gång den ej svika.»
Om en stund fortsatte han:
»Ej fara det finnes,
förr'n Dragvandel brister!
Tre gånger det svärdet
sviker oss ej.»
»Då vände han svärdet i handen och höll dess andra ägg fram. Kung Framar stod lugn, då svärdet träffade honom tvärs öfver skuldran. Det stannade ej förrän vid höften, så att den ena sidan fläktes helt från kroppen. Då dog kung Framar.»
Här uppfordrar alltså Ketil Häng med klara ord svärdet Dragvandel att bita, och motståndaren säger också uttryckligen om honom, att han äggar svärdet till kamp. Då nu dessa Ketils till värser formade ord värkligen leda till det önskade resultatet, så att vapnet till sist, och det med kraft, biter på den förtrollade motkämpen, så kunna de ej uppfattas annat än som en galdersång.
Det synes därför höjdt öfver allt tvifvel, att galdersångerna oftast och, så att säga, i hvardagslag varit dylika poetiska, af den tillfälliga stämningen inspirerade upprop till de liflösa tingen.
De hafva alltså i allmänhet ej utgjorts af bestämda, en gång för alla gifna trollformler.