Till det meteorologiska området, ingripande i det geologiska, kan man äfven räkna undersökningarna af glaciärer och deras uppkomst, deras moräner, deras periodiska växlingar o. s. v. Dessa undersökningar inom polarlanden äro särdeles viktiga, ej blott därför att glaciärerna där äro utvecklade i betydligt större måttstock än i Alperna och andra berg utan äfven emedan de uppträda under delvis andra former, af hvilka särskildt de stora inlandsisarna äro af betydelse för en riktig uppfattning af förhållandena under istiden.
Jag har i det föregående på grund af utrymmeshänsyn endast kunnat antyda de allra viktigaste uppgifterna för den vetenskapliga polarforskningen, en detaljerad framställning skulle kräfva en volym. Af det anförda torde emellertid denna forsknings oerhördt stora vetenskapliga betydelse vara klar, och på samma gång torde tillräckligt vara visadt, att den väl är värd de penningsummor, som offrats på densamma. Än 27 tydligare framträder dess inflytande på naturvetenskapernas hela utveckling, om man söker göra sig en föreställning om den ståndpunkt, som dessa nu skulle intaga, om någon vetenskaplig polarforskning icke ägt rum.
Vi skulle då icke på långt när kunnat få en så noggrann föreställning om jordens verkliga form som nu, kännedomen om fördelningen af land och haf under forna geologiska perioder skulle varit i hög grad bristfällig, vi skulle aldrig kunnat bilda oss någon riktig föreställning om jordens forna klimat. Vi skulle helt visst hyst den oriktiga meningen, att ett rikt djur- och växtlif icke vore förenligt med ett arktiskt klimat, vi skulle aldrig kunnat bilda oss något riktigt begrepp om istiden eller om uppkomsten af våra lösa jordaflagringar, kännedomen om en mångfald växter och djur skulle saknas eller vara bristfällig, många växt- och djurgeografiska frågor skulle vara olösta, vår uppfattning af organismernas lifsbetingelser skulle vara mycket inskränkt och delvis oriktig, kännedomen om hafsströmmarna och öfriga hydrografiska förhållanden likaså, o. s. v., o. s. v. När vi därför se, huru det nu är, emot hvad det sannolikt varit, om icke den vetenskapliga polarforskningen ägt rum, då kunna vi ej annat än med tacksamhet erkänna, att denna varit en oskattbar vinst af omfattande och ingripande betydelse för naturvetenskapens utveckling under det nittonde seklet. Och det är med stolthet vi erinra oss, att denna forskning utgått från Sverige.
Inför dessa resultat är det tydligt, att vetenskapsmannen med ganska stor likgiltighet måste åse kapplöpningen om att först hinna till polen. Lösningen af de vetenskapliga uppgifter, som polarområdet erbjuder, är i hans tanke af ofantligt mycket större vikt och betydelse än ett framträngande till den af mången så eftersträfvade punkten.
Hvad jag om polarforskningen hittills yttrat har afsett det norra polarområdet. Men det är tydligt, att i samma mån som detta blifvit mer och mer kändt, i samma mån har man börjat rikta uppmärksamheten mot det södra. Så har särskildt skett i våra dagar, och det är ett glädjande vittnesbörd därom, att den vetenskapliga forskningens betydelse blifvit alltmera insedd, att så många expeditioner till det södra eller antarktiska polarområdet, bland dessa äfven en svensk, nu kommit till stånd. Af dessa expeditioner gå de engelska och tyska löst på millioner kronor. Och dock kunna de endast anses såsom början till ett mera allvarligt upptagande af sydpolarforskningen.
Det obekanta området inom det södra polarområdet (se kartan) är nämligen flera gånger större än inom det norra och går på sina sträckor till och med utanför den södra polcirkeln. Det södra polarhafvet är också betydligt olika det norra så till vida, som det rundt om är öppet, medan det norra kan anses såsom ett till stor del afstängdt bäcken, som på alla sidor, utom mot Atlanten, omslutes af land, så att endast Berings sund och sunden till Baffins Bay där lämna tillträde till detsamma.
Här är icke platsen att lämna någon skildring af hvad man hittills känner om det antarktiska området. Men däremot må några ord ägnas åt arten af de forskningar, som där böra utföras. Om desamma kan jag dock fatta mig kort, ty de äro i det stora hela af samma art som i det norra polarområdet, ehuru naturligtvis vissa olikheter, betingade af de olika förhållandena, måste uppstå. Om någon gradmätning i sydpolarområdet kan det gifvetvis ännu icke blifva tal, man vet icke, om något område, som lämpar sig för en dylik, där är för handen. Så mycket viktigare blifva därför pendelobservationerna, ty några sådana hafva hittills icke utförts därstädes, och man saknar följaktligen ännu hvarje som helst kunskap om jordens afplattning mot den södra 28 polen. Huruvida de geologiska forskningarna skola gifva lika viktiga dokument för bedömande af jordens forna klimat, som de, hvilka vunnits i det norra polarområdet, är ännu ovisst. Man vet dock, att förstenadt trä och fossila musslor finnas på Sydshetlandsöarna, och detta lofvar åtminstone godt för afgörandet af frågan om huru klimatet under den tertiära tiden därstädes var beskaffadt. Ett viktigt studieföremål blifva de antarktiska ismassorna, de största som finnas på jorden, samt utredningen om huru de bildats; detsamma gäller om de från dessa ismassor härstammande kolossala isbergen. Att rent geografiska arbeten till en början komma att träda i förgrunden inom ett hittills så föga kändt område är en gifven sak, och de äro äfven nödvändiga såsom underlag för forskningarna på andra områden. Af stor betydelse blifva de hydrografiska arbetena, särskildt för frågan om den kalla ström, som söder ifrån framtränger längs hafsbottnen mot ekvatorn. Af de meteorologiska iakttagelserna väntar man sig viktiga rön, likaså af de jordmagnetiska observationerna och andra i samband därmed stående. Sydskenets natur är äfven en fråga, som står på dagordningen, i all synnerhet som det, enligt uppgifter af Ross, uppträder under andra former än norrskenet.
Floran inom detta område är ännu ytterligt litet känd, och inom en stor del af detsamma påstås högre växter till och med helt och hållet saknas, något som skulle innebära en väsentlig olikhet mot det norra polarområdet, där fanerogamer förekomma ännu vid de högsta breddgrader, där människofot trampat land. Zoologen har ett ytterligt rikt arbetsfält. Hvaldjuren äro ännu obetydligt kända, och de många sälarterna samt fåglarna — särskildt pingvinerna — komma att lämna honom ett intressant och värdefullt material. Men viktigast blifva kanske hans undersökningar af de lägre djuren, hvarvid det bland annat gäller att söka lösa frågan om 29 »bipolariteten». Härmed förstås förhållandet, att det antarktiska området innehåller åtskilliga arter, hvilka äro identiska med sådana, som finnas i det arktiska, ehuru de saknas i de mellanliggande hafven. Hur skall denna öfverensstämmelse förklaras? Somliga mena, att dessa arter äro afkomlingar af en fauna, som under forna tider varit likformigt fördelad öfver hela jordklotet och hvilka nu endast skulle bibehållit sig i de båda polarområdena. Andra hålla före, att djuren under larvstadiet med kalla djupströmmar kunnat passera ekvatorialbältet, en åsikt som af andra forskare bestämdt förnekas. Man skulle kanske kunna tänka sig, att en sådan spridning ägt rum under istiden, hvilken efter allt att döma infallit samtidigt på båda halfkloten. De nuvarande arktiska och antarktiska faunorna funnos då samtidigt betydligt närmare ekvatorn, och man vet genom fynd af stenblock på hafsbottnen, att isbergen då drefvo mycket längre mot ekvatorn än nu. Vare härmed huru som helst, denna bipolaritet i hafsdjurens utbredning är en fråga, som tilldragit sig forskarnes synnerliga uppmärksamhet och som för sin slutliga förklaring ovillkorligen fordrar, att den antarktiska hafsfaunan blir noggrant känd. Äfven planktonundersökningar samt bakteriologiska undersökningar höra till sydpolarforskningens uppgifter. Det är att hoppas, att denna forskning under det tjugonde århundradet skall bringa lika vackra frukter åt vetenskapen som den arktiska forskningen medfört under det nittonde, samt att de områden, som ännu äro okända inom de norra Polarregionerna, under tiden äfven skola blifva utforskade.