Men kungadottern satt och kvad 24 en hjältesång och vävde glad i duken in den hjältens under och vågor blå och gröna lunder.
Där växte in i snövit ull 25 de sköldar utav spolat gull, och röda flögo stridens lansar, men styvt av silver var vart pansar.
Dock, hur hon väver, dag från dag, 26 får hjälten Fritiofs anletsdag, och som de blicka fram ur väven, då rodnar hon men glädes även.
Men Fritiof skär, var han går fram, 27 ett I, ett F i björkens stam. De runor gro med fröjd och gamman, liksom de ungas hjärtan, samman.
När dagen uppå fästet står, 28 världskungen med de gyllne hår, och livet rörs och mänskor vandra, då tänka de blott på varandra.
När natten uppå fästet står, 29 världsmodern med de mörka hår, och tystnad rår och stjärnor vandra, då drömma de blott om varandra.
"Du jord, som smyckar dig var vår 30 med blommor i ditt gröna hår, giv mig de skönsta! Jag vill vira en krans av dem att Fritiof sira."
"Du hav, som satt din dunkla sal 31 med pärlor full i tusental, giv mig de skönaste, de bästa! Kring Ingborgs hals vill jag dem fästa."
"Du knapp på Odens kungastol, 32 du världens öga, gyllne sol! Var du blott min, din blanka skiva till sköld jag ville Fritiof giva."
"Du lykta i Allfaders hus, 33 du måne med ditt bleka ljus! Var du blott min, jag gav dig gärna till smycke åt min sköna tärna."—