasande vrede.
—Nu ligger vägen öppen och rak, och jarlen är den mäktigaste både här och nordanskogs! sade han och lyfte upp huvudet och kysste det på båda ögonen. Och nu kysser jag Inges kvinna. Hur ofta har jag inte med kärleksplågor sett på de frida ögonen!
Han bar in huvudet i stallet, där Inges jaktsadel hängde över spiltan.
—Detta skall i morgon bli Inges jaktkost, när han sitter i skogen, sade han och släppte huvudet i sadelpåsen. Stora friska lingonfläckar slå redan upp utanpå tyget.