Produced by This e-text was produced for Project Gutenberg from Project
Runeberg's digital facsimile edition
"Den siste atenaren" is a novel in Swedish by the Swedish writer Viktor Rydberg (1828-1895). It was first published in the daily newspaper "Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning", starting in February 1859. It also appeared as a book later the same year, with the fifth edition in 1892. An English translation by W. W. Thomas Jr, "The last Athenian", appeared in 1869. The 6th through 14th Swedish editions appeared as volumes 5 and 6 of the author's collected works ("Skrifter", 14 volumes). "Skrifter" also has a commentary by Swedish literature historian Karl Warburg (1852-1918).
This e-text was produced for Project Gutenberg from Project Runeberg's digital facsimile edition, which is based on volume 5 and 6 of the author's collected works ("Skrifter"), ninth edition, printed in 1914, available at http://runeberg.org/atenaren/
This is a plain text file using the ISO 8859-1 (Latin-1) character set
(É,é = E,e-acute; Å,å = A,a-ring; Ä,ä = A,a-umlaut; Ö,ö = O,o-umlaut).
Project Runeberg publishes free digital editions of Nordic literature.
We need more volunteers like you. Learn more at http://runeberg.org/
_________________________________________________________________
Skrifter av Viktor Rydberg
V och VI
Den siste atenaren
av
Viktor Rydberg
Nionde upplagan
Stockholm
Albert Bonniers förlag
Stockholm
Alb. Bonniers Boktryckeri 1914
_________________________________________________________________
Herr Fil. Doktor S. A. Hedlund
tillägnas detta arbete
av hans vän
Författaren.
_________________________________________________________________
Innehåll / Table of Contents
Förord till de två första upplagorna
Första Boken. 1. I Aten, en morgon för ett tusen fem hundra år sedan 2. Möten på torget 3. Delfi. Orakelspörjarne 4. Krysanteus 5. Hermiones natt i templet 6. Prokonsuln i förlägenhet. I biskopliga palatset 7. Petros 8. Pelarhelgonet 9. Filosofens hem 10. Filosofens hem (forts.) 11. Rakel 12. Början till ett sorgespel 13. Sorgespelet 14. En orgie 15. En uppståndelse från de döda 16. Under den nye kejsaren
Andra Boken. 1. Ett år därefter 2. Petros och Baruk 3. Teodoros 4. Mötet 5. Skeptikern 6. Karmides och Rakel 7. Klemens och Eusebia 8. Krysanteus återfinner sin son 9. Anden och Köttet 10. Hos Myro 11. Likhuset 12. Bröllopet 13. Dagen därefter 14. I Sunion 15. Kriget i Sunion 16. Slutet
Utgivarens tillägg och anmärkningar
Förord till de två första upplagorna.[1]
Broder Hedlund!
Då jag ägnar efterföljande arbete åt dig, så pryder jag det med namnet på en riddare »sans peur et sans reproche», en man, vars kärnfasta karaktär, klara huvud och varma hjärta jag under flerårigt umgänge i gemensamma publicistiska strävanden lärt känna, akta och älska.
Det är för övrigt du, som befordrat detta arbete i dagen. Ehuru du förutsåg, att de långa, besynnerligt klingande namnen Olympiodoros, Annæus Domitius o.s.v., med vilka mina figurer äro uppkallade, redan vid första anblicken skulle förskräcka de följetongläsande damerna, så tvekade du ej att giva »Den siste atenaren» plats under linjen i din tidning, och det är ytterligare du, som åstadkommit den metamorfos, genom vilken samme »Atenare» nu i bokform överlämnas åt allmänheten.
Jag förutspår, att du icke skall skörda guld på detta företag—lika litet som jag författarerykte. Mitt opus är icke av den art, att det kan vinna många läsare. Och bland dem, som det lyckas erhålla, skall det icke vinna odelat bifall. Ty medan jag skrivit, har jag känt mig som stridsman under de idéers fana, för vilka jag lever och andas, och mitt arbete är ett spjut, som jag slungat mot de fientliga lederna, i krigarens lovliga uppsåt att såra och döda.
Man kan icke bära en sedel till valurnan, icke tala eller skriva om en allmän fråga utan att medvetet eller omedvetet kämpa för den ena eller den andra av de världsåskådningar, i vilka den civiliserade världen är delad, och vilken strid utgör den världshistoriska processen. Finnas ej två grundtyper, till vilka alla mänskliga varelser kunna hänföras —en orientalisk och en västerländsk? Jag föreställer mig, att själva naturen bestämmer fanan, under vilken vi ställa oss i denna oförsonliga kamp. Naturen, den goda modern, sörjer lika för sina barn och sänder med sträng opartiskhet förstärkningar till bägge lägren. Hon fyller lika gärna jesuiternas seminarier med lärjungar, som hon skänker kämpar åt barrikaderna. Individerna av den orientaliska typen känna sig naturligt dragna till det reaktionära lägret, den tillbakaskådande världsåsikten, vars paradis blomstrade vid människosläktets vagga; de av den hellenisk-västerländska typen välja lika ovillkorligt det progressistiska lägret, den framåtskådande världsåsikten, vars paradis är ett tillkommande Guds rike, för vilket civilisationen skall rödja rent. En neutral massa av obestämd prägel ställer sig slutligen på den plats, till vilken de själviska intressena inbjuda henne—vanligen i grannskapet av de gyllene tronerna och de glittrande tiarerna, ty idéerna äro nakna, hava icke guld till att köpa en klädning och än mindre att köpa anhängare. Grunddraget i den orientaliska typen är den fromma undergivenheten under de yttre makterna. Subjektet bildar sig efter den värld, det förefinner utom sig, vilken det uppfattar som det oföränderliga uttrycket av den gudomliga viljan. Stöpta i samma form vandra släktena i en ändlös rad mot graven och hava uppfyllt sin bestämmelse, »fullgjort lagen», när de under vägen offrat i templen och knäböjt för Herrans smorda. Uttröttad av ett så enformigt skådespel, nedlade Hindostans Klio för mer än tre tusen år sedan för alltid sin diamantgriffel. Men orientaler födas icke blott vid Ganges, utan även vid Seine och Mälaren. Den hellenisk-västerländska andan har däremot upptäckt, att religionen och rätten och sanningen och skönheten strömma genom subjektet in i det objektiva, att de yttre makter, som i statens, kyrkans, vetenskapens, konstens gestalter träda människan till möte, äro kött av hennes kött och anda av hennes anda, äro formade efter de oklara, men klarnande mönsterbilder, som äro nedlagda i subjektet självt och utgöra dess idéer; att således dessa yttre makter äro behäftade med ofullkomlighet, hemfallna under subjektets dom och ämne för dess omgestaltningsförmåga. Den hellenisk-västerländska världsåskådningen är således utvecklingens. Från det minnesvärda 1789, då hellenismen framträdde öppet på arenan, föres kampen å ömse sidor fullt medvetet om avsikterna och målet. Reaktionen vill lyckliggöra människosläktet genom att återföra det till en omyndig barndom. Hellenismen vill göra släktet myndigt, emedan detta är dess bestämmelse, och han ser dess sanna lycka i intet annat än uppfyllandet av denna bestämmelse. Vi leva, andas och hava vår varelse i striden mellan dessa motsatta riktningar.
Det arbete, jag tillägnat dig, min vän H., är en återblick på en tid, som i många hänseenden var lik vår egen—som hon, framställande en tragisk kamp mellan tvenne världsåskådningar, vilka vi igenkänna desamma som nutidens, om än till vapendräkt och lösen dem olika.
Jag föreställde mig, att en återblick på antikens undergång och kyrkans första stora triumf skulle kunna varda lärorik i en tid, då striden mellan de stora partierna är icke minst livlig på det kyrkliga området.
De tecken, som där för våra blickar uppenbara sig, äro i sanning förtjänta av all uppmärksamhet. Å ena sidan den subjektiva riktningen, vilken är densamma som den hellenisk-västerländska, företeende sig i kampen mot auktoritet och samvetstvång; i ett strävande till ren andlighet, vilket avskyr formelväsendet som en avgudatjänst; i ett bemödande att förverkliga i levernet det religiösa idealet.
Å andra sidan ett förtvivlat försök att med förtvivlade medel rädda, betrygga och stärka kyrkans myndighet. Man slår den otrogna världen i ansiktet med en ny dogm om Jungfru Marias obefläckade avlelse, man upphöjer till rang av evangelium en uppenbarelsebok, som härflutit ur en nunnas genom onaturlig ensamhet orenade fantasi. Man talar i de protestantiska landen med ökad tonvikt om »den rena läran», om en »stark bekännelse», man vill skapa ett heligt prästerskap, ett medlareämbete mellan Gud och människan, och man försöker med hokus-pokus att uppfriska tron på djävulen.
Alla nya idéer födas med smärta till världen, och det vore lika orätt att förebrå idéen detta, som att förebrå barnet de plågor det kostat sin moder. Man må således icke fördöma kyrkan, om man får se, att hon ofta segrat genom avskyvärda medel, att hon värmt sina blodbestänkta händer vid kättarebål, och att hennes målsmän ofta varit samvetslösa, vederstyggliga personligheter. Men man må ej heller förebrå de idéer, som genom franska revolutionen blivit världsmakter, vad åtskilliga revolutionens heroer brutit. Själve Marat är dock en plastisk gestalt, en på den besegrade Pyton hånfullt trampande Apollon, när man jämför honom med åtskilliga av kyrkans helgon. Om någon av mina läsare tror, att jag efterföljande arbete skildrat kyrkan och hennes representanter i nog mörk färgton, så vet du, att jag tryggt kan hänvisa honom till den opartiska världshistorien, som i fråga om dessa ämnen begagnat ett lika svart tusch som jag.
Göteborg den 8 september 1859.
Din tillgivne vän
Viktor Rydberg.
[1] Detta företal, som jag skrivit calidus juventâ, men vars grundstämning aldrig försvunnit inom mig, har varit uteslutet ur följande upplagor, men meddelas med några få oväsentliga ändringar här på nytt, om ej för annat ändamål, så som bidrag till en själs inre historia.—Förf:s not till femte upplagan.