(Klostrets bokrum. Välvd kammare med ett spetsbågefönster i bakgrunden. Väggnischer med helgonbilder. Mellan dem å rummets ena sida bokhyllor med folianter; å den andra en dörr. Under fönstret ett bord med krucifix. I förgrunden ett annat bord, likasom det förra, av tunga former, vid vilket pater HENRIK och ERLAND sitta framför en uppslagen bok. Oväder utanför. Man hör regnets fall mot fönstret.)
Singoalla meddelades första gången i Aurora, Toalettkalender för år 1858, Göteborg 1857, C. F. Arwidsson. Novellen var först avsedd att endast upptaga ett par ark, men allteftersom manuskript hämtades, visade sig, att den kom att fylla — 136 av kalenderns 184 sidor! Härav framgår, att den äldre uppgift, det Singoalla skulle härröra från V. R:s Lundatid, ej kan vara riktig, varom för övrigt denna prosadikts mognad bär inre vittnesbörd. Men möjligt är ju, att idén till denna prosadikt redan då föresvävat honom.
Som särskild bok utgavs den, med icke obetydligt omarbetat slut, år 1865 å Oscar L. Lamms förlag och med ovan meddelade förord. — Tredje upplagan utkom 1876 å Torsten Hedlunds förlag. Den fjärde utgavs å Alb. Bonniers förlag, såsom praktupplaga med illustrationer av Carl Larsson, år 1894. Den nu utgivna, femte, följer ordagrant fjärde upplagan. Dessutom meddelas såsom tilllägg i denna upplaga, efter förf:ns handskrift, ett fragment ur en påbörjad dramatisering på vers av denna Rydbergs prosadikt.
Det förefinnes ganska väsentliga olikheter mellan första upplagan och de senare, i det att, 184 såsom ovan nämnts, framförallt slutet är helt olika. I kapitlet Den sista nattvandringen, som även i övrigt företer flera olikheter, låter Rydberg i första versionen Erland — sedan han stött jaktkniven i Sorgbarns bröst och sagt den lille »pilgrimen från helvetet» farväl för alltid — vid sin hemkomst till slottet finna fru Helena och den lille Erland slumrande i dödens sömn. Assim, som »velat göra Singoalla lycklig även om dagen», har under nattens mörker smugit sig in genom fönstret samt dödat hennes och Sorgbarns medtävlare om Erlands kärlek.
Kapitlet Dagningen i de senare upplagorna saknas i den första. I dennas slutkapitel, Pesten, berättas (efter scenen utanför klostret vid pestens ankomst, som är lika med den senare versionens), att Singoalla för evigt bortjagat Assim, sedan han berättat om den lycka, han trott sig skänka henne genom att döda Erlands maka och son. Hon förbannar honom.
Singoalla vill försona det brott, som är begånget. Hon går på morgonen till klostret för att bedja munkarne taga vård om Sorgbarn och ville sedan begiva sig till slottet och överlämna sig i riddarens våld. Men hon bortvisas från det pestsmittade klostret; och från slottet jagar folket henne bort med stenar, då de tro henne vara »pestflickan», en kvinna av det folk, som fört plågan dit.
Riddar Erland irrar ikring i skogen. Sedan han kastat in ett gåvobrev på Ekö slott genom klosterfönstret, finner han vid klosterkyrkan, hurusom mängden samlats kring en öppen grav för att 185 däri begrava en levande människa, i tron att därmed skydda sig mot pesten. Denna människa är Singoalla, som Erland räddar, i det han jagar bort hopen.
Därefter mötas åter Erland och Singoalla i skogen vid Sorgbarns lik. Erland är slagen av pesten, och Singoalla bringar honom vatten och vårdar honom. Sedan hon biktat för Erland, att Sorgbarn var hans och hennes barn, försonas de inbördes och med Sorgbarns minne. Och under det riddaren hör pesthymnens toner från klostret, utandas han sin sista suck. Snart sluter även Singoalla vid Sorgbarns och Erlands sida sina ögon i dödens famn. »Det var tyst, ty den store mandråparen hade fulländat sitt verk.»
Efter berättelsen följa dessa reflexioner:
»Sagan slutar, såsom när under ett strängaspel strängarne plötsligt brista i ett disharmoniskt ackord, förrän detta hunnit upplösas i försonande samljud. Ty harmoni och försoning, var finnas de här nere? Hör, stormen börjar åter brusa i skogen! Sjunger hans vilda röst om harmoni och försoning? Orkanen ryter högt över jorden, men nere i dess mull arbetar förgängelsen, alstringskraften och åter förgängelsen. Blomman uppspirar, för att dess skönhet skall maskstingas; barnasjälar uppstiga ur det obekanta för att iklädas stoftskrud och orenas av synden. Trängtar du efter evig skönhet, obefläckad oskuld, oförgänglig lycka, sök den icke på jorden, men hoppas på evigheten!»
Från och med andra upplagan är, som man finner, slutet väsentligen ett annat; slutackordet är ej längre så disharmoniskt. —
Skillnaden mellan andra (1865) och tredje upplagan (1876) är mest språklig; ord som pröva, 186 befalla, beskydda, äro utbytta mot fresta, mana, hägna o. d. Den dikt, som förekommer i kapitlet »Sorgbarn», får först i tredje upplagan sin n. v. lydelse; förut löd den helt olika, sålunda:
»Vredgas icke, goda moder,
gråt ej heller, goda moder,
om du icke är en syster
till den mörka nattens skyar;
ty när nattens skyar vredgas,
fräsa blixtar över världen,
och den vida världen bävar
ty när nattens skyar gråta,
då förrinna de i tårar,
då försvinna de i tårar,
och de äro icke mera.»
I fjärde upplagan är första kapitlet så gott som helt och hållet omskrivet; epitetet »vilde», som förut i de första kapitlen ständigt användes framför Erland, är försvunnet. I kapitlet »Avtåget» äro nya: Assims samtal med modern och hans besvärjande av gudarne; likaså i kapitlet »Sorgbarn»: riddarens tal till patern.
Nämnas må slutligen, att enstaka historiskt förklarande notiser, som förekommo i första upplagan, sedan avlägsnats, liksom ock en liten polemik mot de lärde, som »negera» magnetismen.
Om »Singoalla» skrev Rydberg själv i ett brev 1892: »Hon är min ungdoms dotter, och trots all självkritik är jag ur stånd att känna mig likgiltig för henne.» Denna 187 äktromantiska prosadikt med sin mystiska timbre torde ock vara det första fullödiga alstret av Rydbergs skaldesnille.
Singoalla finnes översatt till danskan av anonym översättare: Helsingör 1866. År 1895 utgavs den i ny dansk översättning av Otto Borchsenius med Larssons teckningar.
På tyska finnes den översatt i Reclams Universal-Bibliothek såsom N:o 2016 av M. L. Sunder (Leipzig 1885), på holländska utkom den i tolkning av Philippine Wijsman, Amsterdam 1899, och en finsk översättning utgavs av Juhani Aho 1895.
