Björn. Gå dock ej ensam, din hemväg kan stängas. 8
Fritiof. Ej går jag ensam, mitt svärd följer med.
Björn. Minns du, hur Hagbart blev hängd i träd?
Fritiof. Den, som kan tagas, är värd att hängas.
Björn. Stupar du, stridsbror, jag hämnar dig väl, ristar väl blodörn på Fritiofs bane.
Fritiof. Onödigt, Björn, den galande hane hör han ej längre än jag. Farväl!
XVII.
FRITIOF KOMMER TILL KUNG RING.
Kung Ring han satt i högbänk om julen och drack mjöd, 1 hos honom satt hans drottning så vit och rosenröd. Som vår och höst dem båda man såg bredvid varann; hon var den friska våren, den kulna höst var han.
Då trädde uti salen en okänd gubbe in, 2 från huvud och till fötter han insvept var i skinn. Han hade stav i handen, och lutad sågs han gå, men högre än de andra den gamle var ändå.