Du gode! jorden dig en vagga bäddar,
Och sluter hjärtligt i sin moders-famn:
Visst är där ljuft! Den hulda tidigt räddar
Från jordens tummel dig i hvilans hamn.
Du är ej mer! här stå vi stumma, bleka,
Och tårar strömma vid din tysta graf: —
Mer vi ej svärma kring, ej mer vi leka,
Vårt vänskapsband brast, ack, så tidigt af.
O, säg, hvem trodde, när vi muntert sprungo
I barnslig dans på lifvets blomsterstig,
Hvem trodde nyss, då glädjens sånger klungo,
Att allt så plötsligt skulle ändra sig!
I salig krets vi sutto vid din sida,
Och hörde oskuldsstämmans rena ljud,
När tanken då flög ut i världen vida,
Hvem trodde nu dig se i dödens skrud?
Och när vi läste om de drottar höga,
Om Frithiof, om hans hjältekraft i nord,
Och hjärtat brann i blixten af ditt öga,
Hvem trodde dig såsnart försänkt i jord?
En härlig tid! än invid himlaranden
Den skimrar i förklarad purpurskrud!
Vi fatta blott dess sken, du själfva anden:
För oss dess röst är endast återljud.
Men boren var du ej för jordens villa:
Du ville se det skönas urbild ren;
O, slumra nu vid jordens hjärta stilla,
Dit polens stjärna ser med bleknadt sken!
Han tyckes hviska till de vänner alla,
Till mor och syskon evighetens tröst:
"Hvad är det mer? de vissna löfven falla;
Men prof vad dygd ei räds för lifvets höst!"
[Sa hyvä! maa valmistaa sinulle kehdon
ja sulkee sinut hellästi emonsyliinsä:
Onhan se suloista. Tuo armas pelastaa sinut
varhain elon temmellyksestä levon satamaan.
Sinua ei ole enää! tässä seisomme sanattomina, kalpeina,
ja kyynelet virtaavat äänettömän hautasi äärellä; —
enää emme ilakoitse, emme leiki enää,
ah, niin varhain katkesi ystävyytemme side.
Oi sano, kuka uskoi, konsa iloisina riensimme
lapsellisin tanssein elon kukkapolkua,
kuka uskoi äsken, kun ilon laulut kaikuivat,
että kaikki niin äkisti oli muuttuva!