Ingeborg. Helge är min fader, är i min faders ställe; av hans bifall 275 beror min hand, och Beles dotter stjäl sin lycka ej, hur nära ock den ligger. Vad vore kvinnan, om hon slet sig lös ifrån de band, varmed Allfader fäst invid den starke hennes svaga väsen? 280 Den bleka vattenliljan liknar hon: med vågen stiger hon, med vågen faller, och seglarns köl går över henne fram och märker icke, att han skär dess stängel. Det är nu hennes öde; men likväl, 285 så länge roten hänger fast i sanden, har växten än sitt värde, lånar färgen av bleka syskonstjärnor ovanfrån, en stjärna själv uppå de blåa djupen. Men rycker hon sig lös, då driver hon, 290 ett vissnat blad, omkring den öde böljan. Förliden natt—den natten var förfärlig, jag väntade dig ständigt, och du kom ej, och nattens barn, de allvarsamma tankar med svarta lockar, gingo jämt förbi 295 mitt vakna öga, brinnande och tårlöst; och Balder själv, blodlöse guden, såg med blickar fulla utav hot uppå mig— förliden natt har jag betänkt mitt öde, och mitt beslut är fattat: jag blir kvar, 300 ett lydigt offer vid min broders altar. Dock var det väl, att jag ej hört dig då med dina öar, diktade i molnen, där aftonrodnan ligger ständigt kring en enslig blomstervärld av frid och kärlek. 305 Vem vet, hur svag man är? Min barndoms drömmar, de länge tystade, stå upp igen och viska i mitt öra med en röst så välbekant, som vore det en systers, så öm, som vore det en älskares. 310 Jag hör er icke, nej, jag hör er icke, I lockande, I fordom kära stämmor! Vad skulle jag, ett Nordens barn, i Södern? Jag är för blek för rosorna däri, för färglöst är mitt sinne för dess glöd, 315 det skulle brännas av den heta solen, och längtansfullt mitt öga skulle se mot Nordens stjärna, vilken står alltjämt, en himmelsk skiltvakt, över fädrens gravar. Min ädle Fritiof skall ej flykta från 320 det kära land han föddes att försvara, skall icke kasta bort sitt rykte för en sak så ringa som en flickas kärlek. Ett liv, där solen spinner, år från år, den ena dagen alltid lik den andra, 325 ett skönt men evigt enahanda är för kvinnan endast; men för mannens själ, och helst för din, blev livets stiltje tröttsam. Du trives bäst, där stormen tumlar kring på skummig gångare utöver djupen 330 och på din planka, uppå liv och död, du kämpa får med faran om din ära. Den sköna öknen, som du målar, bleve en grav för bragder, icke födda än, och med din sköld förrostades jämväl 335 ditt fria sinne. Så skall det ej vara! Ej skall jag stjäla bort min Fritiofs namn ur skaldens sånger, icke jag skall släcka min hjältes ära i dess morgonrodnad. Var vis, min Fritiof, låt oss vika för 340 de höga nornor, låt oss rädda ur vårt ödes skeppsbrott dock ännu vår ära, vår levnads lycka kan ej räddas mer: vi måste skiljas.
Fritiof.
Varför måste vi? 345
För det en sömnlös natt förstämt ditt sinne!
Ingeborg. För det mitt värde räddas bör och ditt. Fritiof. På mannens kärlek vilar kvinnans värde.
Ingeborg. Ej länge älskar han den, han ej aktar.
Fritiof. Med lösa nycker vinns hans aktning ej. 350
Ingeborg. En ädel nyck är känslan av det rätta.
Fritiof. Vår kärlek stridde ej mot den i går.
Ingeborg. I dag ej heller, men vår flykt dess mera.
Fritiof. Nödvändigheten bjuder henne, kom!
Ingeborg. Vad som är rätt och ädelt, är nödvändigt. 355