"Skönare var färden uti månens skimmer över spegelvågor hän mot Balders lund. Varmare, än här är, var vid Ingborgs hjärta, vitare än havsskum svällde hennes barm."
Nu Solundar-ö 3 står ur våg, som går vit, där är stillare sjö, där är hamn, styr dit!
Men förvågen viking rädes ej så lätt på trofast ek, står vid styret själv och glades åt de vilda vindars lek. Hårdare han seglen fäster, skarpare han vågen skär. Rakt i väster, rakt i väster skall det gå, vart böljan bär.
"Lyster mig att kämpa än en stund mot stormen. Storm och nordbo trivas väl ihop pä sjön. Ingborg skulle blygas, om dess havsörn flöge rädd, med slappa vingar, för en il i land."
Men nu växer våg, 4 nu fördjupas gõl, och det viner i tåg, och det knakar i köl.
Dock, hur vågorna må strida, tumlande nu med, nu mot, gudatimrade Ellida trotsar ännu deras hot. Som ett stjärnskott uti kvällen, skjuter hon sin fart i fröjd, hoppar, som en bock på fjällen, över avgrund, över höjd.
"Bättre var att kyssa brud i Balders hage än stå här och smaka saltskum, som yr opp. Bättre var att famna kungadotterns midja än stå här och gripa roderstången om."
Men oändlig köld 5 snöar skyn utur, och på däck och på sköld smattrar hagelskur.
Och emellan skeppets stammar kan du icke se för natt, där är mörkt som i den kammar, där den döde bliver satt. Oförsonlig våg, förtrollad, vill dra seglaren i krav; vitgrå, som med aska sållad, gapar en oändlig grav.
"Blåa bolstrar bäddar Ran i djupet åt oss, men mig bida dina bolstrar, Ingeborg! Goda drängar lyfta årorna Ellidas, gudar byggde kölen, bär oss än en stund."