XX.
KUNG RINGS DÖD.
Gullmanig fåle, 1 Skinfaxe, drager vårsol ur vågen mer härlig än förr. Morgonens stråle, dubbelt så fager, leker i kungssal: det klappar på dörr.
Sorgsen i hågen 2 Fritiof inträder, blek sitter kungen; skön Ingeborgs bröst häves som vågen. Främlingen kväder avskedets kväde med darrande röst:
"Böljorna bada 3 vingade hästen, sjöhästen längtar från stranden igen. Ut vill han vada; bort måste gästen, bort från sitt land och sin älskade vän.
Dig ger jag ringen, 4 Ingeborg, åter; heliga minnen bo troget i den. Giv den åt ingen! Fritiof förlåter; mig ser du aldrig på jorden igen.
Ej skall jag skåda 5 stigande röken mer ifrån Nordlanden. Mänskan är slav; nornorna råda. Böljornas öken, där är mitt fädernesland och min grav.
Gå ej till stranden, 6 Ring, med din maka, helst sedan stjärnorna sprida sitt sken! Kanske i sanden vräkas tillbaka Fritiofs, den biltoge vikingens, ben."—
Då kväder kungen: 7 "Tungt är att höra mannen, som klagar likt kvidande mö. Dödssång är sjungen ren i mitt öra. Vad är det mer? Den som föds, han skall dö.
Nornornas lottning, 8 huru vi fike, trotsa vi, klaga vi ej oss ifrån. Dig ger jag drottning, dig ger jag rike, skydda det du åt min växande son!