»Här reser jag nidstång, och vänder jag detta nid emot Erik konung och Gunnhild drottning.»
Han vred hästhufvudet in mot land.
»Detta nid», utropade han, »vänder jag mot de landvättar, som här i landet bo, på det de alla må fara villande vägar och ingen utaf dem få eller finna varaktig stad, förrän de drifvit ur landet Erik konung och Gunnhild.»
Han sköt stången ned i en bärgskrefva och lät den stå där. Hästhufvudet satt kvar, vridet in emot land, och han ristade runor på stången, de där sade alla dessa nidord.»
Af alla berättelser om resandet af nidstång erfar man, att nordboarne hade en fast tro på, att en sådan förbannelse som den, Egil uttalade, värkligen skulle gå i fullbordan, ifall rätten vore på den nidandes sida.
Vore den icke det, så komme nidet att falla tillbaka på honom själf. Han skulle då öfvergifvas af sina egna skyddsandar.
Troll och jättar.
Af onda väsen, s. k. »ovättar», funnos olika slag.
Men de synas icke hafva blifvit uppfattade såsom dämoner eller onda andar, som uppsöka människorna för att tillfoga dem olyckor. De synas icke en gång hafva varit värkliga andar.
De kunna nämligen öfvervinnas i kamp och dräpas af människor. Detta gäller om hvarje slag af ovättar, om jättar, troll och gengångare.