Den hvitarmades tankar
lockar jag till mig,
att helt hon mig skänker sin håg.» —
Vi hafva härmed fått veta, hvad man menade sig kunna uträtta med dessa magiska tecken och sånger, och skola nu se till, hvad fornkällorna kunna lära oss om deras praktiska användning, samt hurudana dessa i Havamal omnämda galdersånger i själfva värket varit beskaffade.
Det är tyvärr ej mycket, vi af källorna få veta om själfva bruket af runor och galdrar.
Visserligen förekommer det ideligen tal om trolldom, men mycket sällan säges det, huru denna utöfvas, eller hvilken metod man i de särskilda fallen använder, och ännu mera sällan lämnas någon beskrifning på detaljerna.
Användningen af runorna ensamt, utan galdrar, är sällsynt. Ett exempel gifves oss i den nyssnämda berättelsen om den isländske skaldens besök i den värmländska bondstugan. Ett annat erbjudes i Fritjofs fader Torsten Vikingssons saga, där kungadottern Oluf bringas att ändra ett en gång fattadt beslut därigenom, att en kafle, ett runsiradt stycke trä, blir i det afgörande ögonblicket kastadt i hennes sköte. Men om själfva inskriften säges intet.
Troligt är emellertid, att trollrunorna endast varit de allmänna runtecknen, framställda i synnerligen förvridna former. I en af sagorna heter det nämligen om en trolldryck:
»Det fanns inne i hornet allsköns runor, ristade och rödfärgade, dem jag ej tyda kunde: Haddingars lands långa ödlor, oskurna ax och många djurs slingringar.» —
Ofta nyttjas runor däremot i förening med galdrar. Äfven härom finnes i Egil Skalle-Grimssons saga en upplysande berättelse.