Sången Suomettaren kosiat, hvarmed bladet börjar, är, illa nog, på några ställen utan tillräckliga skäl ändrad. Lyckligtvis hafva dock många ändringar, som voro ämnade att införas deruti, i tider blifvit rättade. Emedan jag, liksom äfven Tikkanen och Ahlqvist, voro juldagarne bortresta, så hade Warelius allena bestyret om profbladets tryckning, och jag jemte Ahlqvist hade blott gifvit åt honom början till våra uppsatser och öfverenskommit, att ofvannämde sång skulle äfven införas. Emedlertid hade Warelius till tryckningen afskrifvit sången enligt sin vestfinska dialect med d. carit. ta', mennykkänä (vepsiskan har i genit. mennyden, hvaraf ses att t hör till stammen) suorsa, helkkymätä' etc. Ja ännu svårare förändringar hade han gjort, såsom: ainanen i. st. f. ainoinen, och mente på fullt alfvare, att ainaset, ständiga vore rättare än ainaiset, de endaste. I st. f. kaur'ajoilla hade han skrifvit och mente vara riktigare kaurajolla af ajo. Äfven hade han fått vieron i st. f. mieron och i betydelse af vieras liksom taivo = taivas. Så fann jag den redan satt vid min ankomst hit den 3:dje dennes, men vid andra korrecturen lyckades jag dock, fast med mycken strid och gräl att få det mesta återändradt.

I stället för ändelsen ton, tön har jag ansett mig hafva funnit skäl, att börja begagna toin och töin, hvilket jag anser enligare med jemnvigtens i språket så allmänna och mägtiga lagar. Stamändelsen toma har nämligen blott ett m som äfven förvandlar sig till ett n, alltså med svagare ljudstyrka. Då nu äfven t i början af ändelsen ton är förenkladt, så måste vocalen genom ett tillagdt i förlänga sig, för att gifva åt ljudet utrymme. I ton, der n ljuder hårdare, emedan rösten i brist på utrymme i föregående vocal, mera måste falla på nämnde n, skulle det förutsätta dubbelt m, tomma. Ken har af samma skäl heldre kennen än kenen ehuru det sednare vore riktigare. Jemnvigts-lagen har, såsom jag först i går kom att fundera efter, inflytelse äfven på vocaler allena. Likasom t.ex. t förstärkes till tt när stafvelsen blifver öppen, taaton, taatto, taattoina, så har äfven tulen, tuloo i r. Kar[elen] äfven tuloman. Att o har större klang och ljudstyrka än e, derom kan man se i Akianders Ljudbildningslära. Äfven andra vocalförändringar tyckes hafva samma skäl för sig, såsom i orden pieni, pienen, pikku; sauva, savakko; halpa, halvempi, halvemman; ele', ela', älä'; tarvis, tarpehen etc.; allt förenar sig dock icke med den ordning, hvaruti A. ställt vokalerne efter klangen. Jag har för öfrigt ännu ganska litet tänkt efter denna sak. Säkert är dock, att i finska grammatiken, så redig den än tyckes vara, ännu mycket står att upptäcka.

Hvad tecknet till det förmildrade k angår, så anser jag vara lättast att begagna apostrof ' dertill och det conseqvent i alla fall, äfven efter l r för att undvika många tvetydigheter såsom palon, pal'on; koron, kor'on; etc. Flere exempel kan ses i D:r Castréns uppsats i Suomi "Om några ljud i Finskan". Genom ett allmänt bruk af detta tecken blir den utan några reglor begriplig för alla, och, som det förnämsta är, utlänningar och andra i språket oinvigda hitta sig derigenom mycket lättare fram deruti. Af dessa samma skäl har jag äfven förklarat mig för ett allmännare bruk af slutaspirationen och börjat begagna Warelii tecken ` blott med undantag af Allativus och 3 persons suffix, hvaruti den hvarken ingriper i grammatiken genom att förmildra föregående konsonant, ej heller allmänt brukas, ty jag har ingenstädes märkt aspiration i sagde former. Jollekkulle har jag icke hört. Denna asspiration torde dock vara orsaken till att -nsa förmildrat sig till -se' i östra Finland. Detta sednare har verkeligen aspiration. Lika godt torde väl vara att begagna äfven till aspirationstecken apostrof, men Warelius går icke in derpå, och orsaken att begagna skilda tecken är icke heller stor. Dessutom har Stbg i sista årets Kanava N:o 19, förordat Warelii tecken och önskat blott en mindre storlek åt detsamma.

Genitivus plur. bildar jag ännu alltid af infin. pl., ty Herr Doctorns hypothes, att gen. af inf. sing. bildad vore bestämdare, anser jag derföre osäker, att såväl inf. sing. som pl. båda äro lika obestämda, och att gen. pl. troligen blott af misstag bildats ifrån inf. sing., emedan den begagnas efter nomina numeralia och partitiva.

Herr Doctorn är god och skrifver till mig isynnerhet om ändelsen töin, derom beder

Högädle Herr Doctors allerödmj. tj:re
D. E. D. Europaeus.

Suometar beder ödmjukast, att Herr Doctorn ville vara god och ibland skänka åt henne någon uppsats. Herr Doctorns insändningar torde för henne vara de käraste.

För tidningsposten har helt nyligen nya förordningar inkommit, hvilka troligen hindrat alla härvarande tidningars afresa; så äfven Suometars. Deruti är Alkulause af Warelius, Tutkistelemuksia Suomalaisien esi-isistä ja niiden asumapaikoista af mig, och Satu af Ahlqvist.

Ljudbildningsläran har jag anmärkande börjat genomgå, för att enligt Herr Doctorns önskan med tiden recensera den på vårt blad. Jag har äfven inprickat Herr Doctorns märken ifrån Rector Colans bok i min. Om Herr Doctorn ville meddela mig ännu flere anmärkningar, så vore det för mig till stort nöje. Egna anmärkningar har jag äfven gjort ganska många.

En ganska fägnesam sak är det, att Hans Kejserliga Höghet Thronföljaren i Nåder täckts hugna mig med en gåfva af 150 Rub. S:r, hvilka jag straxt vid min hitkomst af Rector Magnificus fick emottaga. Jag förmodar att Stats Rådet Grot genom Sitt goda ord åstadkommit detta.