Helsingistä 2:na helmekuuta 1847.
Että olen paheksinut Suomalaisiemme vähää vaaria tutkistelemuksistani, on parasta, että ei mitään virkkaa`. Tällä postilla menee myös Magisteri Kellgrenille nämät samat lehdet. Saksalaiset, pelkään, kyllä meidät voittaavat.
25. Lönnrotille.
[D. 19 Martii 1847.]
Höglärde Herr Doctorn!
För Herr Doctorns bref af den 12:te dennes får jag härmedelst aflägga min ödmjukaste tacksägelse. Hvad orthografin i Lukemisto vidkommer, så önskade jag gerna, att det förmildrade k allestädes skulle betecknas med det vanliga tecknet ', och likaledes asspirations tecken, det engång antagna `, begagnas, dock med undantag af allativi ändelse och tredje persons suffix, hvilka icke allestädes torde begagnas med asspiration, eller åtminstone med en svagare, hvilken utomdess der aldrig har något grammatikaliskt inflytelse eller åstadkommer någon förmildring i föregående konsonanter.
I en Krestomathie tyckes det just vara nödvändigast, att hafva dessa båda tecknen, emedan de läsare, för hvilka boken är bestämd, just böra veta hvilka konsonant-förmildringar i orden för sig gått. Utan dessa tecken blir språkets lärande för deri okunniga mycket svårare och i samma mån mera afskräckande, hvilken svårighet isynnerhet drabbar alla utlänningar. Dock är ju vår önskan att vårt Suomis språk blefve för alla så angenämt som möjligt. Stats Rådet Grot har yttrat mycket nöje öfver asspirationer och isynnerhet för k tecknet. Utlänningarnes fördel dervid skulle redan vara nog för att förmå till begagnande af dessa tecknen; lärarne vid skolor, gymnasier och Universitetet torde för lättnadens skull vid lärandet äfven finna nöje dervid. De gamla j och v, såsom i orden jäljen, jalvoilla, torde äfven derföre kunna bortfalla, som de enligt Satakundensen Warelii utsago, knappast torde annorstädes begagnas än i trakten af Åbo, alltså i en ringa del af Finland, hvarföre, sedan jag enligt mitt beslut i Suometar skrifvit om den nyare rättskrifningsläran, skribenterne hellre torde småningom börja att följa det vida allmännare sättet att utan ersättning af j och v bortkasta k vid dess förmildring.
Doctor Castrén har ju i Suomi 1841 noga skrifvit om fördelen af att hafva ett eget tecken för det förmildrade k och ju mera skriftspråket utbildas, desto mera faller detta behof i ögonen.
För sådana fördelars skull beder jag Herr Doctorn vara god och skrifva till Litt. Sällsk:t, att omtalte tecken skulle införas i Lukemisto. Det finnes väl många i Finland, som anse sådana tecken för stötande, men då de ändock icke anse accenterne i franskan och i, å och ä prickor, samt interpunctions tecknen för någonting stötande, så säger ett sådant påstående ingenting, högst att sådana förekomma ovanliga, men som försvinner så snart man blir van vid dem. En, som förut icke begagnat finska böcker utan dessa tecken, kommer aldrig på den tanken att de skulle stöta.
Vigtigt är äfven bruket af dubbel vocal framför v, i 3 person plur., äfven sing. t.ex. karsiiva. Såsom Akiander anmärker finnes en tvåfaldig konsonantförstärkning t.ex. tuvan, tupa, tuppaan. Samma lag anser jag vokalen e i verba vara underkastad, ehuru den yttrar sig annorlunda. T.ex. tulen har i R. Kar[elen] tuloman, tuloov; (o är enligt Akianders ljudbildningslära starkare än e); alltså förstärkt i öppen stafvelse (jmf. tupa), men äfven då när vocalen är dubbel (jmf. tuppaan). Detta tuloov anser jag just bevisa att vocalen är lång, ty annors borde det heta tulev, liksom tulen. Den starkare förstärkning har just för dess större stryrka gjort sig vidsträcktare gällande än den mildare t.ex. tuloman, som blott begagnas af grekiska Finnar. Deremot säges tuloovat, tuloo(pi) kanske i större delen af Finland. Denna förstärkning är alltså efter mitt tycke ingen slump utan blott en lydnad för språkets allmänna lagar om ljudförstärkning och -förmildring, men för hvilket alla dialekter dock haft olika fint öra. Detta förutsätter just ett dubbelt e, som varit allmänt i bruk, för än det blifvit förstärkt till ett dubbelt o.