IX.
INGEBORGS KLAGAN.
Nu är det höst, 1 stormande häver sig havets bröst. Ack, men hur gärna jag sute ändå där ute!
Länge jag såg 2
seglet i väster, det flög på sin våg.
Ack, det är lyckligt, får följa
Fritiof på bölja.
Bölja, du blå, 3 sväll ej så högt det går fort nog ändå. Lysen, I stjärnor, och sägen seglaren vägen!
När det blir vår, 4 kommer han hem, men den älskade går ej till hans möte i salen, icke i dalen;
ligger i mull, 5 bleknad och kall för sin kärleks skull, eller hon klagar och blöder, offrad av bröder.—
Falk som han glömt! 6
Du skall bli min, jag vill älska dig ömt.
Själv vill jag mata för ägarn
vingade jägarn.
Här på hans hand 7 virkar jag in dig i dukens rand, vingar av silver och rika guldklor tillika.
Falkvingar tog 8 Freja en gång och kring rymderna drog, sökte i norr och i söder älskade Öder.