Ungmöns hjärta
icke skälfver,
fast spöke hon ser
stånda i dörr.»
I detta kväde framställes alltså »högboarne» som manade upp ur sin grafslummer, helt motvilligt, genom själfva galderns makt.
Men det finnes en annan sång, en af pärlorna bland fornsånger, i hvilken skalden skildrar, huru den döda reser sig utan vånda, ja, gärna upp ur sin grift och därtill själf sjunger lyckobringande trollsång för den, som väckt henne.
Denna sång heter Groas galder.
Den behandlar samma ämne, som ligger till grund för en af de vackraste nordiska folkvisorna, den bekanta medeltidsballad, som i det 16:de århundradet påträffats i Danmark och senare i Sverige, allt i flera uppteckningar. Det är balladen om den unge Sveidal, som han kallas i den äldsta danska uppteckningen, eller som han heter i de svenska, Svedendal, Silfverdal.
Folkvisans innehåll är detta.
Sveidal är af sin stjufmoder förhäxad, så att han älskar den, han ännu aldrig sett. Han väcker då sin egen döda moder ur grafven och beder henne om goda råd. Och hon gifver honom goda trolldomsgåfvor: en häst, som kan löpa på vattnet, en duk, som af sig själf betäckes med de läckraste rätter, ett svärd, som glänser om natten såsom eld, och ett skepp, som kan föra honom till kärestans land.