Hon tog samman sina egodelar, och Torsten tog i förvar hornen Hvitingarne, hvarpå de vandrade framåt genom skogen.
Där fingo de se jarl Agde fara vrålande omkring med händerna för sina ögon.
Det hade nämligen händt sig så, att när Agde fäste sina ögon på Torstens folk, for en sådan värk i dem, att han intet kunde se.
Just som solen höll på att gå ned, nådde Torsten och mön ned till skeppen. Hans män voro då segelfärdiga, och de blefvo glada, när de sågo honom.
Han steg ombord med kvinnan; de styrde till hafs och landade omsider vid Norges kust.
Vid jultiden drog Torsten till konung Olof, som då vistades i Trondhjem, och öfverlämnade till honom de dyrbarheter, som konung Gudmund skänkt, samt hornen Hvitingarne och många andra klenoder.
Han förtalde konungen sina äfventyr och visade honom mön Gudrun, och konungen tackade för gåfvorna, och alla rosade Torstens manhaftighet samt funno hvad som händt honom mycket märkligt.
Sedan lät konungen döpa Gudrun och undervisa henne i den nya tron.
Torsten lekte där om julen sin svänglek, och alla hade stort nöje däraf.
Hvitingarne tömde man till Guds och de dödas åminnelse, och om hvarje horn voro två man. Men det gullkärl, som Gudmund tillsändt konung Olof, förmådde ingen dricka i botten mer än Torsten Husbarnet. Handklädet brann icke, när man kastade det i elden — det utkom därur renare än förr.