[169] »De hafva materialiserat offrets allegori i Christi död till underpant för den förmenta försoningen genom offerblod. (Katso Liitteitä.)
[170] ——»och en lefvaade visshet om hans välbehag med den förbättrade menniskans moraliska tillstånd och uppriktiga framsträfvande uti det goda.»
[171] Sanottu pykälä tässä asetuksessa kuuluu alkuperäisenä seuraavasti: »Ingen vare tillåtit något skrifva eller genom Trycket utgifva, som strider emot vår rätta Tros Bekännelse och den rena Evangeliska Läran; Hvar, som dermed beträdes, vare til Tryhundrade Daler Silfvermynts böter förfallen.
Innehåller skriften smädelse emot Gud, varde dömd efter almän Lag. Och på det irrige Lärosatsers insmygande des bättre förekommas må, skola alla Manuscripter, som i någor måtto angå Läran och våra Christendoms stycken, förut af närmaste Consistorio öfverses, och ingen Boktryckare, vid Tuhundrade Dal. S:mts vite, sig fördrista, at utan Consistorii påskrifne tillåtelse, hvilken ock tillika tryckas bör, sådana skrifter genom trycket utgifva.»
[172] Anjala samoin kuin Elimäkikin oli Juteinin aikana Lovisan kirkkoherrakunnan kappeli, mutta molempia nimitetään sen aikuisissa asiakirjoissa pitäjiksi. Vapaaherra Gustaf Wreden maatila, missä Juteini vuosina 1810-12 oleskeli kotiopettajana, oli juuri Anjalassa, eikä Elimäellä, niinkuin Krohn sanoo e.m.t. sivuilla 204 ja 205. (Katso Liitteitä N:o VI). Elimäellä Juteini oli ollut vähän aikaisemmin eli vv. 1809-1810 sotaneuvos Forselles'en luona Peippolan kartanossa. Tästä kotiopettajanpaikasta oli hän juuri keväällä 1810 lähtenyt Turkuun pyytämään hallituskonseljin kielenkääntäjän virkaa, ja kun ei sitä saanut, meni hän Wredelle Anjalaan kotiopettajaksi.
[173] Katso Liitteitä. Asessori K.E. Raade on ystävällisesti minulle etsinyt tämän pöytäkirjan hovioikeuden arkistossa, minkä täten kiitollisena mainitsen.
[174] Tämä julistus kuuluu alkuperäisenä: »Den 6 Maji 1780. Kongl. Maj:ts Kungörelse och Påbud, angående Boktryckares ansvar för brott och förseelser emot Kongl. Maj:ts Förordning om Skrif- och Tryckfriheten.
Wi Gustaf &c. Göre veterligt: at som Wi utaf åtskillige tid efter annan utkomne tryckte skrifter med missnöje förnummit, huru Wår nådiga Förordning om skrif- och tryckfriheten af den 26 April 1774, emot des rätta förstånd, samt sanskyldiga ändamål, i flerehanda slags måtto, så i anseende till ämnen, som skrifsätt, öfverskriden och missbrukad blifvit; Hvilket Oss desto mera misshageligt förekommit, som Wi funnit orsaken dertil förnämligast härröra från en del Boktryckares öfverdrifne egennytta, i det de, för at öka sin afsättning och vinning, oförsynt emottaga och nästan trycka alt, hvad dem i sådant afseende tilställes; Altså och på det en sådan deras tiltagsenhet hämmas och förekommas må, samt tryckfrihetens rätta bruk icke uti missbruk af ofvannämde orsak vidare förfalla; ty hafve Wi i nåder velat förordna, at Boktryckarne ej mindre än Auctorne skola ansvara, och på sätt Tryckfrihets Förordningen bjuder, straffas för de brott och förseelser, hvilka emot des 2. § samt 1. och 2. mom. 3. § begås kunna; men i alt öfrigt, som emot berörde Förordning brytes, skall Auctoren för tiltal och straff vara fri, och Boktryckaren allena til ansvar stånda, samt på det sättet anses, at han första gången skal böta ethundrade riksd., andra gången dubbelt: men förbryter han sig tredje resan, vare icke allenast sin Boktryckare-rätt förlustig, utan och derjemte skyldig, at på minst tio eller flere år hållas på någon fästning, med eller utan arbete, efter personens och brottets beskaffenhet. Det alle som vederbör, o.s.v.»
[175] Meidän kursivointimme!
[176] Kunink. Majest arm. varotus, annettu jouluk. 21 p:nä 1792, kyseessä olevassa kohdassa kuuluu: »———at vederbörande skulle ställa sig til obrottslig efterrättelse, hvad vi i samma förordning tydeligen undantagit, såsom otillåteligt at skrifva och trycka, nemligen: alt det, som är anstöteligt, stridande och smädeligt emot det Högsta Väsendet, emot vår rätta trosbekännelse och den rena Evangeliska läran, emot regeringssättet, emot moralen och goda seder, samt emot utrikes Hof och Magter; men som Vi med högsta missnöje förnummit, huru som åtskillige antingen oförståndige eller kitslige författare vågat, at uti deras skrifter drifva och försvara sådane förgripelige satser, hvilka icke mindre påsyfta än uphäfvandet af regeringssättet, af den i samfundet faststälde ordningen, och af det lugn och den säkerhet, som hvar man i samhället och under lagen njuta bör, så hafve Vi, likmätigt Vår Konungsliga plikt, ansett Oss icke längre kunna upskjuta med at öfverlemna slika fredsförstörande och uproriske skrifter til lagens alfvarsamma åtgärd och straff.