vardt af dunkla stafvar:
tio mörka tecken
täljda skifvan gömde.
Det har kval och kvidan
kvinnan länge vållat.»
Sedan ristade han på ett nytt fiskben nya runor och lade det under bäddens kudde, hvarå kvinnan därefter hvilade.
»Då förekom det henne», säger sagan, »som om hon vaknade upp af en sömn, och hon sade sig vara frisk, fastän krafterna ej voro stora. Och hennes fader och moder blefvo öfvermåttan glada, och de bjödo Egil njuta den gästvänskap, han äskade.»
Af denna lilla berättelse framgår synnerligen tydligt de forntida nordboarnes uppfattning af runorna och den makt, som ansågs bo i dem.
Bondesonen, som måhända haft för afsikt att rista kärleksrunor på fiskbensskifvan, hade emellertid såsom oskicklig i runkunskapen ej ristat de för ändamålet rätta runorna. Först när den runkunnige skaldens rätta läkedomsrunor värkat, blef hon frisk.
Detta, som för nutiden endast ter sig såsom skrock och vidskepelse, stod för våra förfäder i det närmaste samband med hvad de höllo för lifvets högsta visdom.