ÅTTONDE KAPITLET.
För modern hade sommaren varit lång; ett enformigt trampkvarnsarbete, dag ut och dag in, för att få tiden att gå.
Hon var en af dessa menniskor, som knyta sig så fast till ett enda förhållande att detta absorberar hvarje tanke och hvarje känsla. Detta enda lifsintresse hade förut varit mannen och så länge han lefde hade intet varit öfver åt deras barn. Nu var fadern och maken död och den plats som dervid blifvit ledig hade sonen naturligt nog kommit att intaga. Med den intensitet i alla känslor, som var det centrala i hennes natur, hade hon omfattat detta försummade och förfrusna barn; hon gick så helt upp i sin kärlek till honom, att allt annat i verlden var henne likgiltigt för så vidt som det icke på ett eller annat sätt stod i relation till honom. All den sunda naturliga egoism, som under hennes egen blomning förbrukats till näring åt hennes eget kraf att lefva och vara lycklig, hade nu samlat sig till en djup fond af ömhet, hvarmed hon sökte värna om sonens lif och lycka. Ty i detta lif bodde hennes eget väsen och i detta unga blood hennes själs odödlighet.
Att hon stannat kvar i Stockholm kom sig af en fullständig likgiltighet för hvar hon befann sig, när hon ändå icke kunde få vistas der han var. Med sin skarpa instinkt kände hon, att det var något som hon måste försaka. Det skulle eljes hämna sig på deras förhållande och göra dess lifsluft kvaf och instängd. Han skulle känna det som ett tryckande band och slita sig lös.
Men hon hade också ett annat skäl att icke lemna hufvudstaden. Hon visste alltför väl att det var farligt att vara borta. Der kunde hända så mycket och den frånvarande har ingen del i händelsernas gång. Det var som att släppa trådarne ur sin hand; att icke kunna bruka sin intelligens och sitt inflytande till sjelfförsvar i striden för tillvaron. Det var att försumma fatalietiden, att låta chancerna gå förlorade.
William hade sin ställning i tidningen, en ställning som passade honom och gaf honom i hans utkomst. Medan han var borta kunde en annan tränga sig fram och taga hans plats. Sjelf hade han aldrig tänkt sig en sådan möjlighet; men förr moderns altruistiska sjelfbevarelseinstinkt hade faran förefunnits och derför hade hon legat kvar på sin post som en trogen hund, vaktande sin herres egendom.
Trista dagar hade det varit, dessa sommardagar, utan annan glädje än arbetets. Men sjelfva detta arbete hade hon lärt sig älska derför att hon kände hur det knöt henne fastare och fastare till sonens verld, gaf henne tusen små hemliga vägar att närma sig honom, gripa fast i hans intressen, tillkämpa sig hans aktning—och hans tillgifvenhet.
Regelbundet enahanda gled tiden fram. Arbetstimmar, måltidstimmar och timmar till fysisk förfriskning—det var hennes dag. Det sista försummade hon icke. Hon badade och gjorde långa promenader. Hon satte sin stolthet i att William skulle ha en frisk och vacker gammal mor, som han aldrig skulle behöfva skämmas för att ha under armen och hvars hållning och kraft han helst borde beundra, en liten, liten smula.
Bekanta träffade hon icke ofta; de fleste af fåglarne hade flugit ut för sommaren. Den ende som kom till henne en och annan gång var herr Hedström. Men denne hedersman, som icke haft råd att lägga sig på landet, led af en kronisk pessimism, som icke gjorde honom till det allra mest muntrande sällskap. Till råga på alla olyckor var han också gräsenkling; den lilla frun hade på tredje klass skickats till gästfria slägtingar i Småland, för att styrka sig med getmjölk och barrluft.
Ett enda bref hade modern mottagit från William under sommarens lopp. Deri underrättades hon—på fyra rader—att han var i Lysekil och ämnade stanna der någon tid. På nära två månader hade han sedan icke låtit höra af sig; hon visste icke ens hvar han fans, och hans tystnad började oroa henne.
Men detta var något som måste genomkämpas; hon kunde med all sin energi ingenting göra dervid, denna sommar var en död punkt i hennes lif som hon måste försöka komma öfver. Hon hade ingenting annat att göra än att vänta och resignera.
Det var dock icke så lätt att resignera. Hennes tankar voro hos sonen så snart det dagliga arbetets strama tyglar slappades. Och allteftersom dag gick efter dag växte ångesten fram och bredde sig ut på bottnen af hennes sinne, färgande allt med sin svarta grundton.
Och ständigt skenade hennes fantasi utåt samma mörka väg, der den så ofta kört sig trött. Åter och åter ljöd inom henne de två orden i hvilka han en gång koncentrerat sin lifsbekännelse: »lam invärtes!»
Så låg hon åter en afton i slutet af Augusti på sin chäslong och vred sig under den gnagande oron öfver sonen och hans framtid; och det var som såg hon ut öfver en ödslig hed i mörker och kyla, der intet friskt skott kunde slå rot, ingen grön planta spira upp. Ett menniskolif, ett helt menniskolif, så ödsligt, så tomt, så mörkt, icke genom yttre omständigheter utan genom hela sin viljesriktning. Och detta menniskolif tillhörde den enda varelse hon hade att älska på jorden. Att se honom långsamt och utan motstånd glida utför och icke ha magt att hejda honom, hålla honom tillbaka. Hon ville ruska i hans axlar, hon ville ropa i hans öron: res dig! spänn alla muskler! arbeta!—men ropet dör på hennes tunga i känslan af att hon intet förmår. Hans egen vilja är det enda som kan rädda honom—och han tror icke på viljan. Det var tro han behöfde: tro på den egna ansträngningen, på lyckan, på framåtskridandet. Hon sjelf hade en tro, att lyfta berg, att öfvervinna döden med—och hon kunde icke ge honom ett solgrand deraf.
»Lam invärtes.»
O Gud, om han kunde älska, om han kunde lära sig hålla af någon! Henne sjelf kunde han gerna få stöta bort,—om det bara fans någon enda menniska i verlden, som han höll af. Tomheten, den tomhet hon funnit i den norska ungdomsboken, det var den som förfärade henne.
Hon hade just samma eftermiddag slutat läsningen af en annan modern roman. Den var skrifven af en författare med andra- eller tredje-handsbegåfning, en af de blinde slafvarne, som lystrat till den literära parolen, gifven af de store andarne, och som nu traskade makligt fram på den väg, de brutit. Det fans icke en tanke, som gnistrade, icke ett enda spår af en individuell begåfning, ingenting som han sjelf ville ha sagdt och som brutit sig under själskamp och födslovånda fram ur hans eget inre; der fans blott den literära parolen: den mörka färgen, koketteriet med »den stackars arbetaren», som blifvit de moderna diktarnes Werther, den ständigt mollstämda strängen på deras harpor; och så till sist det motbjudande galanteriet för de stackars förtryckte kvinnorna, som trängt sig fram i literaturen med bortskämda barns hänsynslöshet och öfversvämmade den med sin entoniga patetiska deklamation.
Hon hade sett sig för mycket om i verlden för att icke uppfatta det osanna och grundfalska i denna deklamation, denna konjunkturström, som en enda mäktig ande väckt till lif och på hvilken de toma bubblorna nu flöto omkring.
Hvilket osundt och förskrufvadt och medelmåttigt intryck hon fått af den boken; hon led af att läsa sådant, det var endast elände och ingen ljusning. Och öfver detta elände sväfvade ingen diktares ande, der flaxade blott en medelmåtta med vingar af tvifvelaktig äkthet. Derför grep han aldrig in i hjerterötterna, som den store anden förmår, der klingade icke ett skri af smärta igenom, der hördes blott ett otåligt barns kvidan i tandsprickningstiden. Det hela gjorde icke intryck af något sjelfständigt kändt, endast af en tillärd pessimism, som icke egde rötter i författarens eget hjerta.
Fans det ingen som ville skrifva för dem, hvilkas lif är tungt och dödt och som taga i en bok icke för att få tiden att gå blott utan för att känna sig muntrade ett ögonblick under sitt dagligdags släp.
Om han kunde lära sig skrifva för dem! Icke spetsfundigt och förskrufvadt utan friskt och varmt, till glädje för alla som ha vilja att vara hederliga och goda.
Och han kunde skrifva för dem—
»Lam invärtes.»
Nej, nej! Denna onaturliga kyla måste smältas! Hon skulle, hon måste vinna honom.
Och sedan hon vunnit honom… Hennes äregirighet skulle drifva honom framåt som med ånga, hennes energi skulle verka eggande på hans och spänna hans intellektuella krafter till det yttersta.
Kanske skulle han då skapa det diktarverk, efter hvilket samtiden längtade—lyssnande stilla, med återhållen andedrägt.
Så låg hon länge, invaggad i en moders storhetsdrömmar, medan sommarnattens skymning andades ned öfver rummet och svepte allt in i sitt genomskinliga dis. Timme skred efter timme och hon märkte det icke. Febern bultade för hennes öron och hjertat klappade med tunga hörbara slag; hon tog en af chäslongens kuddar, tryckte den hårdt mot bröstet och böjde hufvudet tillbaka.
Det skulle vara lönlöst att gå till sängs; hon skulle ändå icke kunna sofva. Hon reste sig upp, tände sin arbetslampa och satte sig till skrifbordet, med pennan i hand.
Gardinen var icke rullad ner. Hon såg ut öfver den slumrande staden, der dagens jägtande lif stannat af. I denna heliga djupa tystnad bodde hennes gud—arbetet; en sådan natt skulle hans son komma till verlden—den väntade återlösaren.
En känsla af andakt grep henne och med darrande händer började hon dyrka sin gud.
Natten led. Utanför fönstren började de tidigaste fåglarnes kvitter att låta höra sig; och lifvet vaknade efterhand. Då lade hon pennan ifrån sig, tog på sig kappa och hatt och gick ut.
Morgonluften lade sig kyligt kring hennes brännheta panna. Öfver
Skeppsholmen höjde sig i mäktigt majestät solens glänsande röda skifva.
Dagen grydde—grydde långsamt öfver stad och land och haf.
»Helsingborg den 3 Sept.
Du anser mig troligen för ett vanartigt barn; som kan vara hela sommaren borta från sin mamma utan att låta höra af sig. Sedan jag medgifvit att du i grund och botten har rätt, kan jag tillägga att jag rätt länge umgåtts med planen att låta dig veta hvar jag fans, fast det först nu blir af.
För resten har jag ingenting särskildt att förtälja. Det bara kommer på mig en lust—en stämning; och jag har mot vanan energi nog att sätta mig till skrifbordet. Eljes är det alltid så, att så länge stämningen vara, gitter jag inte. Dels af maklighet, dels af en slags motvilja att slita den i stycken. Det är för resten synd; det är slöseri med andens medel. Som t.ex. när man ligger om natten och inte kan sofva. Hufvudet bränner och ur hjernan myllrar tanke på tanke fram. Man borde tända ljus, få tag i pennan och skrifva det ner allt. Så rik jag vore, om jag gjort det!
Nå—kanske det i alla fall dock inte går helt och hållet förloradt—men formen, den vackra, luftiga formen återkommer aldrig precist sådan, som den var. Det kostar åtminstone mycken andlig födslovånda när den skall till verlden nästa gång.—Jag har varit här i fjorton dar. Jag reste egentligen hit för att träffa en menniska, jag tyckte om. Det var för resten en kvinna. Vi hade lekt sommarsaga i Lysekil och jag hade fått reda på att hon skulle hit. Nå, hon var också i sta'n, men vi råkades inte—naturligtvis. Jag tröstar mig med Pelle Wahlbergs försäkran att Skåne är »en snobbig provins». Jag är inte alldeles öfverens med honom i det, men man ska' ju ändå se sitt fädernesland; och jag har gjort en vallfart ut till farfars villa.
För resten har jag i någon tid varit förälskad i en röst. Dess egarinna bodde i rummet näst intill mitt här på hotellet—bodde ensam och var lungsiktig; det är allt hvad jag visste och vet om henne. Nu är hon rest—jag anar inte hvarthän.
Men jag kände det så tomt och trist den kvällen då jag kom hem och märkte att hon var borta. Först såg jag att hennes namn var utstruket från svarta taflan—det högg till i bröstet på mig—sen märkte jag tystnaden derinne och kände ensamheten så oändligt tung.
Jag anar inte hur hon såg ut, jag är nästan säker på att hon var ful och gick snedt på skorna. Men hennes röst hade en fin, mjuk ton och hennes skratt var nervöst men melodiskt. Jag är säker på att hon var hysterisk—var en af de tusen, som förbränna. Man anade det då man hörde de febrila skiftningarne af hennes något tunna men smidiga stämma, de snabba, omotiverade öfvergångarne från sentimentalitet till munterhet och tvärtom. Hon hade ingen att tala med annat än städerskan—det gjorde ett så fattigt och öfvergifvet intryck att höra henne tala med denna gås, tala allvar, förstår du, med hjertat på läpparne; jag satt och önskade att hon ville skicka bud in efter mig.—Hon var naiv, flickan, och det var något af friskhet i hennes naiveté. Men först och sist var det hennes röst: som glas, förstår du, men smidigt och böjligt; och hennes dialekt—den klingade som ett helt annat språk än den vidriga skånska, som jag annars hör talas omkring mig. Hon var bestämdt från Sörmland.—
En sådan bild jag roat mig med att fantisera ihop! Tror du jag inbillar mig att den är sann? Ähnej. Men »det är ljuft att drömma» sa' de gamle idealisterna!
Nå, hvad var det jag skulle säga mer? Jo. Jag har skrifvit en liten bit lyrik, som jag skickar dig. Öfverantvarda den åt bladet och lemna min adress på kontoret, att mynt ögonblickligen må tillställas mig. Jag vet nemligen inte om jag har så pass mycket kvar att det räcker att komma härifrån med.
Idéen fick jag på nedresan; och den lilla missen var jag naturligtvis förälskad i. Det är märkvärdigt hur lätt jag har för att bli förälskad, nu. Det är som om jag traskade rundt med hjertat i näfven, beredd att räcka det ut till hvem som vill ha det. Det käns som måste jag ge det bort; rent omöjligt att slippa!
Jag reste hit för det jag trodde mig vara förälskad (smått!) i en; på båten blir jag kär i en annan; när jag kommer hit förälskar jag mig i en röst—hvilket dock icke hindrar mig att som en fåne gå rundt och titta efter den första, som jag egentligen reste hit för att träffa—och nynna för mig sjelf, med rörande känsla:
Wo bist Du! Wo bist du!!
Me—ein geliebtes—Kind!!!
När jag väl kommer till ro i Stockholm igen ämnar jag hugga i och gno.
Farväl och au revoir!
William.»
Modern läste brefvet om och omigen. Det hade en sådan klang af friskhet. Det var så olikt honom sådan hon kände honom personligen. Här var ungdom i detta—det var icke den vanliga steriliteten, reservationen, hopplösheten. Skulle han verkligen—? Hon måste stryka sig lugnande med handen upp och ner på venstra sidan af bröstet; det var som om öfverraskningens glädje skulle kväfva henne annars.
En stund derefter satt hon vid sitt skrifbord och skref i sin »stora bok»; hon hade blifvit sin vana trogen:
»Förlåt mig alla nykterhetens gudar; förlåt mig gamla bok, som bevittnar alla mina dårskaper och förlåt mig du—författare—att jag spiller min tid på att skrifva af, hvad jag kunde få läsa i tryck. Men jag kan icke vänta. Jag känner ett ursinnigt begär att få rå om denna bit, att få läsa om den så ofta jag vill, sluta mina ögon och lyssna till dess smekande klang. Ha gudar! så skrifver man icke utan att ha möjligheter att bli konstnär. Jag är icke blind för felen. Inledningen är för lång och för tung; den verkar ansträngd och man ser ansträngningen. Och det om Irland är för skrikande i färgen.—Det är sjelfva stämningen som är återgifven med mästerskap.»
LYRIK
af
WILLIAM ZIMMERMANN.
Under tunga, stönande suckar förrättar maskinen sitt hårda arbete.
Än låter det som ett öfver förmågan lastadt djurs pustande, trött och ansträngdt; än förtvifladt och dock imponerande i sin kraft, som om ett jättelikt vidunder kämpat sin smärtsamma dödskamp dernere.
Genom maskinrummets öppna fönster ser man den blankpolerade stålaxeln svinga upp och ner i taktfasta slag. Under hjulhusen skymtas dunkelt de röda skoflarne—stora, blodade tänder i ett rofdjurs gap. Vattnet skummar hvitt der de sänkas; och långt sedan ångbåten gått förbi, kokar det och sjuder i en lång, strimma, hvit som mjölk, lik vintergatan en frostklar natt, men med en drömfin nyans i grönt.
Himlen är grå i färgen och hänger lågt. Mörka skyar jaga hvarandra i feberaktig strid för tillvaron: lefvande väsen, vexlande former. De slitas i sär och byltas ihop och stormen piskar dem fram; de svepa kring masttopparne, trasas sönder i flakor och svinna hän i luften.
Österut höjer sig Hallands kust terrassformigt i böljande linier; de närmaste klipporna röda och grå, med alla granitens schatteringar af mossor, lavar, remnor och springor, sedan dimmigare och dimmigare ända till de högstaj afsatserna, som lysa himmelsblå mot den gråa himlen.
Vesterut ligger hafvet öppet. Derborta har ovädret koncentrerat sig i en tjock, grumligt violett molnvägg, som kantar horisonten. Bakom dess tunga draperi står solen och glöder. Man skönjer den som en svag skiftning i ljust, en rundel utan konturer, speglad i den mörka vattenytan som ett nästan omärkligt skimmer.
Höga, raka och stela teckna sig Nidingarnes fyrtorn mot luften; två träsoldater med runda, svarfvade kroppar och små hufvud, i hvilka ögonen lysa röda om nätterna.
Fyra måsar följa ångbåten. Upp och ner höja och sänka de sig. Än i vattenytan, än ett stycke till väders speja de med skarpa ögon ner i det skummande kölvattnet. Och så ofta de skymta något ätbart dernere, kasta de sig hastigt nedåt i zigzag, skärande luften med sina lieformiga vingar. Ett ögonblick flaxa de i vågytan; så svinga de åter upp och fortsätta sin flygt, lugnt och makligt, med jemna klumpiga vingslag.
Passagerarne röra sig om hvarandra på akterdäck, alla väl ombonade, ty blåsten är skarp och rå. Endast en sextonårig gentleman bär sin rock på axeln. Skakande af köld, exponerar han sin outvecklade figur och sin splitter nya vinterkostym för en ung fröken, som sitter på soffan, blåfrusen och intressant.
Jag betraktar den unge mannen närmare. Hyn bör vara vacker, när kroppsvärmen är normal. Dragen äro fina och han ser frisk ut.
Ända sedan klockan åtta, då han steg ombord, har han varit ifrigt upptagen af att röka stora cigarrer. När det budades till middag, såg han förlägen ut, i matsalen fans han icke, men när jag kom på däck igen, stod han der lutad mot relingen, med en nytänd cigarr i munnen och blickade drömmande ut i regndiset.
Ett romantiskt temperament synbarligen.
Han står och njuter af att vara fattig och nödgas försaka. Hade han haft pengar till mat, skulle han haft denna njutning mindre. Nu känner han sig stolt och ädel vid sin tvungna försakelse. Han är den misskände hjelten i en vacker berättelse.
Hjeltinnan kommer just uppför trapporna. Hon är rik och har råd att äta.
Det är det, som gör henne intressant.
Och så är hon mörk och minner om södern, fantasiens och drömmarnes soliga söder. Och hon ser utländsk ut i sin resmössa af siden. Hon minner om den vida verlden, den sköna, härliga verlden med dess vinkande äfventyr och dess lockande möjligheter—den okända verlden, dit barnets och ynglingens hela längtan står.
Han kan icke dölja sin beundran. Hans blickar hänga fast vid hennes ansigte och det är för hennes skull, han går så illa åt cigarrerna.
Jag vänder mig om och ler—ett öfverlägset, blaseradt löje. Hur han drömmer nu, fint och skärt. Han är just i de åren.
Man har lärt honom tro på »kärleken»—ett mystiskt ord, som genom sin blotta klang sätter hans nerver i dallring. Han går i ständig feber. Han kan icke se en kvinna som är ung, utan att fråga sig sjelf: är det henne, jag skall komma att älska? Hvarje minut känner han sig andligen på pulsen, och minsta förlupna känslostämning fyller hans hjerta med underliga aningar och kommer det att slå med fördubblade slag.
Kärleken är stor och imponerande; den höjer, den förädlar. Den gör uslingen ädel, stackaren modig och den svage stark.
Kärleken är en mäktig lidelse. Den varar öfver lifvets gräns, den är starkare än döden. Den kan flamma upp i lågande passion och är då sublim. Men dess högsta form är dock den, som »kan allt försaka».
Den höga kärleken är själens prerogativ.
Den höga kärleken är osinlig och fin. Den har intet gemensamt med de råa drifterna. Yttrar den sig i längtan att ega—o, då är den icke ren!—
Dumma, dumma pojke—visste du hur enkelt lifvet vore, om du kunde, om du tordes lefva det på egen risk!—
Vädret blir allt värre och värre. Vinden sveper kring masterna, böljorna växa derute. Här och livar skymtas skumhöljda toppar, som glänsa fram i de dunkla vattenmassorna likt spridda flockar af hvita gäss, lefvande, snabbt simmande, oroligt dykande.
Molnen på himlen sänka sig alltmer; form och konturer försvinna, allt flyter samman till en tjock, fuktdrypande, mörkgrå filt, som spänner sig lågt öfver hafvet. Nidingarnes tvillingbåk svinner akteröfver i diset. Kustens vågiga klipplinje grånar mer och mer, suddas ut och förtonar.
Fördäckspassagerarne sitta på balar och lårar, krypande tätt tillsammans som en skock får i oväder.
På akterdäck promenera två herrar af och an, balanserande sina kroppar efter båtens slingringar. De öfrige ha svept sig i tjocka ytterplagg och tyckas möta ovädret med hopplös undergifvenhet.
Den unge gentlemannen har dragit sin öfverrock på. Den är gammal och omodern; han lider deraf. Cigarren är släckt. Han ser melankolisk ut.
Med stora troskyldiga ögon betraktar han sin romanhjeltinna, Det är som om hvarje drag i hans barnsliga ansigte ville förkunna hans ungdomliga förtjusning, hans naiva beundran.
Återigen måste jag vända mig bort för att dölja ett litet smil, som ovilkorligen kommer mig på läpparne.
Jag betraktar den unga flickan. Hon är icke vacker, men så behaglig att se på.
En späd, outvecklad figur, en smula lång i lifvet och ingalunda harmonisk. Ett smalt ansigte; ögon glänsande mörkbruna som polerad valnöt.—Näsan är för stor, absolut för stor enligt stränga skönhetsmått, munnen kanske också för liten. Men det passar godt i stycke och man skulle icke ha hjerta att önska det annorlunda.
Hennes resmössa af mörkt siden ligger slät utmed håret, som är uppkammadt i nacken och tydligen icke rikt, ty man skönjer genom tyget de fina konturerna af hennes bakhufvud. Men under skärmen böljar det fram i lätta hvirflar, glänsande svart.
Kring halsen har hon virat en spetsschal af samma färg som håret. Luftigt och mjukt ligger den öfver skuldrorna. Och som hon sitter der hopkrupen i kylan, är det som såg man ett blekt förfruset ansigte titta fram ur ett moln af rök.
Hon är icke vacker. Men det fins i dessa barnsliga drag något obeskrifligt tjusande, något hjelplöst lockande, som gör hjertat vekt. Och denna outvecklade figur—den är som knoppen af en obekant blomma, den eger det okändas sällsamma, spännande retelse. Man vet icke hvad den bär inom sig; man vill så gerna drömma sig möjligheterna rika och fulla.
Jag känner hennes namn. Det står graveradt i plåten på kappsäcken; och jag såg det dessutom i morgse på hotellets tafla: miss Bowen från Irland.
Hon reser i sällskap med en äldre dam. Hon reser synbarligen för sitt nöjes skull.—Hon är således rik. Måhända dotter till en af vampyrerna, som suga hennes hemlands must, medan folket förtvinar i hjelpnös nöd.
Jag sluter ögonen. Jag vill icke se henne.—Regnet smattrar i droppar öfver segeldukstaket. Vinden sjunger sin melankoliska höstsång i tacklet, skutan kränger för sjöarne, än åt ena sidan, än åt den andra—vaggar makligt sin tunga kropp af och an på böljorna.
Min reskappa är tjock och mjuk. Jag tycker mig sitta i ett varmt rum, mekaniskt gungande stolen fram och åter.
Der ligger hennes land framför mig: en härlig natur.
Saftigt glänsande gröna ängar.
Skogar, skiftande i tusen fina nyanser, från mörkaste barrgrönt som går öfver i svart, ända till det nyutsprungna björklöfvets lätta, luftiga ton, deri klorofyllet mera anas än skönjes.
Fälten stå gula och skina i solljuset. En svag fläkt stryker fram öfver de mognande axens toppar, som en lätt skugga öfver en himmel af idel klarhet.
Blanka sjöar. Öfver dem ligger luften och skälfver i sommarhettan. I dem speglar sig rymden blå och djup som ett oändligt öga med smärta i blicken, stirrande ut i verldsalltet.
En härlig natur. En vacker ram till en tafla af gränslöst elände.
I de låga smutsiga jordhålorna, der luften är osund och frän, der den maktlösa fattigdomen förgäfves kämpar mot sjukdomar och elände—der lefva landets innebyggare sitt lif, medan främmande menniskor på utländsk botten förslösa de rikedomar, som hopa sig allt större hos dem, ju mera irländarnes nöd växer.
Men länge har det hörts ett doft knot. Och det skall komma en tid, då hatet bryter fördämningarne och våldet tager det man nyss bad om i rättvisans namn. Och kanske skall mordengeln—
Ett lätt skri! Det högg till i bröstet.
Jag ser upp. Ah—det var ju blott en inbillning.
Båten hade gjort en svår öfverhalning och den lilla missen hade blifvit skrämd. Nu kryper hon åter samman med ett litet småleende öfver sig sjelf.
Hvad är det hos denna flicka som gör, att jag icke kan låta bli att betrakta henne. Hon är icke vacker; jag upprepar det nästan krampaktigt för mig sjelf. Och ändå kan jag icke slita min blick från detta bleka, smala, förfrusna ansigte, som tittar fram som ur en sky af rök.
En bild af hösten, synes hon mig. Jag älskar hösten.
Är det vädret, är det naturens melankoli, som återverkar inom mig, som kommer mig att bli vek som ett barn?
Jag vill icke ryckas med af denna vekhet, jag vill icke ge mig hän i stämningen, som kväller fram i mitt inre. Jag är den nyktra uppfattningens man. Jag kan dissekera upp känslorna, jag är van att söka de fysiska lagarne, som tvinga dem fram.
Och ändå känner jag något ljumt och mjukt födas inom mig. Det är som stege det allt högre i bröstet en vårflod af varma böljor, som slå tillsammans öfver mitt hjerta, långsamt stigande och sjunkande, i långa, smekande dyningar. Det är som kände jag makten af en underlig magnetisk ström, som droge mig till henne; och jag sitter försjunken i vällusten af denna förnimmelse och njuter den med slutna ögon, med en sextonårig ungmös nyvaknade åtrå—omedveten och bäfvande. Den är som en doft i vinden, man vet icke hvad den är; den är som en melodi i luften, man vet icke hvarifrån den kommer. Man frågar icke derefter; man sluter ögonen och njuter.
Det är all barnsagornas romantik, som lefvor upp. Det är allt känslopjunk, jag hånat och grinat till döds, som nu reser sig. Och jag kan icke håna; jag ger mig hän. Jag sitter med slutna ögon och drömmer.
Vackra drömmar—sväfvande öfver en botten af tillbakaträngdt tvifvel, fylla de ett par sekunder med en stämning af lycka.
Lilla bleka, förfrusna, barn, jag älskar dig. Älskar dig några korta minuter, så länge stämningen varar, fint och vackert som ett barn, utan tanke på att ega dig, utan att känna dig.
Jag vill icke ega dig, vill icke lära dig att känna. Ty i samma ögonblick skulle allt det lockande hos dig försvinna. Du skulle vara, du som de andre, hvardaglig och fadd. Jag vet det. Jag gör mig inga illusioner.
Det är också icke dig, jag älskar; det är min egen fantasis skapelse, som antagit din gestalt och dina drag. Det är barnets naiva tro på sagans förtrollade prinsessa, det är all min ungdoms längtan, som koncentrerat sig i din bild. Du är diktens overkliga kvinnoideal; jag vill icke röra dig med mina händer, att du icke må försvinna i luften.
Jag vill blott sitta stilla och betrakta, medan fantasien spinner sina spelande dagrar omkring dig: diktar om outvecklade möjligheter, som bara vänta på sol för att slå ut i blom; om gryende skönhet, om mod och lefnadslust, om tankar som blinka och känslor som flämta på djupet—varma känslor, friska, spänstiga, blodfulla—
Jag lägger handen på ditt bröst och känner hur hjertat slår, jag stryker min kind mot den svarta, krusiga rökhvirfveln på din panna, jag lutar mig ner och möter den förskrämda blicken under dina högt bågade bryn—
Jag vaknade upp och märkte, att man betraktade mig.
Min uppsyn måtte ha varit mer än lofligt naiv, ty gentlemannen med cigarrerna såg ut som anade han en medtäflare; och midt emot mig stod en gammal skeptisk herre och log.
Mitt eget ironiska smil!
* * * * *
Länge efter det hon slutat skrifva satt hon kvar vid bordet och stirrade ut genom fönstren med pennan i hand. Det låg ett uttryck af stilla glädje öfver hennes drag.
För henne var det icke som för andra: endast en ungdomlig stämning kastad ner på papperet, fixerad med stilens konst. För henne var det så oändligt mycket mer. Det betydde ett genombrott af menskliga känslor i ett förfruset sinne; det betydde våren som ändtligen kom med spirande skott och sjudande saf och gaf löfte om en sommar med växtlighet och gröda. Det betydde för henne sjelf frigörelsen från en ständigt tryckande ånget—det betydde räddningen för hennes barn!
Hon doppade åter pennan och tillade:
»Vänta, hvad är den lik? Rosor som icke slagit ut, men som öppnat knoppen, så att man kan fånga en skymt af deras svala, rödare blad dernere. Eller doften af smultron uppe i en ensam, solbelyst backe, när man ännu icke fått ögonen på dem.—Eller hvad man erfar, när man efter en lång instängning ser skogen grön.»