Där står hans bild, han själv är nära, 12 hur milt han ser på mig, hur hult! Till offer vill jag honom bära ett hjärta varmt och kärleksfullt. Böj knä med mig! Ej bättre gåva, ej skönare för Balder fanns än tvenne hjärtan, vilka lova varann en trohet, fast som hans.
Till himmeln mera än till jorden 13 min kärlek hör, försmå ej den! I himmeln är han ammad vorden och längtar till sitt hem igen. O den som ren däruppe vore! O den som nu med dig fick dö och segrande till gudar före i famnen på sin bleka mö!
När då de andra kämpar rida 14 ur silverportarna till krig, jag skulle sitta vid din sida, en trogen vän, och se på dig. När Valhalls mor kring bordet bringa de mjödhorn med sitt skum av gull, med dig jag ensamt skulle klinga och viska öm och kärleksfull.
En lövsal ville jag oss bygga 15 på näset vid en mörkblå bukt. Där låge vi i skuggan trygga av lunden med den gyllne frukt. När Valhalls sol sig återtände —hur klart, hur härligt är dess bloss!— till gudarna vi återvände, och längtade dock hem till oss.
Med stjärnor skulle jag bekransa 16 din panna, dina lockars glöd; i Vingolvs sal jag skulle dansa min bleka lilja rosenröd; till dess jag dig ur dansen droge till kärlekens, till fridens tjäll, där silverskäggig Brage sloge din brudsång ny för varje kväll.
Hur vakan sjunger genom lunden! 17 Den sången är från Valhalls strand. Hur månen skiner över sunden! Han lyser ur de dödas land. Den sången och det ljuset båda en värld av kärlek utan sorg; den världen ville jag väl skåda med dig, med dig, min Ingeborg!
Gråt icke! Ännu livet strömmar 18 i mina ådror, gråt ej så! Men kärlekens och mannens drömmar kringsvärma gärna i det blå. Ack, blott din famn mot mig du breder, blott dina ögon se på mig, hur lätt du lockar svärmarn neder från gudars salighet till dig!—
"Tyst, det är lärkan." Nej, en duva 19 i skogen kuttrar om sin tro; men lärkan slumrar än på tuva hos maken i sitt varma bo. De lyckliga! dem skiljer ingen, när dagen kommer eller far, men deras liv är fritt som vingen, som bär i skyn det glada par.
"Se, dagen gryr." Nej, det är flamman 20 av någon vårdkas öster ut. Ännu vi kunna språka samman, än har den kära natt ej slut. Försov dig, dagens gyllne stjärna, och morgna sen dig långsamt till! För Fritiof må du sova gärna till Ragnarök, om du så vill.
Dock, det är fåfängt till att hoppas; 21 där blåser ren en morgonvind, och redan österns rosor knoppas så friska som på Ingborgs kind. En vingad sångarskara kvittrar —en tanklös hop—i klarnad sky, och livet rörs, och vågen glittrar, och skuggorna och älskarn fly.