däjan, den glada, oss räckte;
veta vi vilja, hur ölet
värkar, som Bård oss signat.
Då han kvädit detta, brast hornet sönder, och drycken flöt ned i golfhalmen.
Denna strof, som skalden här improviserar, visar sig alltså vara en värkande galdersång. Dess senare hälft, som han frammumlar öfver de på hornet ristade, blodbestänkta runorna, innehåller en indirekt uppfordran till den misstänkta drycken att röja sin sanna natur; och denna röjes.
I dylika poetiska tilltal till de liflösa tingen, framställda, liksom om dessa voro lefvande väsen, tyckas de gamles galdrar hafva bestått.
Detta blifver nästan med klara ord utsagdt i en annan sagoepisod.
Den store kämpen Ketil Häng hade blifvit utfordrad till holmgång af vikingakonungen Tramar, som af Oden fått den gåfvan, att intet järn bet på honom. Det svärdet, som Ketil nyttjade i tvekampen, bar namnet Dragvandel. Så heter det i sagan:
»Det tillkom den, som var utmanad, att hugga först, och Ketil högg Tramar på skuldran; men han stod lugn för hugget, ty svärdet bet icke på honom. Dock vacklade han åt sidan, enär hugget föll tungt. Därefter högg Ketil honom på den andra skuldran, men ännu bet svärdet icke.
Då kvad Ketil: