FEMTE KAPITLET.
Det led framåt vårsidan.
Fru Zimmermann hade fullt upp att göra. Hennes öfversättningar från ryskan hade börjat upptagas under strecket i en af hufvudstadens dagliga tidningar och de hade fallit allmänheten i smaken, så att hufvudredaktören förklarat sig vilja mottaga allt hvad hon kunde hinna med att öfverflytta.
Hon hade också kastat sig öfver arbetet med hela sin energi. Hon visste hvad hon ville och hon såg målet. Det var icke så mycket det ekonomiska resultatet, som lockade henne, fast hon å andra sidan var alltför praktiskt anlagd för att icke också det skulle spela en roll i hennes sträfvan. Hon visste att penningar var makt. Hon byggde inga luftslott, hängaf sig icke åt några fantasier; hon hade lagt sin plan kallt och nyktert och beräknat alla chancer; nu satte hon alla krafter in på att genomföra den.
Hon ville skapa sig en position, en position som stämde med hennes förmåga, hvilken hon icke öfverskattade. Hon ville blott arbeta sig till erkännande, som en samvetsgrann och duglig öfversättarinna för att i denna sin egenskap få tillfälle att stifta bekantskaper inom den literära verlden; med ett ord: hon ville med sitt eget arbete skaffa sig tillträde till sin sons umgängeskrets.
Hvilka planer som för öfrigt knöto sig till denna sträfvan hade hon ännu icke gjort klart för sig sjelf. Detta var det första och detta var hon redan på god väg att nå.
Hennes egen personlighet och den trefnad hon förstod att sprida i sitt hem gjorde snart det lilla originella huset på söder till en mötesplats för personer af olika lifsåskådning och olika ålder från journalistikens, literaturens och konstens verld. Det var isynnerhet de äldre hon lade an på; hennes tysta plan var att åvägabringa ett närmande mellan de unge och gamle. Hon hoppades med tillhjelp af sin säkra takt så småningom kunna visa dem å ömse håll, att olikhet i åsigter och lifsåskådning icke nödvändigt måste betyda detsamma som fiendskap, att man i trots af alla meningsskiljaktigheter mycket väl kunde vistas under samma tak och andas samma luft.
Bakom allt detta låg tanken på sonens framtid gömd. Hon älskade denne inbundne tvärvigg med hela sin naturs häftighet. Hon älskade honom som en mor älskar det barn som genom hennes förvållande blifvit en krympling för lifstiden—med en känsla af skuld. Hon trodde att han blifvit sådan han var derför att hon låtit honom växa upp på egen hand, utan ömhet och utan stöd. Och detta gaf åt hennes känsla för honom en pregel af ödmjukhet, som gjorde att hon kunde fördraga både hans sarkasmer och hans tvärhet utan att bli sårad och utan att stötas tillbaka.
Hon trodde nu också, att Hedström hade rätt: denna kyliga skepsis, detta forceradt hånfulla i hans väsen var endast ett yttre skal, bakom hvilket han förskansade sig för att skydda ett ömhudadt och blödigt sinne emot lifvets nålstyng. Men detta skal hoppades hon så småningom få att smälta genom värmen af sin tillgifvenhet.
Hon led så oändligt af att se honom sådan han var, utan tro, utan lifsintresse och utan medelpunkt. Hvad hon trodde sig ha funnit som det centrala i hans karakter ingaf henne den djupaste aktning och glädje. Då och då kunde det skymta fram i deras dagliga samlif, liksom af ovarsamhet, hur rättänkande och finkänslig han var, en själsaristokrat som slöt sig inom sig sjelf i oåtkomlig förnämhet; hon trodde så fast på hans begåfning och hon greps af en andlös förtviflan vid tanken på, att alla dessa rika möjligheter skulle vissna bort af brist på glädje och sol.
Om han bara kunde bli glad, om han en gång kunde bli riktigt glad, ända ned i hjerterötterna; det var den fixa idé kring hvilken hennes tankar ständigt fladdrade.
Men han kom och gick, dag ut och dag in och der märktes ingen förändring. Aldrig en glimt af ungdom i de der intelligenta grå ögonen, aldrig ett uttryck af lefnadslust öfver hans drag. Hans lynnes skiftningar rörde sig blott mellan en ljum vänlighet, med förrädiska små reflexer af en säregen själens finhet, och en kall vresighet, med omotiverade utbrott af hänsynslöshet och hån.
Det såg emellertid ut som om han trifdes godt i hennes sällskap. Han kom åtminstone hvarje kväll i skymningen—»det är inte så utan att Wille Zimmermann lagt sig till med vanor», skrattade herr Hedström godmodigt.—»Du har sådana sköna stolar», framhöll Wille vid alla upptänkliga tillfällen till modern, som en slags ursäkt för sin svaghet. Men fru Zimmermann bara log i mjugg; hon hade lärt sig att genomskåda hans taktik.
Hon hade ofta proponerat att de skulle återtaga det afbrutna samarbetet, men hans ständiga refräng var: jag gitter inte. Ett par gånger, då de varit tillsammans på teatern, hade han dikterat för henne sina teateranmälningar, men han var aldrig belåten med resultatet. Han påstod sjelf att han måste ha en penna i handen för att känna sig som herre öfver sina tankar och för att kunna få bugt med formen.
Mest tyckte han om att sitta tyst och höra på när hon berättade; och hon gjorde honom oftast till viljes, ty det var henne en glädje att ha honom hos sig och hon fruktade ständigt att han skulle finna deras têt-à-têter tråkiga och gå sin väg. Detta var ett medel att hålla honom kvar; och hon begagnade det. Hon hade lätt för att tala och hennes skiftande rörliga lif erbjöd ett outtömligt material till hennes berättelser.
William hade lagt märke till att modern alltid så mycket som möjligt undgick att blanda in faderns namn och att hon aldrig vidrörde det ömsesidiga förhållandet mellan dem. Detta väckte hans misstänksamhet och hans nyfikenhet.
En afton medan hon som vanligt höll konversationen uppe sade han plötsligt och som det tycktes helt omotiveradt:
»Plågar det dig mycket om jag gör dig frågor angående min far?»
Hon teg ett ögonblick, liksom tveksam.
»Nej», sade hon till sist.
»Du drar på det som om det skulle vara dig obehagligt?»
»Nej. Du kan fråga om allt hvad du vill. Jag har ingen ömtålighet.»
»Det var ett stort ord.»
»Eller jag vill ingen ha; det är detsamma!»
Han såg på henne forskande, och sade i en ton som om han i hennes eget intresse ville afråda:
»Du känner mig inte. Jag vill sticka min sond i allting för att leta efter orsakerna. Du kommer att rycka till vid beröringen.»
»Kanske. Men försök.»
»Jag är hjertlös.»
»Var bara naturlig.»
»Jag är kanske grym… Men jag kan inte åta bli.»
»Han böjde sig fram och lekte med en ullgarnsända, som hängde ner från hennes sykorg.
»Med allt det tillvinnande hos min far—säg: var inte ert äktenskap olyckligt?»
»Nej.»
Det kom häftigt och hastigt, som en eftertrycklig protest.
»Var han dig alltid trogen?»
Hon dröjde en stund med svaret:
»Trogen?» sade hon långsamt. »Ja, han var mig alltid trogen.»
Sonen satt tyst ett ögonblick; han såg ned på sin stöfvelspets.
»Jag visste det; du var inte stark nog att säga sanningen.»
»Jo, men jag måste säga den i mina egna ord. Intet som har en låg eller dålig eller försliten klang har för mig tillämpning på honom… När han alltid höll af mig, när jag hade hans förtroende i allt, kan jag då säga annat än att han var mig trogen?»
»I mina ögon skulle du hedrat hans minne bäst om du inte ansett dig behöfva ljuga bort eller förtiga något.»
»Det behöfver jag icke heller», sade hon stadigt i det hon såg honom in i ansigtet. »Hans lynne var lifligt och han tog lätt intryck—Jag vet att han hade…
Hon famlade efter orden och hon var mycket blek.
»Förvillelser», ifyllde sonen. »Jag tror det är så den öfverseende moralen brukar kalla det.»
»Det är ännu ett ord som icke passar. Han hade förbindelser—kärlek, vänskap och hvad allt det heter. Hans känslolif hade så många afskuggningar; det var som den tropiska vegetationen, som har så vackra blommor och så skarpa taggar. Den är icke gjord att mejas af som våra ängar häruppe. Jag hade lärt mig att älska honom sådan han var.»
Sonen hade böjt sig framåt och der låg som en stråle af glädje öfver hans ansigte:
»Kände du det aldrig som om du hade något att förlåta honom?»
»Förlåta? Nej… Jag har stått honom så nära som en menniska kan komma den andra, jag har fått dela hans glädje och jag har fått dela hans sorger. Jag har känt det som en stor tacksamhet eller en stor rikedom, hvilket du vill. Jag har aldrig haft något att förlåta.»
Han såg på henne. De djuptliggande, grå ögonen hade en fuktig glans och hans röst fick sitt mjuka, vackra tonfall, då han svarade:
»Jag får akta mig att jag inte kommer att bli stolt öfver dig. Du förefaller så hel och så harmonisk; det är som om ingenting smått och futtigt kunde klibba fast vid dig.»
Han satt ett ögonblick liksom försjunken i begrundande; så tillade han sakta:
»Jag skall skrifva upp dina två sista repliker. Det är en vacker och vid horisont öfver dem; det är som en mun full frisk luft midt i vår indignationskvafva atmosfer.»
En stund efter utbrast han plötsligt:
»Hör—det är sant—dina anteckningar? Dem har du väl nu packat upp?»
»De ligga i bokskåpet, ja.»
»Du lofvade en gång att jag skulle få läsa dem?»
»Det får du gerna. Vi kunna taga dem fram efter teet…»
»Ja tack! Är der mycket?»
»Hela luntor—Jag kunde vara ensam i långa tider. Ett tu tre kom reslusten på. Då for han upp—din far—och sade: 'Jag hatar muséet! Det är som att vara smidd fast till ett lik. Jag blir sjuk! Jag blir vansinnig!'—Hvad hade jag väl annat att göra än att säga: res. Gamle Ruben och jag kunna nog sköta muséet—Ruben var vårt factotum, ett gammalt original som var lika oskiljaktig från muséet som en skeppare från sin skuta; dess burkar, preparat och afgjutningar voro som delar af hans egen varelse.—När så din far rest och jag var ensam med Ruben och Molly och—allt det andra; då kunde der komma öfver mig en ångest som om jag skulle slitas i stycken; det var som om jag aldrig skulle få se honom mer. Åh, du kan inte veta hur det kändes! Jag var fritänkare, liksom han, men i sådana ögonblick kunde jag kasta mig på knä och vrida mina händer och bedja till Gud att han måtte ge mig honom igen—bara låta mig se honom, bara låta mig träffa honom en enda gång så visste jag att jag skulle vinna honom tillbaka—ty så tillgifven, så glad, så oförskräckt, så smidig och stark som jag kunde ingen annan vara. Det enda i hela verlden, jag hade att frukta, var att glömmas.»
Sonen stödde ena armbågen mot bordskanten och lampskenet föll på hans tättklippta, mörka hufvud som på en polerad knapp. Det fans likhet mellan hans och moderns drag, men hans ögon voro ljusgrå i stället för hennes bruna; och det som hos henne var lidelse hade hos honom afkylts till ironi.
»Att lära känna sina föräldrar riktigt i grunden är att få nyckeln till sin egen karaktär», sade han. »Fortsätt! Du berättar så bra.»
»Det var jag som förevisade för kvinliga besökande och Ruben för manliga. Tänk dig att gå ensam med denna själsdödande utanlexa, och min tärande ångest; med Ruben som bara tänkte på muséet och Molly som icke tänkte alls—och så för resten bara främlingar, för hvilka jag skulle visa ett lugnt och gladt ansigte och vara underhållande! Då var hela verlden bara ett tomt svalg, som skulle sluka mig. Jag släpade mig omkring så trött och tung och glädjelös som en utlefvad gammal kvinna. Jag kände det hvarje gång som om detta skulle räcka alltid. Jag kunde icke hoppas på ett återseende, för mig fins det aldrig annat än det närvarande; om det närvarande är dödt, har jag intet—intet!»
»Du är så olik mig», afbröt sonen. »Det är just i det närvarande jag inte kan lefva. Min fantasi är så liflig och mitt blod så rörligt.»
»Så var det också med din far. Han kunde glädjas som ett barn åt öfverraskningar, åt förhoppningar och drömmar, åt allt som fantasien hade spelrum i. Det bästa han visste var att umgås med nya menniskor, hvars karaktärskonturer ännu icke voro skarpare uppdragna än att hans inbillning kunde forma om dem till någonting stort och egendomligt. När verkligheten korrigerat hans fantasi var det i allmänhet slut med intresset.»
»Gällde detta också dig?»—Det sades i skälmaktig ton, men med en underström af godhet. Hon svarade på samma sätt:
»Ja, också mig.»
Men så bröt allvaret fram:
»Jag led gerna allt hvad en skilsmessa förde med sig, blott för det han icke skulle bli trött på mig. När han reste bort lade der sig så småningom nya intryck mellan honom och mig—Jag tror till och med han glömde, hur jag såg ut. Och när han så kom igen, föreföll jag honom vara en annan menniska. För mig som i allt är så hel—som du säger—eller så osammansatt—om du så vill—att min varelse knyter sig liksom krampaktigt kring ett enda förhållande; för mig voro dessa ensamhetstider hårda pröfningar. Men jag säger icke annat än att de voro mig nyttiga. Jag tror att det var genom dem jag fick en karaktär.»
Det knackade på dörren; det var Molly som kom för att säga att téet var serveradt.
När de slutat äta och återvändt till arbetsrummet togos anteckningarne fram. William grep sig strax an med att studera dem, medan modern satt borta vid bordet och sydde.
Han läste en halftimmas tid utan att yttra ett ord, men modern, som iakttog hans minspel, märkte hur intresserad han var.
»Detta är ju samvetsgrannt arbete!» utbrast han slutligen. »Till detta välde öfver formen kommer man inte utan ihärdiga studier. Du har brottats med språket innan du fick magt öfver det.»
»Ja.»
»Men hur har det kommit sig? Hvarför…?»
»Det vet du ju.»
»Du skall aldrig försöka inbilla mig att detta bara är skrifvet för ditt eget minne. Dertill är det alldeles för samvetsgrannt utfördt. För hvem berättade du?»
»För din far.»
»Läste han dina anteckningar?»
»Ja. Alltid. Det var derför jag kom att göra mig så mån om dem. Han hade ett begär att uppsuga och tillegna sig allt och det var som hade han icke nog af att vara på ett ställe af jordklotet. Han ville icke blott lefva sitt eget lif utan också mitt. Han var som en törstig svamp och det var lif han törstade efter.»
»Åh, jag förstår honom!» sade sonen med öfvertygelse.
»Jag förstod honom också. Han ville se med mina ögon och höra med mina öron. Aldrig blef han så glad som när jag kunde ge honom—riktigt lefvande—allt hvad jag hade upplefvat. Det skärpte min blick och mitt minne. Han med sin beläsenhet och sitt fina öra kunde bli så belåten när jag lyckats göra någonting riktigt på spiken rätt, så att både lokalton och färg och stämning var i behåll. Då kunde han trycka mitt hufvud mot sin axel och säga: Nu har jag inte varit bortrest, nu har jag varit med dig hela tiden, nu har jag sett det alltsammans, liksom du. Ofta önskade han också att jag skulle anteckna hvad vi båda varit med om och som han tyckte var värdt att komma ihåg.—'Du är mitt minne' brukade han säga; 'du är min skrifvande hand, min tänkande hjerna, mitt allt.'»
Hon satt tyst och det låg en stilla glädje öfver hennes drag, liksom hörde hon ännu de smekande orden i sitt öra.
»Har du aldrig tänkt på att låta trycka dethär?» sade han efter en stund.
»Nej. Ett par af småbitarne skaffade din far in i ett tyskt blad; men jag har aldrig sjelf tänkt på något sådant.»
»Du borde ge ut dem som bok.»
Hon smålog. Detta erkännande från sonens sida gjorde henne glad.
»Åh, det duger väl icke?»
»Hvarför—icke? Det är kraft i skildringen och framför allt: det är lif. Det är klart, konkret. Det är just som du sjelf sett det. När du talar om menniskor och ställen ser man det. Du ska' ge ut dethär. Det ska' bara omarbetas lite här och hvar.»
»Det kan jag inte.»
»Åhjo. Jag ska' hjelpa dig. Vill du det?»
»Du blir trött på det innan boken är färdig.»
»Nej. Jag blir inte trött. När det gäller att arbeta för andra har jag en ofantlig energi. Det är bara när det gäller mig sjelf som jag ingenting kan göra!»
»Nå—låt oss försöka då!» sade modern.
De grepo verket an redan följande dag; och sedan kom han regelbundet till henne hvarje förmiddag kl. 12. I allmänhet höllo de i till hänemot tretiden, då han vanligen gick för att taga sig en promenad i Kungsträdgården. En och annan gång drog det längre ut och då stannade han till middag, ifall Molly hade något godt att bjuda på. I annat fall tog han modern med sig ut på en restaurant.
Det var Mollys fasa hvarje gång det led hän emot kl. 5 och hon hörde unga herrns slag på gongongen. Hon hade ett mycket fint öra för om det var han eller frun, som slog.
Och hon hade en alldeles förkrossande respekt för unga herrn. Det var derför alltid med ängslan och bäfvan hon inställde sig.
»Hvad har du till middag i dag», frågade han. Han såg mycket väl hvilken svår fruktan han ingaf den svarta tjensteanden och det roade honom.
När Molly kunde svara: »Oxsvanssoppa, kalfkotlett med blomkål och katrinplommon», var hon ändå vid någorlunda godt mod. Men ibland måste hon med en känsla, som om hon vore en stor brottsling bekänna: »Kokt aborre och saftsoppa»—eller något liknande. Och då visste hon hvad som väntade henne.
»Kokt aborre? Några små, magra pinnar med ben i? Och saftsoppa! Åt folk som arbetat med hjernan fyra timmar å rad! Nej, min bästa Molly, det duger inte.»
Och vänd till modern fortsatte han:
»Hvad menar du om att låta hissa oss ner till Pelikanen?»
Modern sade aldrig nej. Hon hade en alltför stor svaghet för dessa små källarmiddagar på två-man-hand. Hon var så stolt öfver att få gå ut i sällskap med sonen och bli behandlad alldeles som en kamrat.
De betalte alltid hvar för sig. När han inga pengar hade kunde han låna ett par kronor, som han regelbundet återlemnade dagen derpå. Och när han hade pengar föll det honom aldrig in att bjuda; detta gaf frihet åt deras förhållande och gjorde att han icke kände sig ligga modern till last.
Emellertid plågade det henne att han, som alltid var så noggrann med att betala igen hvarje lånad krona, icke ville taga betaldt för det arbete han nedlade på bearbetningen af hennes anteckningar. Hon hade en af de första dagarne slagit fram något om att hon icke kunde taga hans tid i anspråk utan att ersätta honom; men han hade svarat med att skämtande anhålla att få räkningen på det arbete hon gjort åt honom före jul. Och när hon höll i sig, förklarande att detta icke alls var detsamma och att hon ville betala honom, vände han strax taggarne utåt.
»Hvad är det för småaktigheter. Ska vi behöfva räkna med hvarandra som kälkborgare?»
Hon måste låta saken förfalla. Hon visste att om hon envisades skulle han neka att fortsätta och det vågade hon icke utsätta sig för. Hon ryste vid tanken på hur tomt hennes lif då skulle bli; det var som om det skulle mista sin enda glädjekälla. Hon kände allt tydligare och tydligare hur denna dagliga samvaro blifvit henne till ett behof, hur hon vuxit fast vid den.
Hon tyckte nästan att arbetet skred för fort framåt. Han var ifrig och uthållig. Det var icke arbetsförmåga han saknade; det var arbetsvana. Här låg vägen klar, steg för steg; det gick som en lek, det tycktes knappast fordra någon ansträngning.
Hon började nästan misstänka att han förtalade sig sjelf när han sade sig vara håglös och slapp. Och en dag när han arbetat fyra timmar utan uppehåll kunde hon icke neka sig nöjet att komma fram med denna sin förmenta upptäckt.
»Det är ju osanning när du säger att du icke kan arbeta. Du gnor ju här som ett lastdjur, dag ut och dag in.»
»Ah, dethär är ju ingenting. Det kallar jag inte att arbeta.»
»Hvad är det då som du hedrar med detta namn?»
»Att göra någonting. Det kan jag inte. Så fort jag börjar kommer jag inte ur fläcken. Min sjelfkritik är så stor att jag fruktar den gjort mig steril.»
»Det kan öfvervinnas», sade hon med en klang af sin egen energi.
»Nej», sade han sakta och missmodigt. »Det kan visst inte öfvervinnas.»
Ah, hon förstod honom nu! Han med sitt öfverlägsna och säkra sätt pinades dock af en ständig ångest att icke kunna åstadkomma ett dugligt arbete. Och han var för stolt att komma med ett medelmåttigt. Han såg alltför tydligt bristerna i hvad han skref och derför plågade det honom så att hans ansigte förvred sig i nervös smärta blott han talade derom.
»När jag sitter hemma blir der intet gjordt», sade han. »Det är bara en tröttande pinsam kamp. Jag ser hur ord radar sig vid ord, enformigt och själlöst. Och min hjerna vrider sig i kramp för att få de alldagliga orden att gnistra. Men det lyckas aldrig. Det bara gnistrar för mina ögon, och så går jag ut, efter att kanske ha åstadkommit fyra rader under fyra timmars pinsam hjernansträngning. Ja. Och nar jag så är ute, har jag ingen ro. Jag tänker alltid: om jag varit hemma hade jag kunnat arbeta. Jag känner hur tiden rinner mellan mina fingrar—och der blir intet gjordt.»
Det slog sig som en hand kring hennes strupe. Hennes barn! Hennes son!
Åh, i detta ögonblick kände hon hur kär han var henne.
Men hon skulle icke ge tappt. Hans modlöshet borde icke få smitta henne.
Hon tvingade fram ett småleende på sina läppar och sade i skämtsam ton:
»Jag önskar att du kunde bli förälskad i någon.»
»Det önskar jag också; men jag fruktar att jag mist förmågan.»
Der skälfde en tomhet i hans ord, som skar henne invärtes, så att hon skulle velat skrika högt. Det var så förfärligt att se denna rika menniskonatur förfara, krympas ihop, förtorka.
Räddningen—hvar fans räddningen? Denna tanke lemnade henne ingen ro. Hon ansträngde sin hjerna för att söka en möjlighet; men hon såg ingen. Och hon kände att här var intet för henne att göra. Hon var maktlös. Hon hade blott att lägga armarne i kors öfver bröstet och se tiden an, medan lifvet hvirflade dem rundt och brusade förbi. Der var räddning och der var undergång. Hvilket det skulle bli, stod icke i hennes makt att afgöra.—