Han förundrade sig öfver deras växt, ty så högresta män hade han aldrig förr skådat.
Så klädde han sig, och morgonen led, tills solen stod i sydost.
Då såg han tre andra välbeväpnade män rida fram på vägen, så resliga, att han ej häller sett deras likar förr.
Han, som red mellerst, satt i gullstickad dräkt på en hvit häst, men de två andra redo på grå hästar och lyste i röda skarlakansdräkter.
När de voro midtför eken, höll han, den förnämste, inne sin häst och sade:
»Det rör sig något lefvande däruppe i eken.»
Då klef Torsten ned och trädde fram till dem. Han hälsade dem, och de slogo upp ett ljudligt skratt. Och den reslige mannen yttrade:
»Sådana gestalter få vi här sällan se — hur lyder ditt namn? Hvarifrån är du?»
Torsten sade sitt namn och tillade, att han äfven plägade kallas den hushöge.
»Min släkt har jag i Norge; jag är konung Olofs hirdman.»