»Ja, gif du oss vind, du allra uslaste karl!» ropade Odd därutifrån och tog en af Gusepilarne och sände in den.
Jätten hörde hvinet och gjorde sig genast hård, men pilen flög dock in i hans öga och for därifrån in under käringens ena arm och sedan ut under den andra.
Hon spratt rasande upp härvid, for rakt på munskänken och slet honom i håret; hvarpå alla trollen rusade upp från bänkraderna och klappade om hvarandra.
Detta kunde man kalla ett sant trollkrakel.
Odd återvände sedan med sin följeslagare till kamraterna.
»Vind är oss lofvad härifrån», sade Odd, »och det är mig sagdt, att den ej blifver svagare eller mera dräglig än den, hvarmed finnarne förpassade oss hit. Görom oss nu redo till sådan affärd!»
De rustade sig så omsorgsfullt, de förmådde, styrde sedan ut från land, och strax kom det vind, värre än någonsin.
Svårt vardt vädrets raseri: med storm följde både snöyra och frost, så att hvarje störtsjö blef stående styf, sådan som den kom. Men Odd och hans män klarade sig dock med mycken mandom.
I tjugo dygn, dag som natt, stodo de i ösrummet.
Med hjälp af sin egen mandom och af Odds öde, genom hvilket ett längre lif var honom bestämdt, lyckades de att färdas fram öfver hafvet, så att de omsider åter landade vid Finnmarken och togo där hamn och hvila.