Förseelse i handlingen kan möjligen finna sin ursäkt uti den menskliga svagheten. Men att söka försvar för denna svaghet, gör förseelsen oförlåtlig, som derigenom får utseende af uppsåtlighet och försvagar principen om det rätta, hvilket dock alltid bör vara vårt rättesnöre, vårt oryggliga syftemål, om ock förmågan dervid skulle vara bristande; ty det är redan en grad i fullkomlighet, att åtminstone i princip erkänna det rätta och sanna. Att söka utvägar till afvikelse derifrån, är vanhedrande och öppnar banan för lasterna,——och endast egen vinning kan då afhålla eller påskynda brottsligheten.
Ledd af uppriktighet och god afsigt vid författandet af den öfverklagade Brochuren, tror jag mig nu kunna upplösa all den förmenta tvetydighet, som blifvit tillagd de till anklagelse deri anmärkta ställen. Sålunda, då jag pag. 21 talar om offer, som de första Christne icke kunde förgäta och som vid Christi ankomst hos Judarne mycket missbrukades, hvilket med uttrycket: welat muta rättfärdigheten åsyftas, menar jag med offrande det materiela och onyttiga, ja skadliga, som Christus sjelf ville afskaffa, och hvaremot han äfven i Templet ifrade. Och sedan Frelsaren uppfyllt sin höga bestämmelse samt uppoffrat sig för menskligheten ansågo, åtminstone efter benämning i Bibeln, desse Christne detta uppoffrande äfven för offer under allegorie af Påskalamb, hvilket var ett offerdjur, och troligen förstodo de fleste af dem således ännu icke hemligheten och höjden af Försoningsverket. Sålunda liknades ju Christi död vid offer, och detta har jag kallat offrets allegorie.
Menniskorna hafva redan i hedendomen, i de äldre tidehvarven medelst offrande sökt förebygga brottets följder och ansågo offret för en försoning. Derpå har jag syftat med uttrycket: den förmenta försoningen genom offerblod, och detta var icke ovanligt ännu vid Frelsarens ankomst. Se der det hvad jag menat; men icke har jag framställt Christi förtjenst såsom en missförstådd allegorie, utan sökt skilja en missförstådd allegorie ifrån Christi förtjenst.
För öfrigt torde hela afhandlingen, der dessa utlåtelser förefalla, bära vittne om sitt rena syftemål, ehuru ideerna genom ord här och der kunnat blifva mörkt och på ett mindre vanligt sätt framställde efter den bildning jag till en stor del mig sjelf förvärfvat. Jag har vid lediga stunder anställt forskningar uti hvarjehanda ämnen. Har jag uti allt icke kunnat hinna till klarhet, må sådant uti upplysningens och tolerancens tidehvarf, för en god afsigt, hellre ursäktas än hårdt bedömmas.
Hvad å pag. 37 uti en, om jag så må kalla det, half filosofisk afhandling om synders förlåtelse anföres om den moraliska sinnesförfattningen, så bestrides dermed ingalunda Christi förtjenst. Deraf hade hellre bordt slutas till sådan mening: att sålänge menniskan är förhärdad i synden och föraktar Christi lärdomar, så länge kan hon icke anses vara Frelsaren tillgifven, icke kunna tillräkna sig Guds välbehag, emedan en slik princip vore likaså försmädlig emot Gud som vådlig för menskligheten. Christus anmanade alltid menniskan till bättring och ödmjukhet. Förlåtelsen för Christi skull, som jag icke har afhandlat, är en skänk ifrån höjden, öfverstigande förnuft och filosofie. Men, för att bestyrka mitt påstående om den nödvändiga sinnesförändringen till bättring, får jag här åberopa Aposteln Pauli ord uti Ebr: 10:26: rörande vådligheten för förhärdade syndare: 0m vi sjelfviljande syndom, sedan vi förstått hafve sanningen, då står oss intet offer igen för synden.
Uti nyssnämnde afhandling hade ock noten å pag. 40 kunnat anmärkas till anklagelse, emedan jag der anfört att Guds allvetenhet är för hög, att af oss afgörande bedömmas. Svaret derå skulle blifvit: att jag derigenom ingalunda velat förnärma Guds allvetenhet, utan endast hyst misstanka till menniskans förmåga, att kunna omfatta denna hans höga egenskap; ty att tro sig veta hvad Gud vet, är vanvett, emedan menniskan i sådant fall borde vara åtminstone Guds vederlike i vetandet.
Ytterligare å pag. 45, hvad som angår tro i religieust hänseende, menar jag tro hos alla folkslag, utan afseende å någon viss Religion eller Sect, och kallar den endast derföre religieus, emedan hvarje folk har tro om Gud, och Gud visserligen är huvudmålet uti all Religion. Och är deras tro uppriktig i anseende till det högsta Väsendet, så måste den bestå uti själens innerliga tillgifvenhet och förtröstande vördnad för detta Väsende, uti en lefvande visshet om hans välbehag till den förbättrade, dygdiga menniskan. Första början till afhandlingen om tro ger ju redan tillkänna, att jag menat tro i allmänhet, då jag säger: Få ord finnas i menniskornas språk af mera vigt, och likväl af mera varierande betydelse än tro. Deremot den sanna tro, som Christendomen förutsätter, och som är högre än den blott historiska, har jag varit för svag att med ord beskrifva, och torde endast med känslan kunna omfattas. Jag anser derföre för obilligt, att ställas till ansvar äfven för det jag icke vidrört.
Slutligen, och hvad som beträffar anförandet å pag. 54 och vidare framåt uti Betraktelsen om Fritänkeri, finnes deri den Christna Religions Läran visserligen icke åsyftad. Denna uppsatts är en filosofisk afhandling, skrifven allenast för att söka beslå alla tiders fritänkare, eller för att åtminstone leda deras håg till dygden, ju renare ju bättre, utan inverkan af all egennytta, som de då böra åsidosätta, om ock vissheten om ett lif efter detta, i anseende till deras vankelmod i bevisningen, för dem ej vore absolut. Hvaremot bevekelsegrunden til det goda uti den Christna Religionen, som jag icke afhandlat, är af den högre beskaffenhet, att den i det sublima öfvergår begreppet om dygd, och genom Christus förenar menniskan med Gud, då moral-principen icke mera beror hvarken af egennytta eller icke egennytta, utan det goda i handlingen blir en följd af den rena tillgifvenheten för himmelens och jordens Beherskare, då ock vissheten om salighet är ådagalagd genom tro och kärlek till Christus, äfvensom tro och kärlek utgöra grunden för all Christlig dygd; ty utan kärlek finnes ingen dygd, och utan en dygdig sinnesförfattning ingen kärlek till Gud och hans Utkorade.
Uti omförmälde afhandling har jag icke velat lära någon Christen hvad han tro skall, än mindre förleda honom uti en så grannlaga punkt; jag har endast för en fritänkare sökt stänga fräckhetens och lastens bana, dit han genom vacklande grundsatser lätteligen kan störta, om ej helst dygden skall afhålla honom ifrån förderfvet. Om han i sin blindhet icke kan begagna Christendomenss ljus, är dygden honom dock en ledare genom lifvets chaos, intill dess hans ögon förr eller senare öppnas. Detta öde voro forntidens Filosofer underkastade, innan den Evangeliska Lärans värmande ljusning antändes. Der jag å pag. 54 säger: Den som är upplifvad af välviljan, så att han äfven utan belöning kan utöfva det goda, hans själ sväfvar öfver sinnlighetens inskränkta synkrets m.m.: bör det ingalunda så tagas, som kunde menniskan genom sin dygd sätta sig öfver gudomligheten eller förakta Christi förtjenst; derigenom bleve ju förhållandet upp och nedvändt; genom slikt oförnuft skulle ju äfven dygden förlora sitt värde och menniskans högmod likna Satans vid dess affall. Dygden gör menniskan endast mera förädlad, mera älskansvärd, och liksom qualificerad till sin bestämmelse.
Genom föregående korta och enfalldiga commentarier torde det vara utredt, att jag uti de angifne punkterne af mitt lilla arbete beklagligen blifvit missförstådd, och att de ingenting irrlärigt eller anstötligt innehålla, ehuru de såsom ryckta utur sitt sammanhang derigenom fått ett svårare utseende, hvaremot jag ser mig föranlåten åberopa 5 § uti Kongl: Förordningen af den 26 april 1774, angående Skrif- och Tryckfriheten, der det heter:———må ingen utom dess bokstafliga innehåll på något sätt draga eller förtyda, utan bör alt hvad deremot icke klarligen strider anses lofgifvit att skrifva och trycka. Anhållande fördenskull jag, att varda frikänd från klagomålet, rörande bokens innehåll i religieust hänseende. I sammanhang hvarmed ock frågan om dess censur af sig sjelf förfaller, emedan den egentligen afhandlar icke den delen af vår Religion, som angår Läran och våra Christendoms Stycken, utan moralen i allmänhet, och företrädesvis den Christna, som förädlad, byggd på välvilja och kärlek, lyser klart framför alla andra systemer deri. Detta har jag nogsamt uttydt pag. 12: Om grundsatser i moral-filosofien. Och den varma tillgifvenhet, hvarmed jag alltid omfattat denna sköna moral, som jag tror hafva riktat min sinnesstämning, så att jag vågar åberopa all min vidsträckta bekantskap å många orter i landet, att vitsorda om min i menskligt hänseende klanderfria vandel och de grundsatser jag beföljt t.e: under de många år jag befattat mig med barna-undervisning,——denna varma tillgifvenhet säger jag, har ock förledt mig, att till upphöjande af den filosofiska moralen uti mina forskningar understödja densamma genom den Christna, hvarigenom jag kunnat gifva anledning att bli missförstådd. Finnes jag sålunda felaktig, så äger jag tröst endast uti uppsåtets renhet; ty jag önskar menniskans förädling och fullkomnande redan här i lifvet, för att sålunda förberedas till delaktighet uti Frelsarens förtjenst.