Mitt på golvet—med halm var det strött—brann lågan beständigt 40 glatt på sin murade häll, och igenom det luftiga rökfång blickade stjärnorna in, de himmelska vänner, i salen. Men kring väggen, på naglar av stål, där hängde det radvis brynja och hjälm vid varann, och här och där dem emellan blixtrade neder ett svärd, som i vinterkvällen ett stjärnskott. 45 Mera än hjälmar och svärd dock sköldarna lyste i salen, blanka som solens rund eller månens skiva av silver. Gick där stundom en mö kring bordet och fyllde i hornen, slog hon ögonen ned och rodnade: bilden i skölden rodnade även som hon; det gladde de drickande kämpar.— 50
Rikt var huset: varhelst som du skådade, mötte ditt öga fyllda källrar och proppade skåp och rågade visthus. Många klenoder jämväl där gömdes, byten av segern, guld med runor uppå och det konstarbetade silver. Tre ting skattades dock av all den rikedom ypperst: 55 svärdet, som ärvdes från fader till son, var främst av de trenne, Angurvadel, så kallades det, och broder till blixten. Fjärran i Österland var det smitt—som sagan förtäljer—, härdat i dvärgarnas eld: Björn Blåtand bar det från början. Björn förlorade dock på en gång båd' svärdet och livet 60 söder i Gröningasund, där han stridde mot väldige Vifell. Vifell hade en son, het Viking. Men gammal och bräcklig, bodde på Ulleråker en kung med sin blomstrande dotter. Se, då kom det ur skogarnas djup en oskapelig jätte, högre till växten än människors ätt och luden och vildsint, 65 fordrade envigeskamp eller kungadottern och riket. Ingen vågade kampen likväl, ty det fanns ej ett stål, som bet på hans skalle av järn, och därför nämndes han Järnhös. Viking allena, som nyss fyllt femton vintrar, emottog striden, i hopp på sin arm och på Ångurvadel. I ett hugg 70 klöv han till midjan det rytande troll och frälste den sköna. Viking lämnade svärdet till Torsten, sin son, och från Torsten gick det till Fritiof i arv: när han drog det, sken det i salen, liksom flöge en blixt därigenom eller ett norrsken. Hjaltet var hamrat av guld, men runor syntes på klingan, 75 underbara, ej kända i Nord, men de kändes vid solens portar, där fäderna bott, förrn åsarna förde dem hit upp. Matta lyste de runor alltjämt, när fred var i landet, men när Hildur begynte sin lek, då brunno de alla röda som hanens kam, när han kämpar: förlorad var den, som 80 mötte i slaktningens natt den klingan med lågande runor. Svärdet var vida berömt, och av svärd var det ypperst i Norden. Därnäst ypperst i pris var en armring, vida beryktad, smidd av nordiska sagans Vulkan, av den haltande Vaulund. Tre mark höll han i vikt, och arbetad var han av rent guld. 85 Himlen var tecknad därpå med de tolv odödligas borgar, växlande månaders bild, men av skalderna nämndes de solhus. Alfhem skådades där, Frejs borg: det är solen, som nyfödd börjar att klättra igen för himmelens branter vid julen. Sökvabäck var där också: i dess sal satt Oden hos Saga, 90 drack sitt vin ur det gyllene kärl; det kärlet är havet, färgat med guld av morgonens glöd, och Sagan är våren, skriven på grönskande fält med blommor i stället för runor. Balder syntes jämväl på sin tron, midsommarens sol, som gjuter från fästet sin rikedom ner, en bild av det goda; 95 ty det goda är strålande ljus, men det onda är mörker. Solen tröttnar att stiga alltjämt, och det goda desslikes svindlar på höjdernas brant: med en suck försjunka de båda neder till skuggornas land, till Hel: det är Balder på bålet. Glitner, den fredliga borg, sågs även: förlikande alla, 100 satt där med vågen i hand Forsete, domarn på höstting. Dessa bilder och många ännu, som betecknade ljusets strider på himmelens valv och i människans sinne, de voro skurna av mästarens hand i den ringen. En präktig rubinknapp krönte dess buktiga rund, som solen kröner sin himmel. 105 Ringen var länge i släkten ett arv, ty hon ledde sin ättlängd, endast på mödernet dock, till Vaulund, räknad för stamfar. En gång stals den klenoden dock bort av rövaren Söte, svärmande kring på de nordiska hav; sen fanns han ej åter. Slutligen taltes det om, att Sote på kusten av Bretland 110 levande satt sig med skepp och med gods i sin murade gravhög; men, där fann han ej ro, och det spökade ständigt i högen. Torsten förnam det ryktet också, och med Bele besteg han draken och klöv den skummande våg och styrde till stället. Vid som ett tempelvalv, som en kungsgård, vore den bäddad 115 in i grus och grönskande torv, så välvde sig högen. Ljus ock lyste därur. Igenom en springa på porten tittade kämparna in, och det beckade vikingaskeppet stod där med ankar och master och rår; men hög i dess bakstam satt en förfärlig gestalt: han var klädd i en mantel av lågor. 120 Bister satt han och skurade där blodfläckade klingan, kunde ej skura de fläckarna bort: allt guld, som han rånat, låg i högar omkring, och ringen bar han på armen. "Stiga vi", viskade Bele, "dit ner och kämpa mot trollet, två mot en ande av eld?" Men halvvred svarade Torsten: 125 "En mot en var fädernas sed, jag kämpar väl ensam." Länge tvistades nu, vem först av de tvenne det tillkom pröva den vådliga färd; men till slut tog Bele sin stålhjälm, skakade om två lotter däri, och vid stjärnornas skimmer kände Torsten igen sin lott. För en stöt av hans järnlans 130 sprungo riglar och lås, och han nedsteg.—Frågade någon, vad han förnam i det nattliga djup, då teg han och ryste. Bele hörde dock först en sång, den lät som en trollsång; sedan förnam han ett rasslande ljud, som av klingor som korsas, sist ett gräseligt skri; då blev tyst. Ut störtade Torsten, 135 blek, förvirrad, förstörd; ty med döden hade han kämpat. Ringen bar han likväl. "Den är dyrköpt", sade han ofta, "ty jag har darrat en gång i mitt liv, och det var, när jag tog den." Smycket var vida berömt och av smycken ypperst i Norden.
Skeppet Ellida till slut var en av släktens klenoder. 140 Viking—sägs det—en gång, när han vände tillbaka från härtåg, seglade längs med sin strand; då såg han en man på ett skeppsvrak sorglöst gungande hän; det var, som han lekte med vågen. Mannen var hög och av ädel gestalt och hans anlete öppet, glatt, men föränderligt dock, likt havet, som leker i solsken. 145 Manteln var blå och bältet av guld, besatt med koraller, skägget vitt som vågornas skum, men håret var sjögrönt. Viking styrde sin snäcka däråt för att bärga den arme, tog den förfrusne hem till sin gård och förplägade gästen. Dock, när han bjöds av värden till sängs, då log han och sade: 150 "Vinden är god, och mitt skepp, som du sett, är ej att förakta; hundrade mil, det hoppas jag visst, jag seglar i afton. Tack för din bjudning ändå! den är välment; kunde jag endast ge dig ett minne av mig! men min rikedom ligger i havet; kanske finner du dock i morgon en gåva på stranden." 155 Dagen därpå stod Viking vid sjön, och si! som en havsörn, när han förföljer sitt rov, flög in i viken ett drakskepp. Ingen syntes därpå, ej en gång man märkte en styrman, rodret dock lette sin buktiga väg bland klippor och blindskär, liksom bodde en ande däri: när det nalkades stranden, 160 revade seglet sig självt, och, ej rört av människohänder, ankaret sänkte sig ned och bet med sin hulling i djupet. Stum stod Viking och såg, men då sjöngo de lekande vågor: "Bärgade Ägir ej glömmer sin skuld, han skänker dig draken." Gåvan var kunglig att se, ty de buktiga plankor av eke 165 voro ej fogade hop som annars men vuxna tillsammans. Sträckningen var som en drakes i sjön: i stammen där framme lyfte han huvudet högt, och av rött guld lågade svalget. Buken var spräcklig med blått och med gult, men baktill vid rodret slog han sin väldiga stjärt i en ringel, fjällig av silver; 170 vingarna svarta med kanter av rött; när han spände dem alla, flög han i kapp med den susande storm, men örnen blev efter. Fylldes det skeppet med väpnade män, då skulle du trott dig skåda en flytande konungastad, en simmande fästning. Skeppet var vida berömt, och av skepp var det ypperst i Norden. 175
Detta och mera därtill tog Fritiof i arv av sin fader. Knappast fanns i de nordiska land en rikare arving, om ej en konungason; ty kungars välde är ypperst. Var han ej konungason, likväl hans sinne var kungligt, vänsällt, ädelt och milt, och med var dag växte hans rykte. 180 Kämpar hade han tolv, gråhåriga furstar i idrott, faderns kamrater, med bröst av stål och med ärriga pannor. Nederst på kämparnas bänk, jämnårig med Fritiof, en yngling satt som en ros bland vissnade löv: Björn hette den unge, glad som ett barn men fast som en man och vis som en gubbe. 185 Upp med Fritiof han växt, och de blandat blod med varandra, fosterbröder på nordmannasätt, och svurit att leva samman i lust och i nöd och att hämna varandra i döden. Mitt bland kämpar och gästernas mängd, som kommit till gravöl, Fritiof, en sörjande värd, med ögon fyllda av tårar, 190 drack på fädernas vis sin faders minne och hörde skaldernas sång till hans lov, ett dundrande dräpa; men sedan steg han i faderns säte, nu hans, och satte sig neder mellan dess Oden och Frej: det är Tors plats uppe i Valhall.
IV.
FRITIOFS FRIERI.
Väl klingar sången i Fritiofs sal, 1 och skalderna prisa hans ättartal. Men sången gläder ej Fritiof, han hör ej, vad skalden kväder.
Och jorden har åter klätt sig grön, 2 och drakarna simma igen på sjön. Men hjältesonen han vandrar i skogen och ser på månen.
Nyss var han likväl så lycklig, så glad, 3 ty muntre kung Halvdan till gäst han bad och Helge dyster, och de hade med sig sin sköna syster.
Han satt vid dess sida, han tryckte dess hand 4 och kände tillbaka en tryckning ibland och såg betagen alltjämt på de kära, de ädla dragen.