Balen.
”Hur strålar din skönhet i högtidens glans!
Hur blomstrar i locken den grönskande krans!”
Baldagen inföll. Klockan hade nyligen slagit half 6. Elisabeth stod färdigklädd framför den stora spegeln i sin sängkammare. Aldrig hade hon varit missnöjdare med sig sjelf och ändå hade hon aldrig klädt sig med mera omsorg än i dag. Också kan man knappast göra sig en föreställning om det förtrollande behag, som var utbredt öfver denna af spegeln fördubblade gestalt. En ljusröd sidenklädning föll i djupa veck ned till de små, i hvita sidensargeskor beklädda fötterna, helt och hållet betäckande dem genom sin längd. En tjock silfversnodd gick kring lifvet och slutade i rika tofsar vid klädningsfållen; lifvets urringning och de korta ärmarne omgåfvos af dylika. Det ljusa, glänsande håret var fängsladt i en rik och prägtig fläta, som, smyckad af hvita rosor, lik ett diadem omgaf det lilla, förtjusande hufvudet. Några halsband hvita perlor kring den vackra svanhalsen och en bukett utsökta, doftande blommor — en skänk af Rudolph några timmar förut, — fästade vid bröstet, voro för öfrigt hennes prydnader. Ett oändligt, ljuft behag uppenbarade sig för öfrigt denna afton, ännu mer än vanligt, hos henne, och en rodnad, så skär och fin, som det innersta af en rosenknopp, betäckte hennes kinder.
Länge fick hon ej stå så, försjunken i betraktandet af sig sjelf, ty Leonhard inträdde. Han stannade betagen af den syn, som mötte honom. ”Hvad du är skön!” utbrast han med ofrivillig beundran, och säkert har ännu ingen man, som i sex år varit gift, kännt en sådan förtjusning vid åsynen af sin hustru.
Leende kastade sig Elisabeth om hans hals och sade: ”Du får ej skämma bort mig genom smicker.”
”Jag smickrar ej, det är mitt hjertas mening,” svarade Leonhard med en kyss på hennes rosenläppar. ”Men min afsigt, då jag kom hit, var egenteligen icke att säga dig artigheter, utan att påminna dig om nödvändigheten att afresa, ty snart infinna sig gästerna och det är ju din skyldighet, som tjenstgörande värdinna, att taga emot dem.”
Elisabeth var genast färdig. Hon kastade en lätt svart sidenkappa öfver axlarne och, efter en kyss på de hemmablifvande barnens pannor, gick hon vid sin makes arm att sätta sig i den mjuka, beqväma kursläden, förespänd med två ystra, svarta hästar, och nu bar det af med ilande fart.
Mareschaller flammade vid porten och på gården till det hus, Rudolph bebodde, och ur de många fönstren utgick ett bländande ljussken. Lyx och rikedom mötte ögat i de ännu folktoma rummen, och för förfriskningar och beqvämlighet var det sörjdt på allt upptänkligt vis. Ensam gick Rudolph upp och ned i den stora salen. Armarna voro korslagda på ryggen och hufvudet nedböjdt mot bröstet; han såg dyster och tankfull ut. Hans svarta drägt var enkel som alltid, men buketten i knapphålet vittnade dock om en smula poesie, hvilket eljest icke röjdes hos honom.
”God afton!” ljöd plötsligt en klar röst från den öppna dörren.
Rudolph spratt till och såg sig om; i dörren stod Elisabeth. Upplyst af det klara skenet från salongens många ljus, såg hon förtrollande ut. Med samma blick som nyss af Leonhard, betraktades hon nu af Rudolph, men han teg. Elisabeth förstod dock dess uttryck och en högre rodnad spred sig hastigt öfver hennes kinder. Snart sansade han sig och gick glad och artig emot sina gäster, välkomnande dem hjertligt. Med en hastig blick bemärkte han de blommor, Elisabeth bar, och tackade henne derför. Länge dröjde det ej innan rummen fylldes af gäster. Ungdom och ålderdom om hvarandra grupperade sig i salarne och gemaken. Allt hvad det goda ... egde utmärkt, infann sig här på det bästa utstyrdt, och samlingen var verkeligen vacker och lysande.
Med forskande blick hade Rudolph mönstrat alla de af Elisabeth honom föreställda unga flickor. Ingen egde detta behag han fordrade; de kunde ej jemföras med henne. Blott en ung, högväxt, hvitklädd brunett ådrog sig hans uppmärksamhet; Elisabeth presenterade henne som sin kusin; det var Virginia. Det glada, godhetsfulla uttrycket i hennes småtäcka anlete, behagade honom mycket, äfvensom hennes enkla, oskuldsfulla väsen, hvilket gjorde en skarp contrast emot flere af de andra unga damernas. Likväl kunde hon ej bli det ideal, han skapat sig, och ifrigt forskade han vidare; men då alla gästerna infunnit sig, och ännu ingen, liknande hans förebild i skönhet och behag, uppträdt, suckade han djupt, ehuru obemärkt, och gick att hos de manliga gästerna uppfylla sina pligter som värd.
Se’n de första förfriskningarna gått omkring, gafs tecken åt orkestern. Musiken stämde opp; det var en af Straus’s valser, dessa likaså brusande som berusande melodier, dem man aldrig kan höra utan hänryckning. De unga damerna kastade längtande blickar bort till herrarne, som stodo i grupper vid dörrarne, eller midt på golfvet. Då nalkades Rudolph Elisabeth med hastiga steg. Han gjorde en lätt bugning och begärde denna vals. Hon uppsteg, kastade svandunsboan ifrån sig, och räckte honom handen. Han lade armen kring hennes smärta lif och de sväfvade fram, lik zephyrer, öfver det glatta golfvet. De valsade båda ovanligt väl och, unga och starka, glömde de att sluta, så att det ena hvarfvet börjades efter det andra. Deras blickar voro fästade på hvarandra och hans andedrägt vidrörde lätt hennes panna. Det var som om ett slags förtrollning hade kommit öfver dem; de tycktes glömma att det fanns en verld ikring dem, en verld som ej är den mest skonsamma i sina domar.
En ung man sade en gång, att han, om han hade en hustru, aldrig skulle tillåta henne valsa med någon annan karl; att om hon gjorde det, han efter denna stund ej mera kunde anse henne uteslutande för sin. Man log deråt och mången ung flicka ifrade deremot, påstående att en hustru ej behöfde lyda en så orimlig önskan, att qvinnan ej var slafvinna m. m.; det hjelpte ej att han förklarade sig anse mannen bunden af samma skyldighet. Dock hade han ej så orätt, som man tyckte. Jag är ej af dem, som anse dans för något ondt, till och med för synd; men må man förlåta mig, om jag ändå tycker, att en maka och mor icke bör finna nöje i dans, särdeles i vals, som hvarken är helsosam, ej heller, då man fördomsfritt betraktar den, är en dans, passande för den, som fattat fot i lifvet och eger dyrbara föremål att lefva för. Med ungdomen är det annorlunda; den står ännu på flygande fot, den älskar allt, som stormar och brusar; för den är valsen, den kan tjena som afledare för de öfverspända känslorna och således vara nyttig, blott den ej går till öfverdrift.
Rudolph och Elisabeth kunde icke valsa i evighet heller. Nej! äfven för dem fanns ett slut, men då han förde henne åter tillbaka till hennes plats, bad han halfhögt: ”Gif mig ännu en sådan vals i afton och jag begär ej mer!”
Elisabeth sade intet; en jakande böjning på hufvudet var hennes enda svar. Många danser följde efter denna och endast i ett par deltog Rudolph, men ej i någon vals. Det var lidet mot middnatt; då klingade åter Straus’s toner genom salen. På Sophia-valsens vingar flögo de åter utåt golfvet. Med högburet hufvud och en underlig glans strålande i de mörka ögonen, dem han ofrånvändt höll fästade på henne, sväfvade Rudolph fram, nästan bärande på sina starka armar Elisabeth. Djupt rodnande, nedslog hon ögonen för den glödande blicken, men den brände henne ännu. Det låg ett slags infernalisk makt i den, en makt för hvilken hennes hjerta bäfvade. Hennes bröst var sällsamt beklämdt, det saknade luft och slutligen steg hennes ångest till en sådan höjd, att hon blott med möda förmådde framstamma: ”stanna!” och sjönk sanslös till hans bröst.
Det blef ett buller och en uppståndelse, som ej låta beskrifva sig. Musiken tystnade och alla skyndade fram till hjelp; men Rudolph upplyftade Elisabeth och bar henne lätt, som om hon varit ett barn, till ett litet kabinett, dit skrålet från danssalen blott hördes lik en susning i fjerran. Här lade han henne ned på en soffa och, stödjande hennes hufvud mot sin arm, knäföll han derinvid.
Med djup ånger och grämelse betraktade han hennes bleka anlete, och, tryckande en kyss på den lilla snöhvita handen, som hängde maktlös ned längs hennes sida, bad han: ”förlåt, förlåt!” Och då Leonhard, som han låtit tillkalla, bestört inträdde, uppsteg han, ej utan en liten suck af saknad, och lemnade sin plats åt honom. Leonhard intog den dock ej, han lutade sig öfver sin maka, slutande henne i sina armar och med de ömmaste ord och smekningar sökande återkalla henne till lifvet. Efter en stund uppslog Elisabeth ögonen och blickade förvirrad omkring; men, seende sig i sin makes armar, smålog hon ljuft och, gömmande ansigtet mot hans bröst, suckade hon ohörbart: ”Gud ske lof! det är ej sannt! det var då blott en dröm!” Men då hon varseblef Rudolph, som med korslagda armar, betraktade henne med en vemodigt bedjande blick, vaknade minnet af hvad som händt, och en djup rodnad flög åter öfver hennes anlete. Hastigt reste hon sig opp, fattade sin makes hand och sade bedjande:
”Låt oss resa hem! jag mår ej väl, som du ser.”
”Gerna! Men vi måste dröja en stund, tills jag skickat hem efter våra hästar.”
Rudolph framträdde och erböd sina. Med nöje blef detta tillbud antaget och de båda makarne afreste. I afskedets stund visade sig Rudolph åter kall, han till och med skämtade öfver Elisabeths opasslighet, den han hoppades skulle gå öfver tills i morgon, på ett sätt, som åter gjorde henne glad och lycklig, i det den helt och hållet skingrade den ångest, hvaraf hennes själ qualdes.
Då de voro borta, var det förbi med skämtet och löjet. Den höga pannan drogs åter i djupa veck och blott med möda kunde Rudolph visa sig artig mot sina gäster. Då den sista af dem aflägsnat sig och han blef ensam, andades han djupt och utbrast: ”nå ändteligen!”
Han uppsökte det lilla kabinettet, der Elisabeth hvilat och kastade sig på samma soffa, der hon kort förut legat. Der, med hufvudet nedböjdt mot bröstet, satt han qvar, tills dagen begynnte gry. Han hade ej märkt, att ljusen brunnit ner och slocknande rykte ur sina pipor, ej hördt huru tornuret förkunnade slag efter slag, att natten närmade sig sitt slut. Mäktiga tankar kämpade i hans själ, men han gaf dem ej ord; endast en suck uppsteg då och då ur hans bröst och vittnade, att det fanns lif i den orörliga gestalten.