Färden gick förträffligt, och när sommarn närmade sig sitt slut, vände de hemåt och kommo så en dag med sina skepp till det näs, som hette Vimund och där det fanns god skog.
Här gingo de i land och togo en del masurträ.
Helge kom då att vandra något längre in i skogen än de andra. Med ens föll ett stort mörker öfver näjden, så att han ej kunde finna vägen till sina skepp, och han varsnade tolf kvinnor, som kommo ridande fram ur skogen.
Alla sutto de på röda hästar och buro röda dräkter, och deras betsel och sadlar glimmade som af guld.
En af dem var öfverlägsen i fägring, och hon, den ståtligaste, betjänades af de andra.
De stego af hästarne och läto dem beta i gräset. Sedan slogo de upp ett vackert tält. Det var prydt med strimmor af skiftande färg, och guld var inväfdt däri. De snidade hufvud, som sköto upp däröfver, voro förgyllda; äfven stången, som reste sig i dess midt, sken af guld och bar en diger guldknapp.
När kvinnorna rest upp tältet, satte de fram bord därinne, och hvarjehanda förtäring vankades. Till sist tvådde de sina händer, och både vattenkannan och fatet voro af glänsande silfver.
Helge Toresson stod där strax invid och betraktade alltsamman.
Då vände sig den ståtligaste kvinnan till honom och sade:
»Kom hit, Helge, och få dig dryck och mat här hos oss.»