Denna hörde hvinet, såg pilen och tog emot den med flata handen; det lät, som om den flugit i en sten.
»Mera torde det tarfvas», utropade hon, i det hon stirrade upp till det skjutande odjuret på klippan.
Då tog Odd en af de förtrollade Gusepilarne och afsköt denna på samma sätt. Kvinnan motade äfven den med handen, men den flög rätt därigenom, in i hennes ena öga och ut i nacken och sedan tillbaka till odds bågsträng.
»Det här var förtretligt», sade hon, »men fram skall jag icke desto mindre».
Och Odd sköt af en ny Gusepil, som gjorde samma färd som den förra.
»Nu måste jag vända om», sade käringen; »det hade jag bort göra förr!»
Hon skyndade tillbaka, blind på båda ögonen.
»Nu lyster det mig veta», utbrast Odd, »hvar denna grufliga käring hafver hemma; låtom oss ro efter henne fram till land igen».
Då Odd och hans följeslagare nått fastlandet, sågo de den stora kvinnan styra sina steg upp bland fjällen.
De följde henne raskt; och snart klättrade de med kraft upp bland klippafsatserna.