Man antog, att människosjälen förmådde i egenskap af fylgja under sömnen lämna kroppen.
Men för att den sedan måtte kunna klart visa sig i dröm för en annan människa, behöfde den, menade man, en ny skepnad och den klädde sig då alltid i djurhamn.
Frågar man, hvarför fylgjan alltså syntes för den drömmande såsom ett djur, måste man erinra sig, hvilken oerhördt stor betydelse djurvärlden städse haft för den ännu på kulturens första stadier stående mänskligheten.
Jakt, fiske och boskapsskötsel bragte människor och djur i ett fiendtligt eller vänligt förhållande till hvarandra, hvilket emellertid alltid var sådant, att människan kom i tillfälle att på det noggrannaste iakttaga det förföljda eller det tämjda djurets natur.
Dettas oförmåga att listigt dölja eller förnuftigt behärska sina drifter hade till följd, att dess karaktärsbild afslöjade sig för människans blickar vida tydligare än hennes medmänniskors.
Sålunda erhöllo djurens kroppsliga och andliga egenskaper för henne ett typiskt värde. Och när man hos en vän eller fiende iakttog liknande egenskaper, trodde man sig ej kunna klarare beteckna dessa än genom att jämföra dem med just de djur, som syntes så oförtydbart vara deras lefvande inkarnationer.
Djurgestalten blef alltså den nya hamn, hvari människosjälen — fylgjan — troddes draga ut på sina färder genom drömmarnes land.
Den fornnordiska drömfaunan är synnerligen rikhaltig och är i nästan hvarje saga företedd genom ett eller flere exempel.
Bland vilda däggdjur, i hvilkas skepnad fylgjan klädde sig, märka vi: vargen eller ulfven, skogsbjörnen och isbjörnen, svinet och hjorten, räfhonan, läjonet och leoparden.
Uppträdde hon som tamt däggdjur, kunde hon vara oxe, tjur, häst eller valp.