"Björn, jag ser, du tornet hotar, 6 men ditt anfall lätt jag motar. Tornet blir dig svårt att taga, drar sig i sin sköldborg in."
"Ingeborg i Baldershagen 7 sitter och förgråter dagen. Kan hon dig till strids ej locka, gråterskan med ögon blå?"
"Drottning, Björn, du fåfängt jagar, 8 var mig kär från barndomsdagar; hon är spelets bästa docka, hur det går, hon räddas må."
"Fritiof, vill du icke svara? 9 Skall din fosterfader fara ohörd från din gård, emedan ej ett dockspel vill ta slut?"
Då steg Fritiof upp och lade 10
Hildings hand i sin och sade:
"Fader, jag har svarat redan,
du har hört min själs beslut.
Rid att Beles söner lära, 11 vad jag sagt! De kränkt min ära, inga band vid dem mig fästa, aldrig blir jag deras man."
"Väl, din egen bana vandra! 12
Ej kan jag din vrede klandra;
Oden styre till det bästa!"
sade Hilding och försvann.
VII.
FRITIOFS LYCKA.
Kung Beles söner gärna dragé 1 från dal till dal att be om svärd! Mitt få de ej; i Balders hage där är min valplats, är min värld. Där vill jag ej tillbaka blicka på kungars hämnd, på jordens sorg, men endast gudars glädje dricka tvemännings med min Ingeborg.