1.
Nu är att säga huru
Jarl Angantyr satt än;
Uti sin sal af furu,
Ock drack med sina män;
Han var så glad i hågen,
Såg ut åt blånad ban,
Der solen sjunk i vågen,
Allt som än gyllne svan.
2.
Vid fönstret, gamle Halvar
Stod utanför på vakt;
Hann vaktade med allvar,
Gaf ock på mjödet akt.
En sed den gamle hade;
Hann jemt i botten drack;
Ock intet ord hann sade;
Blott hornett i hann stack.
3.
Nu slängde han det vida
I salen in och qvad,
"Skepp ser jag böljan rida;
Den färden är ej glad.
Män ser jag döden nära,
Nu lägga de i land:
Ock tvenne jättar bära
De bleknade på strand."
4.
Utöfver böljans spegel,
Från salen Jarl såg ned:
"Det är Ellidas segel,
Och Frithiof, tror jag, med.
På gångan och på pannan,
Kånns Thorstens son igen:
Så blickar ingen annan
I Nordens land som den."
5.
Från dryckesbord held modig
Sprang Atle Viking då:
Svartskåggig Berserk, blodig
Ock grym at se uppå.
"Nu, sad' han, vil jag pröfva,
Hvad rycktet ment dermed,
At Frithiof svärd kann döfva;
Och alldrig ber om fred."
6.
Och upp med honom sprungo
Hanns bistra kämpar tolf:
Med forhand luften stungo,
Och svängde svärd ock kolf.
De stormade mot stranden,
Hvor tröttadt drakskepp stod.
Men Frithiof satt å sanden
Ock talte kraft och mod.
7.
"Lätt kunde jag dig fälla,"
Shrek Atle med stort gny.
"Vill i ditt val dock ställa,
Att kämpa eller fly.
Men blott on fred du beder
Fastän än kämpe hård,
Jag som än vän dig leder,
Allt up til Jarlens gård."
8.
"Väl är jag trött af färden;"
Genmälte Frithiof vred,
"Dock må vi pröfva svärden,
Förr än jag tigger fred."
Då såg man stålen ljunga,
I solbrun kämpehand;
På Angurvadels tunga,
Hvar runa stod i brand.
|
9.
Nu skiftas svärdshugg dryga,
Och dråpslag hagla nu;
Och begges skjöldar flyga,
På samma gång itu.
De kämpar utan tadel
Stå dock i kredsen fast;
Men skarpt bet Angurvadel,
Och Atles klinga brast.
10.
"Mod svärdlös man jag svänger,"
Sad Frithiof, "ei mitt svärd."
Men lyster det dig länger,
Vi pröfva annan färd.
Som vågor då on hösten,
De begge storma an;
Ock stållbeklädda brösten,
Slå tätt emot hvarann.
11.
De brottades som björnar,
Uppå sitt fjäll af snö;
De spände hop som örnar,
Utöfver vredgad sjö.
Rodfästad klippa hölle
Vel knappast ut att stå;
Ock lummig jernek fölle
För mindre tag än så.
12.
Från pannan svetten lackar,
Och bröstet häfves kallt;
Och buskar, sten, ock backar,
Uppsparkas öfver allt.
Med bäfvän slutet bida
Stållklädde män å strand;
Det brottandet var vida
Berömdt i Nordens land.
13.
Til slut dock Frithiof fällde
Sin fiende til jord,
Hann knät mod bröstet ställde,
Och tallte vredens ord,
"Blott nu mitt svärd jag hade,
Du svarte Berserksskägg,
Jag genom lifvet lade,
På dig den hvassa ägg.
14.
"Det skal ei hinder bringa,"
Sad Atle stolt i håg,
"Gå du, ock ta din klinga,
Jag licgar som jag låg.
Den ena, som den andra,
Skal engång Valhall se:
Idag skal jag väl vandra;
I morgon du kanske."
15.
Ei lange Frithiof dröjde;
Den lek han sluta vill:
Han Angurvadel höjde;
Men Atle låg dock still.
Det rörde hjeltens sinne;
Sin vrede då hann band;
Höll midt i huggett inne,
Ock tog den fallnes hand.
|