MÅNGA VACKRA BREV
få nog tidningsredaktörer i allmänhet mottaga under år och dag. Och vår redaktör är i det fallet icke sämre än andra. Då han t.ex. i dag på morgonen öppnade sin post, låg i den ett litet lokalbrev, som innehöll följande enkla, men läsvärda ord:
»Din förbannade knöl».
Detta; och icke ett ord mera. Förgäves spanade han efter namnet, såsom man ju eljest brukar finna under synonyma försäkringar sådana som »din tillgivne vän» N. N., »din skalliga moster» N. N., o.s.v. Men intet mera fanns, intet mer än »din f—de» o.s.v.
De enkla orden angiva, att bakom dem döljer sig en olycklig, som pinats innan han fått säga ut vad han är för något. 1:o) framgår ju nämligen att brevskrivaren anser sig vara en »knöl»—läsaren ursäkte att vi begagna hans egna ord; 2:o) att han känner sig vara förbannad; och pro 3:o) att han förmenar sig vara vår redaktörs »f—de knöl».
Det är egentligen inte mycket att vara. Bättre ställning i livet kan man ha. Men när nu brevskrivaren inte har någon annan, så får man förlåta honom att han skämts för att sätta ut sitt namn och gömmer sig i obemärkt löndom. Liksom haren då han går i smyg och idisslar.